Kategoriarkiv: Privata

Hur går vi vidare?

Mitt förtroende för partistyrelsens och riksdagsgruppens omdöme kvarstår.

Debatten har varit bra och gjort tydligt att alla partier följer uppmärksam Vänsterpartiets arbete i riksdagen.

Socialdemokraterna har genom Stefan Löfvens uttalanden på presskonferenserna och i andra sammanhang gjort klart att en mängd viktiga  förbättringar under den gångna mandatperioden har tillkommit utifrån Vänsterpartiets förslag. Vår partiledning och framförallt partiets förhandlare, Ulla Andersson, välkomnar denna bekräftelse.

På sätt och vis har detta blivit ännu tydligare genom Centerpartiets och Liberalernas klumpiga formuleringskonst om ”inget inflytande för Vänsterpartiet”.

Jimmie Åkesson gör absolut ingen hemlighet av sin uppfattning: Vänsterpartiets position har förstärkts genom all turbulens efter uppgörelsen.

Ulf Kristersson demonstrerade på sitt eget sätt och hoppade över tillfället att möta journalisterna direkt.

Men vad betyder det framöver? Vänsterpartiets insats i riksdagen och i regionfullmäktige i Västra Götaland oroar mig överhuvudtaget inte. Rollen som oppositionsparti har vi bästa förutsättningar att leva upp till. Skärpan och tydligheten i partiets yrkanden i motioner och från talarstolen kommer att höjas.

Lokalt då? Det kommer att finnas många tillfällen att göra bedömningar av det nya partipolitiska läge. Min gissning är att ett flertal lokala partiföreträdare kommer att få svårt med orienteringen. ”Det där är vi emot! Det där vill inte vi!” Sagt om något som utgör en av 73 punkter i överenskommelsen, undertecknat av fyra partier.

Jag ser med stor förväntan fram emot spännande debatter i fullmäktige. Jag är också nyfiken på om vilken roll det politiska samtalet spelar i kommunstyrelsen. Hoppas att någon kommer att berätta för mig …

Inkludering och särskilda undervisningsgrupper

Det pågår många olika diskussioner i Sverige som har med skolan att göra. En av diskussionerna handlar om det som kallas inkludering.

Det är inte helt lätt att definiera ordet ”inkludering”. Två auktoriteter på området, Claes Nilholm och Kerstin Göransson, skriver i boken ”Inkluderande undervisning” flera sidor där de försöker förklara begreppet. De kommer fram till att det finns flera definitioner. Jag tror dock att denna förklaring omfattas av de flesta, som ser inkludering som något positivt och nödvändigt:

”Inkluderingsrörelsen har alltså försökt skifta fokus från frågan om hur elever som definieras som avvikande ska kunna anpassas till skolans sätt att fungera till hur skolan kan anpassa sig till det faktum att elever är olika. En viktig aspekt har varit betoningen på att olikhet ska ses som en tillgång och inte som ett problem och att undervisningen ska vara anpassad till elevers olika förutsättningar och behov.”

Trots att begreppet inkludering är på modet och förekommer i många skoldebatter så används det inte i de svenska styrdokumenten. Begreppet finns inte ens med i Skollagen eller läroplanen för grundskolan. Däremot kan man väl säga att flera värderingar i styrdokumenten är förenliga med en inkluderande skola. Men det är inte särskilt konstigt. Begreppet är luddigt och abstrakt och associeras lätt till många positiva tankar och värderingar.

Begreppet inkludering har fått en så stor positiv laddning i den allmänna diskussionen att den som yppar kritik mot begreppet eller dess följder ibland till och med kan misstänkas ha en omodern och reaktionär människosyn, Vänersborg utgör inget undantag. I klassrummen och skolornas personalrum, bland lärarna, så finns det däremot många som inte är särskilt bekväma med det långtgående kravet på inkludering.

Och det av flera skäl.

Det är i praktiken svårt med inkludering. Säg att en lärare har en klass på 25 elever. I denna klass kan det finnas elever med många diagnoser och medicinska förklaringar. Det kan finnas elever som är väldigt känsliga för ljud, autistiska barn som har svårt att vara tillsammans med andra, elever med grav dyslexi, utåtriktade elever som kan vara både stökiga och störande och elever med inlärningssvårigheter. En ensam lärare, eller kanske en lärare och en elevassistent, har med dessa förutsättningar en svår, om inte en omöjlig, uppgift att bedriva undervisning.

Elever, med svårigheter och behov av särskild undervisning, mår inte sällan dåligt av att vara i en stor klass. De kan ha svårt att koncentrera sig, de får inte sina behov tillgodosedda och flera av dem kan till och med bli ”hemmasittare”, dvs de stannar hemma.

En tredje aspekt av inkludering i praktiken är naturligtvis hur de övriga eleverna mår av att t ex ha en stökig och utagerande elev i klassen. De kanske inte kan koncentrera sig därför att de är rädda för att eleven får ett utbrott. Dessa elever förväntas arbeta och studera i en miljö som vuxna inte skulle acceptera.

I en insändare skriver en mamma (Skolvärlden 28 mars 2018):

”Vårt barn som går i årskurs 1 har en klasskamrat som väldigt lätt och ofta får okontrollerbara och våldsamma utbrott som är mycket svåra att hantera för alla i hans närhet. ”Kalle” har redan dödshotat flertalet elever och även lärare. Vi har efter många incidenter med våld ställt frågan till vårt barns skola om var gränsen går. Hur mycket våld får ”Kalle” utsätta de andra barnen för innan skolan agerar?”

Läraren och debattören Isak Skogstad framhåller också ovanstående tre aspekter. Skogstad skriver i en blogg alldeles nyligen (se ”Har inkluderingen gått för långt?”):

  • ”En studie visade att lärare i mer inkluderade klassrum ägnar mindre tid åt själva undervisningen och mer tid åt att hålla ordning. De andra eleverna drabbas med andra ord.”

  • ”Forskning har även visat att inkludering av elever med utåtagerande diagnoser påverkar de andra elevernas resultat negativt.”

  • ”En nypublicerad studie visade att elever med särskilda behov lärde sig mer, inte mindre, när de får undervisning i särskilda grupper.”

Skogstad anger i sin blogg källor till dessa tre påståenden. Han menar vidare att vurmen för inkludering är ekonomisk. Kommunerna sparar helt enkelt pengar på att placera alla elever i samma klasser. Det blir då den enskilda skolans, och ytterst den enskilde lärarens, problem om undervisningen inte fungerar.

Den kritik som Skogstad och andra framför mot den långtgående inkluderingen ökar. Och det är inte bara lärare som protesterar utan också föräldrar. Huvudmännens (kommunernas) svar är oftast att det är föreskrivet i Skollagen och läroplanerna att det är inkludering som gäller. Men det stämmer inte, som jag har skrivit tidigare. Det är faktiskt lite tvärtom. I 3 kap i Skollagen uttrycks en möjlighet för huvudmannen att ordna särskilda undervisningsgrupper:

”11 § Om det finns särskilda skäl, får ett beslut enligt 9 § för en elev i grundskolan, grundsärskolan, specialskolan eller sameskolan innebära att särskilt stöd ska ges enskilt eller i en annan undervisningsgrupp (särskild undervisningsgrupp) än den som eleven normalt hör till.”

Det är också av intresse i sammanhanget att det finns en särskild bestämmelse om detta för fristående grundskolor. Det finns nämligen en paragraf som uttryckligen anger att utbildningen får begränsas till att avse elever som är i behov av särskilt stöd (Skollagen 10 Kap):

”35 §   Varje fristående grundskola ska vara öppen för alla elever som har rätt till utbildning i grundskolan.
Utbildningen får dock begränsas till att avse
   1. vissa årskurser,
   2. elever som är i behov av särskilt stöd, och
   3. vissa elever som utbildningen är speciellt anpassad för.”

Det verkar helt enkelt vara så att det tycks vara lite upp till kommunen att bestämma. I Vänersborg finns t ex inga resursskolor längre, medan det i grannkommunen Trollhättan finns tre stycken särskilda undervisningsgrupper.

Men…

Linköpings kommun gick härom året ett steg längre och inrättade och drev en tämligen stor resursskola för elever i behov av särskilt stöd. De ställde frågan på sin spets skulle man kunna säga. Och…

Skolinspektionen reagerade kraftigt och ansåg att Linköpings kommun bröt mot Skollagen. Skolinspektionen utdömde ett vite om 700.000 kr. Linköping överklagade emellertid beslutet. Och förlorade – både i Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Men Linköping gav sig inte utan drev frågan ända upp till Högsta Förvaltningsdomstolen.

Högsta Förvaltningsdomstolen gav i en dom den 28 juni 2017 Linköpings kommun rätt.

Domstolen konstaterade inledningsvis i sin dom (här kan du ladda ner domen) att:

”den kommunala självstyrelsen medför att en kommun har en betydande frihet att själv bestämma hur den kommunala verksamheten ska organiseras och administreras. … [Det finns] inte några särskilda regler som innebär att en kommun vid sidan av den ordinarie grundskolan är förhindrad att organisera skolenheter i form av resursskolor med inriktning mot elever som är i behov av särskilt stöd.”

Domstolen anslår alltså tonen direkt. Det finns inte i varken lagtext eller förarbeten något förbud för kommuner att inrätta särskilda resursskolor. Det som inte är förbjudet är tillåtet med andra ord. Domstolens tolkning stöds, anser domstolen själv, av den bestämmelse som ger fristående skolor möjlighet att begränsa utbildningen till att avse elever i behov av särskilt stöd.

I domen betonas det fria skolvalet och att (främst) vårdnadshavarna ska ha frihet att välja skola för eleverna. Det är således helt avgörande för domstolen att en placering i en resursskola är vårdnadshavarnas val.

Ur domen:

”Principen om det fria skolvalet gäller såväl kommunala som fristående skolor. Det saknas därför även av detta skäl anledning att tolka skollagens bestämmelser om kommunala grundskolor på ett sätt som skulle utesluta en ordning som ger en vårdnadshavare möjlighet att välja en kommunal skola med inriktning mot elever som är i behov av särskilt stöd och därmed enbart vara hänvisad till en fristående skola med en sådan inriktning.”

Det finns dock undantag från denna princip, Skollagen 10 kap 30 §:

”Kommunen får annars frångå elevens vårdnadshavares önskemål endast om
   1. den önskade placeringen skulle medföra betydande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter för kommunen, eller
   2. det är nödvändigt med hänsyn till övriga elevers trygghet och studiero.”

Det är rektorn som kan fatta ett sådant beslut.

Till slut tar domstolen också upp villkoren för placering i resursskolorna, som möjligtvis har att göra med ovanstående undantag:

”Den behovsprövning som sker i samband med placering vid en skola med inriktning mot elever i behov av särskilt stöd kan enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening inte likställas med sådana tester och prov som avses i 10 kap. 9 § skollagen. Placering vid en resursskola efter en sådan prövning står därmed inte heller i strid med förbudet mot tester och prov som grund för antagning eller urval till en grundskola.”

Det följer alltså av domen i Högsta Förvaltningsdomstolen att det inte finns några hinder för kommuner att inrätta och driva resursskolor för elever i behov av särskilt stöd. Det skulle vara helt möjligt för t ex Vänersborg. Kommunen har haft sådana särskilda undervisningsgrupper förr. Och det finns således inga hinder att anordna sådana igen. Det är ytterst en fråga för politikerna i barn- och utbildningsnämnden och kommunfullmäktige.

Min uppfattning är att Vänersborg noga bör överväga att inrätta sådana här grupper/skolor – med kompetens och god kvalitet.

En bra insats så här långt

Visst kom beskedet, men fortfarande vet vi inte. Många bra frågor som ställdes, rediga svar på en del frågor. Men konceptet som partistyrelsen valde förutsatte också att Jonas Sjöstedt inte svarade på alla frågor.

En fråga var: När fick du reda på ”överenskommelsen”? Jonas Sjöstedt svarade: När medierna publicerade texten.

Nu samtalar Stefan Löfven med Vänsterpartiet. Det borde ha skett tidigare. Nu får vi  höra om detta ger resultat. Utan tydliga resultat är det de röda knapparna som gäller.

Beskedet kommer klockan 12

Lördag och söndag, timme efter timme tillkom information om vem som tyckte vad.

På lördagen handlade det mest om de fyra partierna som tidigare utgjorda alliansen: Vem bar ansvaret för sprickan, vem bar skulden? Centerpartiets Annie Lööfs tal vid morgonens pressträff var utgångspunkten som allt kretsade kring.

Söndag var först bekräftelsens stund – Liberalerna röstade sig fram till ett beslut och Miljöpartiets språkrör förklarade vilka punkter i överenskommelsen som var ”deras”. Men under dagen vändes uppmärksamheten mot Vänsterpartiet.

Det är ju tre partier som bevarade tystnaden. Socialdemokraternas tystnad beror förmodligen på att punkt efter punkt i överenskommelsen inte är försvarbar. Att försöka förklara skulle göra saken värre.

Sverigedemokraterna tror på det som alla medier berättar. Gör inget, avvakta, ni kommer att få än fler röster nästa gång. Flera partiers försök att kopiera era tankar misslyckas, originalet segrar. Sitt lugnt i båten.

Jag skrev redan i lördags tidigt på morgonen: ”Som många andra aktiva i Vänsterpartiet respekterar jag  partiledningens avsikt att inte yttra sig innan det verkligen behövs.

Uppenbarligen har partikamraterna i partistyrelsen och i riksdagsgruppen visat samma respekt. Det var bra! Beslutet kunde växa fram i ”lugn och ro”.

Jonas Sjöstedt är hos talmannen Andreas Norlén 11:40, därefter är det pressträff.

Lite olika: AV, VA, V, DS & MD

När jag följde upp bloggen om arenans kostnader (se ”Arenans kostnader 2018”) med att berätta att VM-arrangemanget i bandy blir dyrare för kommunen än beräknat (se ”Bandy-VM”) släppte det helt för vissa ”arenadyrkare”. Ja, jag får faktiskt religiösa associationer när jag ser hur vissa reagerar. Det är som om deras verklighetsuppfattning och människosyn ifrågasätts. Vilket jag naturligtvis inte har den minsta tanke på. När jag lägger fram odiskutabla fakta, som är hämtade från kultur- och fritidsnämnden och dess förvaltning, så bör ju inte ens de ”arenapositiva” kunna bortse från dessa eller medvetet, eller ännu värre, omedvetet, välja att missförstå. Och inte helt sällan klämma till med personligt nedsättande invektiv. Denna gång fanns det någon som gick ett steg längre än vanligt och ifrågasatte min mentala status. Utan någon opposition från de andra…

Under veckan har Marie Dahlin (S), Vänersborgs tidigare ordförande i kommunstyrelsen, skrivit en lång debattartikel i Melleruds Nyheter (se här). Det var ingen slump att den infördes i denna tidning, Dahlin har nämligen flyttat till Mellerud. Debattartikeln har sedan följts upp av intervjuer i andra media. Överallt vill Dahlin få ut budskapet att hon är ett offer. Och det framför allt för att hon är kvinna.

Det är inte så. Man kan tycka lite vad man vill om Dahlin, men hon är inget offer. Hon har helt enkelt uppträtt på ett sätt som har sårat och skadat andra människor. Och det oavsett om Dahlin har menat det eller inte. Det är dessa människor som är offer. Människor har genom åren talat med Dahlin om hennes sätt, men hon verkar inte ha lyssnat. Visst kan det hända att människor ibland säger eller gör något fel, men då är det viktigt att stå för det och helt enkelt be om ursäkt – inte att göra sig till offer.

Marie Dahlin har inte heller tvingats avgå för att hon är kvinna. Vilken tråkig och obehaglig anklagelse är förresten inte detta mot kvinnorna i socialdemokraternas styrelse, eller för den delen männen. Min absoluta övertygelse är att hade en man, säg hennes kommunalrådskollega Gunnar Lidell (M), sagt och betett sig som Marie Dahlin, så hade Lidell tvingats bort för länge sedan.

Nog om det.

Jag nås också av tillförlitliga rapporter att det har luktat vidrigt i Brålanda vid några tillfällen den senaste tiden. Lukten kommer naturligtvis från Dahlbergs Slakteri, i vanlig ordning.

En äldre man har överklagat kommunens beslut att tvingas ansluta sig till kommunens VA-nät. Mannen bor inte i kommunen, men har sommarstuga i Timmervik. Hans ombud beskriver hur han har en djupborrad brunn på tomten och elektrisk mulltoa. Han har vidare en dusch, disk- och tvättmaskin. Mannen lider av obotlig cancer och beskrivs som fattigpensionär. Han har inte de ekonomiska resurser som krävs för en kommunal VA-anslutning.

Det är självklart ett tragiskt fall, men jag tror inte att denne man är ensam i sin belägenhet. Kommunen visar dock inte, vad jag förstår, någon pardon. (Jag ser inte i diariet vad kommunen skriver, men i och med att mannen har överklagat så drar jag denna slutsats.) Mannen blir väl tvingad att göra som så många andra längs dalslandskusten, helt enkelt sälja fastigheten. Det är för bedrövligt hur gamla och sjuka människor behandlas. Bedrövligt!

För övrigt är det upp till Vänsterpartiet om Stefan Löfven ska bli statsminister. Jag anser att Vänsterpartiet ska rösta nej. Det är direkt utmanande mot oss i V att det i det nyliberalistiska manifestet, som överenskommelsen mellan socialdemokraterna, centerpartiet, liberalerna och miljöpartiet faktiskt är, också står:

”Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.”

Jag hörde förresten precis Jan Björklund (L) på nyheterna när han sa att överenskommelsen:

”minimerar inflytandet från de båda ytterkantspartierna.”

”Ytterkantspartiet” Vänsterpartiet hade ett ganska stort inflytande under den förra mandatperioden. Här följer några av de ”vänsterextremistiska” reformer som partiet drev igenom i förhandlingar med regeringen 2014-2018:

  • ”Gratis kollektivtrafik under sommarlovet för unga som går i skolan.”

  • ”Avgiftsfri mammografiundersökning.”

  • ”Gratis medicin för barn.”

  • ”Fördubblat tandvårdsbidrag för alla.”

  • ”Gratis tandvård upp till 23 år.”

  • ”Bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen har tagits bort.”

  • ”Glasögonbidrag upp till 19 år.”

  • ”Höjt golv i a-kassan.”

  • ”Höjd assistansersättning.”

  • ”Höjt studiebidrag med 300 kr/månad.”

  • ”Återigen rätt att dra av på skatten för fackföreningsavgiften.”

  • ”Sänkt skatt för de med låg pension.”

  • ”10 miljarder kronor till välfärden.”

  • ”Fler anställda i äldreomsorgen.”

  • ”Investeringsstöd för att öka byggandet av hyresrätter med rimliga hyror.”

Vill du veta mer om de ”extrema” reformer som Vänsterpartiet drev igenom i förhandlingarna med den förra regeringen så klicka här.

Jag förstår inte hur Jan Björklund och Annie Lööf (C) kan anse att Vänsterpartiet är ett ”ytterkantsparti”, och tydligen också fått med sig socialdemokraterna och miljöpartiet i denna syn.

Vänsterpartiet måste rösta nej.

PS. Lutz Rininsland har bloggat om regeringsbildningen, se ”Ärligt talat – den röda knappen frestar” och ”Var det ingen som hörde?”.

V bör rösta nej Löfven!

Pratet om att om V fäller en S, MP regering så är vi ansvariga för att det istället blir en M, KD regering stödd av SD är rent ut sagt nonsens. Politiken blir lika illa oavsett vilken regeringskonstellation av de två det skulle bli. Uppgörelsen mellan S, C, L och MP innebär fyra år av ökande ekonomiska klyftor i samhället, försämrad arbetsrätt, marknadshyror och lönedumpning. Det blir ett val mellan pest eller pest. Glöm inte att C har en extremliberal ekonomisk politik, kanske den extremaste i hela borgerligheten och stora delar av den har man fått igenom i överenskommelsen. Det är mer borgerlig politik i den här överenskommelsen än vad det var när alliansen själva hade regeringsmakten. SD argumentet faller då delar av uppgörelsen innehåller SD politik. SD har redan fått det inflytande man säger sig vilja förhindra. Språktest, förlängning av tillfälliga uppehållstillstånd, prov i samhällskunskap för medborgarskap. S själva har öppnat för tiggeriförbud med mera med mera. Dessutom har C och L målat in Sig I ett hörn. Om V fäller förslaget hur kan de med någon trovärdighet släppa fram en M Kd regering stödd av SD när hela deras taktik sedan valet enligt de själva gått ut på att hindra SD att få inflytande? Avgörandet om man vill släppa fram en M, KD regering och ge SD mer inflytande ligger hos C och L, inte V.

Var det ingen som hörde?

På gårdagens inlägg ”Ärligt talat – den röda knappen frestar” kom en hel frågor och kommentarer.

Jag kan inte göra mer än att ställa en motfråga: Betyder det inget vad som sägs i riksdagen? Lyssnar man inte? Gör man sig inte besväret att dubbelkolla i protokollet?

Fredagen den 14 december prövade riksdagen talmannens förslag till statsminister. Andreas Norlén hade föreslagit Stefan Löfven.

Vänsterpartiets gruppledare, Mia Sydow Mölleby, anförde följande [sida 4 i snabbprotokollet]:

”Herr talman! Vänsterpartiets linje har hela tiden varit tydlig. Det är Stefan Löfven som är vår statsministerkandidat. För att markera det kommer vi att avstå i dagens omröstning. Vi ser också att det är kring Stefan Löfven som det finns en möjlighet att föra processen framåt. Samtidigt är det så, som vi har sagt hela tiden, att om det är ett skarpt läge och en regeringsbildare förutsätter Vänsterpartiets mandat för att bli vald, behöver vi naturligtvis också ha inflytande.

Nu har det ägt rum en förhandling mellan S, MP, C och L och det tycks bli en omröstning om Stefan Löfven som statsminister nästa vecka onsdag.
På första sidan av dokumentet som de fyra partierna enades kring finns en tydlig markering:
”Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.”
Hur tänkte man när mandatfördelningen  i riksdagen är som den är?

Ärligt talat – den röda knappen frestar

Som många andra aktiva i Vänsterpartiet respekterar jag  partiledningens avsikt att inte yttra sig innan det verkligen behövs.

Det är först på onsdag som riksdagen tar ställning. Då gäller det endast frågan om Stefan Löfven får tillräckligt många röster för att väljas som statsminister.

Men självfallet spelar det roll vad som finns i paketet som ska reglera regeringens arbete under mandatperioden. Det finns 73 punkter i uppgörelsen.

Ett stort antal punkter som jag hittills inte har uppfattat vara socialdemokratisk politik. Men socialdemokraterna ansvarar för sin egen politik.

Det finns en mening på första sidan, i inledningen: ”Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.”

Ser jag tillbaka vad Vänsterpartiet har lyckats med under den gångna mandatperioden, så är det flera dussintals genombrott som var och en har betytt mycket för enskilda människor. Det har mitt parti rätt att vara stolt över. Vad vi inte har lyckats med är att få Socialdemokraterna med på tåget i stora och viktiga frågor. Valresultatet i september 2018 var tydligt på en punkt – ett sådant genombrott skulle inte heller ske nu.

Så varför denna mening, varför denna markering?

Måste den inte tolkas som något annat? Att Socialdemokraterna skriver under ett dokument som med en omskrivning i själva verket säger: Vi förklarar att vi hädanefter aldrig mera hävdar att vår ideologi och vår politik syftar till socialism!

Varför ska Vänsterpartiet inte trycka på den röda knappen? Vår ideologi behöver vi väl inte överge bara för att andra gör det. Eller…

Liberaler för statlig styrning, eller Socialdemokrater vinner på icke-fråga

Inte nog med att socialdemokraterna kan gå med på att leda en borgerlig regering. Nån jävla regering måste vi ju ha, och färre dör i kolera än i pest. Men dålig politik förblir det.

Den eventuella liberala regeringen nöjer sig inte med de stora frågorna som att försämra arbetsrätten och höja hyrorna. Nej de visar sannerligen omsorg om de små, fast på sitt eget vis. De kommer att lagstifta om skolans ordningsregler.

     Något liknande har aldrig hänt.

     Enligt skollag och läroplan är det rektor som fattar beslut som skolans ordningsregler, i samråd med eleverna.

     Att en liberal regering, som inte ens har tillträtt, yttrar sig i detalj angående vardagen på en arbetsplats, är oerhört.

Det finns goda skäl till att elever ska använda mobilen på lektionerna. Det finns goda skäl till att de ska låta bli. Vilket som ska gälla avgörs på plats.

     Ta upp mobilen, ni ska söka industricentra i Asien

     Stäng av mobilen, ingen annan vill höra din love-lista

     Ha translate igång när ni läser texten

     Har du inte hittat Selma Lagerlöf? Men få lite fart på google nu!

     Lägg ner dendär, du skulle vara färdigchattad på rasten!

     Målet med lektionen är…

Enligt läroplanen är det målet med lektionen som ska avgöra vilka metoder och hjälpmedel som ska användas, med läraren som ansvarig för lektionen och rektor som ytterst ansvarig för verksamheten.

Det finns synpunkter på detta, förstås. Från att allting ska utgå från elevernas intressen, till att staten ska styra det centrala innehållet för varje lektion. Men än så länge är det rektor som bestämmer reglerna, i samråd med eleverna. Det fungerar någorlunda. Hittills har iallafall ingen regering fått för sig att rita om rutorna för bollspel på skolgården, sätta upp hårtorkar i omklädningsrummen eller förbjuda glass till skolavslutningen.

Den blivande regeringen kommer att fatta mycket värre beslut än detta. Det mest väsentliga är inte omyndigas möjlighet att utnyttja en kommunikationsdevis – därför levererar jag heller inga sakargument för någondera sidan. Det är nämligen skolans sak att fatta beslut om detta. Den eventuella regeringen har valt ut detta som den symbolfråga det är. De vill verka regeringsdugliga och är berättigat osäkra på sitt underlag, visar därför någon sorts dådkraft genom att sätta in stöten mot ett tankekluster som de utgår från att väljarna uppfattar som hotfullt; bubblan modernitet-ungdom-teknik.

Idag fick jag reda på att det är Socialdemokraternas idé. Liberalernas skyddsande må förlåta, men nog låter förslaget alltigenom präglat av majoren?

     Om denna icke-fråga är vad Socialdemokraterna får igenom när de förhandlar, finns det än större skäl att hysa oro för dethär landet. Och tyvärr en liten ful strimma av förakt för vad socialdemokratin låtit sig barbapapa-omformas till.

Politikens innehåll avgörande

Det är värre om en socialdemokratiskt ledd regering driver igenom en borgerlig politik än om borgerlig regering gör det. Genom att Socialdemokraterna leder en regering som genomför en mycket nyliberal politik så får nyliberalismen starkare legitimitet och inte minst kommer kritiska synpunkter från stora delar av arbetarrörelsen att utebli. Därför är den väldigt nyliberala regeringsöverenskommelsen […]