Kategoriarkiv: Rikshemsidan

Allt flyter för Suzanne Osten

För att vara någon som enligt egen utsago strävar efter samarbete är Suzanne Osten ovanligt stridbar. Rött träffade henne för att prata konflikt, samförstånd och nära döden-upplevelser.

Alla ska med. En slogan som först användes av Socialdemokraterna på valaffischerna i valet 2006, men som sedan stals av Moderaterna för att återkomma i deras tolkning i samma valrörelse. Nu finner vi formuleringen hos teaterregissören Suzanne Osten. Men för henne är det inte ett politiskt budskap, utan ett livsprojekt.
– Jag har en drivkraft att alla måste med. Den kommer kanske från skolsystemet jag gick i. De hade ett kollegium där de alltid måste vara eniga. Det tog dagar för lärarna att komma överens. Det där är väldigt bra för en regissör att ha fått med sig.
– Det är ideologi. Det finns ju de som är jätteduktiga på att splittra och skapa konflikt. Där har jag varit road av hur man kan enas och komma framåt tillsammans, säger hon.

För den breda allmänheten är Suzanne Osten kanske mest känd för sitt mångåriga arbete inom barnkulturen, med en rad filmprojekt och turnerande teateruppsättningar, samt som konstnärlig ledare för barnteaterscenen Unga Klara i Stockholm, där hon verkade under nära 40 år. Eller för sin bakgrund i Grupp 8 och den kultförklarade teateruppsättningen Jösses flickor, som hon gjorde tillsammans med Margareta Garpe. Med trallvänliga låtar som Befrielsen är nära och Tusen systrar gjorde föreställningen succé, då den hade premiär 1974. Också där fanns en vilja att inkludera.
– När jag och Margareta Garpe gjorde Jösses flickor bestämde vi just att alla ska med, vi ska intervjua brett. Sedan försökte vi skapa de politiska spänningar som kan finnas i en kvinnogrupp där de liberala och socialdemokratiska värderingarna finns.
– Men vi var socialister, visst var vi det. Och vi gav ju med viss furiositet oss på hemmafruarna i Skärholmen. Det var ju ideologiska laddningar hela vägen, medger hon sen.

Utrymme och makt
Hennes eget engagemang i Grupp 8 grundade sig trots allt i en form av konflikt. Den om utrymme och makt. Och Suzanne Osten som person är stridbar och bestämd, inte någon man sätter sig på. När Unga Klara skulle skiljas från Stockholms Stadsteater hösten 2008 uppstod en tvist mellan henne och stadsteaterns dåvarande VD Benny Fredriksson om vem som egentligen hade rätten till namnet Unga Klara. Och hennes senaste film, för mellanstadiebarn, belades först med 15-årsgräns av Statens Medieråd, något hon reagerade starkt på.
– I Grupp 8 gjorde vi analyser och såg att kvinnorna alltid varit väldigt beroende av mäns inflytande. Vi bildade Grupp 8 för att vi inte ville koka kaffe till männen, vi ville ha en egen politisk rörelse och gjorde en egen analys: okej, kapitalet förtrycker arbetaren, men arbetaren diskar inte. Kvinnan är den som ligger under där och skurar alltihopa. Och kapitalet tjänar på att arbetaren har en fru.
– Men även vi föll in i schatteringar och undergrupper. Man kunde se två giganter, verkligen skarpa kvinnor, bråka om vem som var mest proletär, eller något annat dumt.

Vi ses hemma hos Suzanne Osten en av sensommarens varmare dagar. När hon öppnar dörren på tredje våningen är solglasögonen på. Stora, runda med en slags svartvit leopardprint, som ramas in av det axellånga håret. På det obehandlade träbordet i köket står en rad skålar framdukade; blåbär, kokosrullade dadlar och biscottiskorpor från Italien, där hon precis varit och vandrat. Trots det frikostiga fikabordet hävdar Suzanne Osten att hon är en dålig värdinna.
– Vill du ha mjölk? Jag har bara en såndär liten tetratrekant från flyget. Det är ett tips att ta med sig. Jag vill vara en bra värdinna, men glömmer alltid köpa mjölk. Kaffet serveras i rejäla baljor, te- snarare än kaffekoppar. Innehållet i den lilla mjölktetran drunknar i den svarta drycken och förändrar inte färgen nämnvärt. Under bordet tassar den nittonåriga katten Osis runt. Han jamar, har svårt att komma till ro, men hittar sedan lugnet i Suzannes famn. Vi går rätt in på döden.

Har du googlat dig själv?
– Nä?

När jag googlade Suzanne Osten fick jag fram ”Suzanne Osten död” som förslag från Google, vilket förvånade mig. Men ljuset klarnar strax. Det har en naturlig förklaring, det är inte så att en stor mängd människor plötsligt fått för sig att Suzanne Osten gått och dött.
– Det är en podd jag gjorde efter ett större arbete på Dramaten förra året. David Grossman har skrivit en roman om hur hans barn dör i en militär olycka och den gjorde jag pjäs av. Jag ville göra ett körverk, det kollektiva skulle in i berättelsen. Grossman (israelisk författare reds.anm.) hade bett mig att inte göra något dagspolitiskt av det. Han är väldigt politiskt intresserad, men just det existentiella med döden förenar alla.
– Det finns ett avsnitt där kvinnan i boken ser slagfältet och striderna. Det är som en grotesk fars tycker hon, hela det där kriget. Där ser man hans fredsengagemang, hur hans modiga, väldigt ovanliga uppträdande i Israel färgar en text.

Det där med världen som slagfält funderar jag ofta på. Har du tänkt på hur några få män med makt använder världen som just sitt slagfält, flyttar arméer
och startar krig?
– Det har jag tänkt på. Jag har sagt någonstans att jag inte är så intresserad av hormoner och sådant, jag har inte varit så biologistisk. Men jag tror att vi måste titta på den här väldigt aggressiva manskulturen och säga att den måste behandlas på ett fredligt sätt. Det är män som står bakom krig, våldtäkter och våld mot varandra. Kvinnor kan nog vara lika onda i handling, men de har inte haft makten och inte utvecklat den kulturen.

Suzanne Osten har ett långt engagemang inom fredsrörelsen. Alltsammans började med fredsmarschen 1961, som avgick från Södermalm i Stockholm och tog sikte på Försvarets forskningsanstalt, FOA, i Ursvik strax utanför Sundbyberg. Där bedrevs det bland annat utveckling av kärnvapenteknik.
– Jag har varit fredsaktivist och pacifist sedan jag var femton. Då gick jag med i den första marschen till Ursvik för att protestera mot bomben.
– Kvinnorörelsen har haft en fredsaktivistisk linje, verkligen. En Grupp 8-vän till mig startade Kvinnor för fred och jag har själv starka pacifistiska linjer i mitt liv. Krig löser ingenting, det bara förstör. Krig påverkar familjer i generationer och har tentakler långt, långt bak i tiden, säger hon med eftertryck.

Marschen Suzanne Osten pratar om tillhör en helt annan tid. Det är svårt att tänka sig att en demonstration mot kärnvapenteknik skulle dra den typen av massor idag. Istället har vi fått vänja oss vid att se äldre, vithåriga kvinnor bära upp fredsrörelsen. De blir klappade på huvudet, ses som naiva och förlöjligas. Samtidigt höjs anslagen till försvaret. Nu senast med 2,7 miljarder kronor per år, efter en uppgörelse mellan regeringen, Moderaterna och Centerpartiet. Suzanne Osten säger att fredsaktivisterna har grit, det senaste modeordet inom psykologin, som kan tolkas ungefär som karaktärsstyrka, eller jävlar anamma.
– Jadu, där har du det där nya uttrycket grit, att inte släppa. Och då tycker jag att de här i min generation, fredsaktivisterna, att de gör det rätta.
– Det är väl mycket annat som människor sysslar med, som gör att fredsrörelsen inte växer. Den har samma problem som klimatrörelsen. Folk vet att det är såhär, men tror inte det går att förändra. Jag tror det är för att man inte riktigt ser konfliktlinjerna.

Konflikterna igen. Men hur kommer det sig att Suzanne Osten, som inte vill ha konflikter ändå återkommer till dem?
– Det här blir ju amatörfilosofiskt, men en gissning är att människan älskar att definiera sig i konflikter och att kategorisera: den är stor, den är liten. Den är svart, den är vit. Den är dummare än den. Vi skulle kunna göra mycket mer och bättre förändringar tillsammans. Men det är som att människan är för dum för att gå in i den gemenskap vi är rustade för. Som art hade vi inte överlevt om vi inte hade kunnat
samarbeta.

Kollektiva idéer
Själv menar Suzanne Osten att hon fostrades in i en kollektivistisk tid.
– Det var kollektiva idéer då, samhället behövde mer av det. Först var saker förstenade och behövde brytas upp. Studentrevolterna och de stora strejkerna var ett tecken på det. Det var ett samhälle som behövde omdefinieras. Nostalgin gör att det är vissa personer som lyfts fram såhär i efterhand. Men det var kollektivt då.

Nostalgi, ja. Det finns många föreställningar om 1970-talet som mysigt och varmt. Men hon menar att det inte finns fog att vara nostalgisk över riktigt allt, saker har inte alltid varit bättre förr. Inte ens Mah-Jong, dåtidens kläduniform i mjuk velour, passade alla.
– Modet var snyggt för de som inte kvävdes i det. Framför allt korsettmodet, men även Mah-Jong, som ju skulle vara den stora befrielsen, var ett litet, trångt kroppsmode. Vilka tanter rymdes i det där? – Gud, alltså! Jag kommer från korsettsamhället! Min mormor var spirella-corsetiere*, utbrister hon.

Men så allvarligare. Suzanne Osten själv växte upp under knapra förhållanden, med en ensamstående mamma som blev svårt sjuk i schizofreni. Det gav henne en annan syn på Sverige som trygg punkt, det har också gjort henne mindre kategorisk och dogmatisk.
– Jag tror att tillbakablickandet är ett letande efter identitet. Kan hända är hela den här bruna sörjan med SD ett uttryck för en oro. Sverige har varit så extremt skyddat. Jag som har en flyktingförälder och har blivit uppfostrad av samhället har aldrig tänkt att Sverige är en trygg, jättegullig punkt. Men många har ju levt sådär skyddat.

Och så kommer vi in på barnen. Det är trots allt åt barn Suzanne Osten vigt en stor del av sitt liv. Men vad är då barnkultur?
– Jag anser att vi ska ha en avancerad barnkultur med svåra och existentiella förberedelseövningar för barn. Ta en folksaga. Det finns en skog, det finns en häxa, det kan hända obehagliga saker. Det kan gå bra. Allt är mentala förberedelser.
– Fantasin ligger bortom tjatgnatet som är vårt liv. Man föds in i en familj med vissa resurser och är det inte systematiskt våld eller förakt kommer du ändå upptäcka vem du själv är och sen ska du ju därifrån.

Så barnkultur är förberedelse?
– Ja, det är det som är meningen med kultur. Intelligensträning. Barn är mer receptiva och är mer intelligenta än vi tror. De låter gnälliga ibland, men
om man öste mer frisinnat skulle de bli mer intressanta. Barn gillar inte de formationer som vi kallar normalitet. Barn har inget problem med queerhet, det
är omgivningen som skapar det.

Så är kaffet urdrucket i Suzanne Ostens kopp. Hon börjar kolla på klockan och vi återvänder till döden, som avslutning. För någon vecka sedan var hon med om sin första nära döden-upplevelse: en fallolycka i italienska alperna. Hon haltar fortfarande.
– Min generation dör nu. Jag har privilegiet att få jobba och är inte sjuk ännu. Men jag tror att det är svårt att hålla uppe engagemanget. Jag kan känna att det här fattar jag ingenting av. Eller ska jag verkligen intressera mig för detta? Jag vill inte missa sociala medier, men jag vill också läsa böcker och prata med vänner.
– Det som är underbart med ungdomen är tron på att de kan förändra något. Det är en sådan drivkraft. Jag har aldrig misstrott ungdomen. Den ser hur det är: det är orättvist, den reagerar. Den ifrågasätter, har inte så mycket att försvara. Jag är inte ung själv, men kan erbjuda samtal.

Och kanske också ett gott råd. Suzanne Osten har i flera sammanhang sagt att hon gärna ger råd, så jag avslutar intervjun med att be om ett råd till Rötts läsare – ung som gammal.
– Det vi tror att vi gör rätt idag kan visa sig vara fel imorgon. Man tror att det är rätt och det ser rätt ut och analysen är bra, men det visar sig att det var fel. Då måste man vara beredd att inte skämmas för det, utan ändra sig. Allt flyter. Man kan ha kompass och analys, men man får inte bli fundamentalist. Då har man låst sig, avslutar Suzanne Osten.

TEXT: MARIA CARLSSON
FOTO: AGNES STUBER

Från mathjälte till hyvlingskung

Under 1900-talet var Coop en bärande del av det svenska folkhemmet. Numera utmärker sig matjätten genom kriser och konkurshot. Och så hyvlingar av de anställdas arbetstider.

Det är en onsdag i slutet av november och precis som vanligt vid den här tiden på dagen står Mengesha Aychiluhim och plockar upp varor i frukt- och grönt-avdelningen på Coop Daglivs på Fridhemsplan. För tio år sedan startade han fackklubben i butiken, som då ägdes av en privat handlare. Idag står han inför en av sina största utmaningar som fackklubbens ordförande. Och allt började med att domen föll i Arbetsdomstolen, AD.
– Jag blev chockad och förvånad när domen kom. Jag hade inte väntat mig det, berättar han när vi ses.

Det han talar om är den uppmärksammade hyvlingsdomen, som ger företag rätt att dra ned på de anställdas arbetstid, utan att följa LAS turordningslista. I det aktuella fallet var det Coopbutiken på Marieberg i Örebro, där arbetsgivaren godtyckligt hade hyvlat i de anställdas scheman, som var uppe för prövning. Men fenomenet är utbrett, både inom handeln och i kommunal sektor. Senare samma dag kom hyvlingsyran även till Mengesha Aychiluhims arbetsplats.
– På eftermiddagen den dagen som domen föll träffade vår butikschef några från Coop centralt. Nu skulle de hyvla även här. De ville ta bort 16 timmar per månad för alla i personalen. Det blir mycket pengar. Jag hade nästan förväntat mig att det skulle hända, det var bara en tidsfråga, säger Mengesha Aychiluhim.

Och så började en segdragen process, som inte är i hamn nära ett år senare. Men mycket har hunnit hända på arbetsplatsen under den tiden. Vissa har omplacerats till andra Coop-butiker på samma sysselsättningsnivå och många andra har sagt upp sig. Under sommaren var de till och med tvungna att ta in bemanningspersonal för att kunna ge de anställda semester.
– Folk är frustrerade, det är många som har slutat. Till och med chefer har slutat. För tillfället är det personalbrist på Daglivs och inför sommaren fick vi ta in bemanningsföretag. Varje dag är det 4-5 stycken som är sjuka. De mår dåligt över det som händer, säger Mengesha Aychiluhim.

Många går med i facket
Men det finns också en vilja att kämpa hos både personalen och bland kunderna.
– Det är många i personalen som går med i facket nu. Och efter att jag var med i Aftonbladet kommer det ofta fram kunder och frågar om de kan göra något. Jag har jobbat här länge och det är många som känner igen mig, säger han.
Det Mengesha Aychiluhim är mest orolig för är vad hyvlingarna får för effekt på sikt. Redan nu ersätter arbetsgivaren de som sagt upp sig med nyanställda som får kontrakt på färre timmar.
– Samtidigt som vi sitter med hyvlingsärendet, där arbetsgivaren vill dra ner på antalet timmar, så anställer man folk, men då på väldigt få timmar. De som anställs nu kommer tvingas sitta med telefonen i handen för att få upp till en heltid. Den som är snabbast på att svara på smset får jobbet. Det blir en otrygghet. Pensionen påverkas, lönen påverkas och du kan inte planera ditt liv.

Några kvarter från Coop Daglivs och ett stenkast från LO-borgen ligger Olov Östensson kontor. Han är jurist och arbetar på LO-TCO Rättsskydd. Det är de som driver fackets ärenden i domstol och det var han som tillsammans med kollegan Susanne Lundberg drev hyvlingsmålet i Arbetsdomstolen. Innan målet gick upp i AD hade de förberett sig i månader. Det som var ovanligt i detta fall var att LO-TCO Rättsskydd blev inkopplat tidigt och var med hela vägen, från det att de lokala förhandlingarna kantrade till det att målet prövades.
– Vad som hände runt 2010 var att man via förhandlingsvägen, särskilt inom Handels och den kommunala sektorn med vårdbolag och sådant, började göra organisatoriska förändringar på arbetsplatsen. Arbetsgivaren ville inte längre ha heltider, utan gjorde om tjänster till deltidstjänster och valde ut vilka som skulle ”omplaceras” till de nya deltidstjänsterna. I dessa fall omplacerades då de anställda till sitt eget arbete, men organisatoriskt sågs det som en ny organisationsmodell och gav därför arbetsgivaren rätt att genomföra förändringarna.

I förhandlingar fick facket ofta arbetsgivarna att backa de första åren. Parterna nådde fram till att omplacering skulle
ske i turordning och att det skulle vara en uppsägningstid innan den nya anställningen påbörjades. Det vill säga lagen om anställningsskydd, LAS, skulle gälla. Men förhandlingarna gick allt trögare.
– Handels upplevde att det blev svårare och svårare att argumentera. Det var som att arbetsgivaren började tänka att ”vi gör som vi vill, vi ger inget mer till arbetstagarna, utan nu bara kör vi”. Då det gäller Coop Örebro och Coop Jönköping hittade parterna ingen lösning lokalt. Då kom de till oss och 2014 bestämde vi oss också för att köra.
– Vi visste inte hur det skulle gå, men vi behövde få det prövat. Vi på rättsskyddet fick vara med från början och säga hur de skulle agera fram till dess att vi tog det till domstolen, berättar  han när vi ses på hans kontor.

Gediget mappsystem
På skrivbordet framför honom ligger luntor med papper i olika högar. Målen i AD är ofta omfattande, men ingen av högarna som ligger där nu tillhör underlagen som användes i hyvlingsmålet. Det fallet är avslutat och arkiverat, det enda som finns kvar är ett gediget mappsystem på Olov Östenssons dator.
– Från början var vi osäkra på hur det skulle gå, men längst vägen kände vi oss mer och mer trygga. Det kom även ett annat avgörande från domstolen som pekade i vår riktning. Men så kom domen och den var ju en total brakförlust, säger han.

Vi hoppar tillbaka till oktober 2016, några veckor innan domen faller. Det är dags för huvudförhandling i Arbetsdomstolen i Gamla stan i Stockholm. Inne i det brunrosa, flera hundra år gamla huset i sten, är luften sval. Och i förhandlingsrummet, som under långa tider använts som lager, lever 60-talet kvar. Stolar i teak står uppställda i fyrdubbla rader och många platser är redan upptagna. Det är gott om åhörare den här dagen, journalister och andra intresserade. Hyvlingsmålet har blivit uppmärksammat stort i media.

Framme vid podiet sitter domaren Cathrine Lilja Hansson, som även är ordförande och chef för Arbetsdomstolen. Vid hennes sida, fyra ledamöter för den fackliga-, respektive arbetsgivarsidan. Framför podiet är Olov Östensson och kollegan Susanne Lundberg från LO-TCO Rättsskydd placerade och mittemot dem arbetsgivarsidans representanter. I mitten finns plats för den som vittnar. En ensam stol med ett bord framför.

En lång process
Det är mycket känslor i salen. Vissa av de anställda som vittnar kan inte hålla tårarna tillbaka. Det har varit en lång process för samtliga inblandade.
– Vissa av de anställda hade jobbat sedan gymnasiet på samma arbetsplats. De var runt 60 nu. Är du 60 år, bor i villa i Örebro och inte har mer utbildning än gymnasieutbildning är det svårt att säga nej till arbetsgivarens ”erbjudande” om att gå ner till deltid. De var tvungna att tacka ja, de hade hus att betala och var väldigt låsta, säger OlovÖstensson.
– De yngre hade möjlighet att byta inriktning, börja plugga eller ta ett annat jobb. Den skillnaden märktes. De äldre var desperata över att få ihop sin ekonomi. Några började plocka ut semesterdagar för att få det att gå ihop. De hade gett sitt liv till Coop och fick nu gå ner på deltid, medan andra, som jobbat fem år, fick stanna kvar på heltid. De grät ofta i rätten.

Något som skiljer hyvlingen från Coop Daglivs från det som hände på Coop i Örebro är nämligen att på Daglivs vill arbetsgivaren hyvla samtligas scheman rätt av. I Örebro valde arbetsgivaren ut vilka som skulle få sin tjänst nedsatt. Detta gör att det som hände i Örebro kan tolkas som ett mer tydligt avsteg från avsikterna med LAS, i och med att arbetsgivaren bortsåg från anställningslängd när den valde ut vilka som skulle hyvlas. Att det var flera äldre som drabbades menar Olov Östensson är en delvis ny situation.
– Tidigare löste man en del av organisationen genom att den flexibilitet som behövdes inom ett skrå sköttes av ungdomar. Vad vi ser är att arbetsgivaren nu vill ha den flexibiliteten inom hela organisationen. Det för att hela tiden kunna justera personalstyrkan efter hur mycket personal som behövs. Risken hamnar helt och hållet på arbetstagaren, säger han.

Var en grundpelare i arbetarrörelsen
Det är många som blev förvånade över att just Coop hamnade i rampljuset, som ett av företagen som gått i bräschen för hyvling. Matvarujätten har av många setts som en grundpelare i arbetarrörelsen och det framväxande folkhemmet, och som en bärare av rörelsens ideal. Berättelsen om Coop började år 1889 på restaurang Runan vid Brunkebergs torg i Stockholm. Det var en knackig start för de eldsjälar som ville bryta upp den hierarki som fanns mellan butiksägare och konsumenter, där butiksägaren hade all makt. På KF skulle vinsten gå tillbaka till kunden och butikerna drivas i kooperativ form. Flera gånger var det hela nära att gå i stöpet, men KF-projektet knatade trots allt på. Från början var en rad liberaler involverade, men undan för undan inkorporerades KF till att bli en del av arbetarrörelsens framväxande institutioner. På 70-talet, när folkhemmet stod på sin topp, var matjätten Nordens största företag med ett konglomerat av butiker, försäljningssuccén Vår kokbok och det egna märket Blåvitt. På det hela taget gick det att leva och dö med arbetarrörelsen på den tiden.

Institutionerna bildade en vardag där du bodde genom HSB och Riksbyggen, handlade på Konsum, tankade på OK, sparade i Sparbanken, hade dina försäkringar hos Folksam och begravdes av Fonus. Sedan dess har banden mellan arbetarrörelsen och KF utifrån sett blivit lösare och Coop har blivit en matvarukedja bland andra. Ett tydligt tecken på detta är att vinsten inte längre går tillbaka till medlemmarna i form av pengar, utan att systemet ser ut som för andra matbutiker i form av medlemskort med bonuspoäng och erbjudanden. Dessutom är det få som idag väljer mataffär efter ideologisk övertygelse.

Socialdemokrater i styrelsen
Men i toppen på KF tronar fortfarande socialdemokratin. I styrelsen för KF har 7 av 11 ledamöter band till socialdemokratin eller till rörelsenära organisationer. Vi hittar bland annat en tidigare riksdagsledamot, ett landstingsråd och en tidigare kommunstyrelseordförande. Dessutom är det flera styrelseledamöter som sitter i andra styrelser för arbetarrörelsenära organisationer, såsom Folksam och OK. För det är som så att har du en styrelsepost inom ett av dessa bolag har du ofta flera.

Tidningen Affärsvärlden (28/2-2012) kallar rörelsesfären Sveriges hemligaste maktsfär, som officiellt inte finns, men som omsätter hundra miljarder kronor, har tiotusentals anställda och kontrollerar flera banker och en försäkringskoncern. KF avgående ordförande Anders Sedström har utgjort en av de mer prominenta förgrundsgestalterna. Han har bland annat varit arbetsmarknadsminister, näringsminister och socialminister under dels Ingvar Carlssons, dels Göran Perssons styre, för att under 2000-talet och 2010-talet gå vidare till rörelsesfärens styrelserum som ordförande för Swedbank, respektive KF och som koncernchef för Folksam. Det finns med andra ord fog för de som tror på arbetarrörelsens efterlevnad av sina ideal att höja på ögonbrynen över att Coop hamnat i mitten av hyvlingsfrågan.

Inte alla hyvlar
I Umeå är Maria Vängbo precis tillbaka från semestern. Sedan över tio år arbetar hon som fackligt ombud på Coop Nord. Och här behöver vi pausa lite. Ägarstrukturen inom KF är nämligen inte helt enkel och ägarförhållandena för olika Coop-butiker skiljer sig åt från butik till butik. Medan Coop på Marieberg i Örebro och Coop Daglivs ägs av KF centralt, så är Coop Nord en fristående lokal KF-förening som äger majoriteten av alla Coopbutiker i Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län. Där är man inte speciellt orolig för hyvlingar.
– Hos oss finns ingen direkt oro för att de anställda ska hyvlas. Coop Nord är en fristående förening och jag upplever det som att vi har en god dialog med arbetsgivaren här. Visst, vi har samma namn som övriga Coop-butiker, men det blir lite olyckligt när samtliga butiker dras över en kam. Vi har en dialog med arbetsgivaren och vill man göra förändringar så tas det upp på en förhandling först, säger hon.

Symptom på havererad arbetsmarknad
Men samtliga jag pratar med inför detta reportage menar att grundproblemet inte handlar om huruvida LAS är en ihålig lag eller inte, utan att det är symptom på en delvis havererad arbetsmarknad, där otrygga anställningar konstant ökar. Även Maria Vängbo är orolig.
– Inom Handels finns en oro över att otrygga anställningar breder ut sig. Olika modeller såsom allmän visstid har blivit allt vanligare och vissa arbetsgivare utnyttjar detta till hundra procent. Dock är det inte ett problem som jag ser hos oss, säger hon.

Nu hoppas de att frågan om hyvlingar ska tas upp i riksdagen.
– Jag känner det som att jag kämpar för hela den svenska arbetsmarknaden. Hyvling ska inte vara ett alternativ, heltid ska vara norm. LAS måste skydda timmarna, den kan inte bara skydda en anställning. Jag har heltid, men jag tänker på hur framtidens arbetsmarknad kommer att se ut, avslutar Mengesha Aychiluhim.

Text: Maria Carlsson
Foto: Carl Larssons fotografiska ateljé AB/Länsmuseet Gävleborg.

Slaget om rocken – är metal politiskt?

Det finns en föreställning om att vänsterpartister lyssnar på pop och progg. För att råda bot på detta rykte startades Metallvänstern.

Sommarsolen bränner såväl den östgötska åkermarken som huden på de hundratalet festivalbesökare som letat sig in på området. Bråvallafestivalen, en fyradagars musikfestival, går av stapeln. Den första dagen är i stort sett ägnad åt hårdrock. Walesiska Skindred, festivalens första akt, har just gått ut på scen. Bandets sångare vrålar att det är en torsdag, en vanlig arbetsdag och att alla måste ”make some noise for all those people at work”. Därefter brakar en låt igång och de runt trehundra personerna framför scenen gör sitt bästa för att framstå som tusenhövdad.

En gammal, uttjatad klyscha gör gällande att hårdrock är den vita arbetarklassmannens musik. Det var säkert sant när Black Sabbath, från arbetarstaden Birmingham, slog igenom och skapade grunden för det som skulle bli den moderna hårdrocken. Men många elgitarrer har hunnit ryta sedan dess. Hårdrocken har anklagats för att vara nihilistisk, satanistisk, sexistisk, rasistisk, för samhällsfrånvänd, för politisk, för vit och så vidare. Genren har hunnit ömsa skinn och utvecklats så att inte ens de mest inbitna fansen kan hänga med i alla undergenrer som existerar. Hårdrocken föddes i Birmingham. I dag är den ett globalt fenomen. De flesta och mest hängivna hårdrocksfansen finns på den latinamerikanska kontinenten.

På Sverigedemokraternas valvaka 2014 gjorde Jimmie Åkesson entré till Manowars Call to Arms. Ska vi sluta lyssna på Manowar för det? Är vi rasister om vi lyssnar på Pantera, ett avsomnat band vars sångare Phil Anselmo förra året orsakade tumult när han heilade och skrek ”white power” på scen? Inom hårdrocksvärlden pågår dessa debatter till och från. En spegling av en kamp som pågår långt bortom hårdrocksvärldens små rum. Ett kulturkrig kring vad vi får och inte får lyssna på.

Kontroversiell musik
Minns när moderate internetprovokatören och riksdagsledamoten Hanif Bali i somras uppmärksammade att Ung Vänsters nyvalda ordförande två år tidigare citerat Ebba Grön-låten Beväpna er: ”Ja jag, jag hatar hela borgerligheten! Ja jag, jag hatar hela kungahuset! Ja vi, vi ska beväpna oss!”. Författaren Lars Wilderäng, tidigare ”slöseriombudsman”
för högerinitiativet Skattebetalarnas förening, skrev på Twitter: ”Kort sagt hyllar hen våldsbejakande extremism. Man får hoppas att Säpo har koll på detta och redan är på bollen. Och vad säger den nationella samordnaren mot (för?) våldsbejakande extremism?”.

För att brännmärka motståndare tolkas varje val av till exempel musik som ett uttryck för motståndarens personliga moral. På Bråvallas stora scen ska snart Sabaton börja spela. Sabaton är från Falun och spelar power metal. Kring dem har debatten surrat i många år. Framför scenen väntar Erik, 21 år från Halmstad, med två jämngamla vänner. Han är butiksbiträde inom detaljhandeln. Hans vänner är elektriker respektive studerande. Vad gillar Erik med Sabaton?
– Texterna. De berättar häftiga historier.

Förutom fläskiga allsångsrefränger handlar Sabaton om en enda sak: krig. Bandet har gett ut ett konceptalbum om svenska stormaktstiden. De har baserat en skiva på Sun Tzus klassiska bok Krigets konst. Besjungit snart sagt varje dokumenterad väpnad konflikt sedan Slaget vid Thermopyle (480 f.Kr.). Omkring bandet surrar ett rykte om högerextremism. Att döpa en skiva till Carolus Rex och sjunga att ”Jag ger mitt liv för mitt fosterland” har inte direkt kvävt ryktet att de skulle vara ett modernt Ultima Thule. Att i en israelisk tv-kanal sjunga allsång med israelisk militär om Israels framgångar i Sexdagarskriget har inte heller hjälpt bandet. Själva hävdar de att de är opolitiska och inte tar ställning. Erik tycks medveten om kritiken.
– Sabaton har ju anklagats för att vara nationalistiska. Man måste se till helheten, inte bara perspektivet i en låt, säger han.

Vår samtalston går på några sekunder från lättsam till ansträngd. Jag skriver i anteckningsblocket att Erik blir defensiv och trängd. ”Som att han sitter i ett förhör.”
– Det är viktigt att kunna historia, att lära sig av den, avslutar han.

Lyssnade på Metallica
Ordet förhör återkommer senare när jag pratar med Ida Gabrielsson, en av grundarna till Metallvänstern, en facebooksida som är precis vad namnet antyder: en sida för metalfans som är vänster.
– Att gå med i vänstern kan kännas som att gå på ett förhör, säger Ida Gabrielsson, 35 år som pluggar till socionom. Hon är ordförande för Vänsterpartiets kvinnonätverk och sitter i V:s partistyrelse.

Vi pratar i telefon. Hon är på semester i närheten av Sandviken där hon växte upp. Under hennes uppväxt lyssnade man på Metallica. Punkt.
– Det var det man gjorde. Ville man vara speciell lyssnade man på punk eller black metal, säger hon.

Men vad menar hon med ett förhör?
– Debattklimatet idag är så uppstressat. Man känner att man måste förklara vad man gör hela tiden. Det kan stöta bort folk från vänstern. Då väljer man kanske ett opolitiskt liv istället, säger Ida Gabrielsson.

Vad har det med hårdrock att göra?
– Som hårdrockare inom vänstern får man ibland försvara sig. Men att lyssna på hårdrock är inte ett ställningstagande. Metallvänstern är ett sätt att visa att vänstern inte är så stereotyp som fördomarna kan säga. Alla lyssnar inte på pop. På Metallvänsterns sida läggs det upp olika inlägg på temat hårdrock och politik. En intervju där KD:s Ebba Busch Thor säger att ”Hårdrock går fetbort” har fått flest upptummar av folk i gruppen.

Finns det inte risker med att knyta ett engagemang till en särskild musikgenre?
– Popvänstern, metallvänstern, dansbandsvänstern, R’n’B-vänstern och alla de andra grupperna blir ett sätt att visa att man trots olika identiteter, olika smak, har gemensamma problem som behöver förändras. Ska man bygga en stark organisation behöver alla, från LO-kollektivet till kulturfolk känna gemenskap, att alla får plats.

Även hårdrockare. Ida Gabrielsson uttrycker oro. Samhället har övergett bruksorterna. Tidigare, när industrierna växte på dessa orter, var fackförbunden en naturlig mötesplats. I dag är arbetsmarknaden uppluckrad och de stora arbetsgivarna har skurit ner. Hon tror att vänstern försvagas av detta.
– Bor man i Sandviken eller Dalarna, ska man kunna identifiera sig som vänster. Men fältet har lämnats öppet för rasisterna. Då måste man hitta nya vägar. En facebooksida kan förstås inte fylla ut det behovet, men fler sådana initiativ kan glänta på en dörr för andra roller än de som erbjuds nu.

Ett politiskt mål
Tillbaka på Bråvalla. Framför festivalens stora scen börjar folkmassan bli stor. Alla väntar på armenskamerikanska System Of A Down. Ett tydligt vänsterband vars sångare använt sitt kändisskap för att stödja politiska vänsterrörelser i hemlandet USA. Jag intervjuar människor i den förväntansfullt väntande publiken. Ju fler jag pratar med desto mer känner jag mig som Sven Melander i den där sketchen om vad barn mest av allt önskar sig i världen. Först efter ett raseriutbrott får han en ung flicka svara att hon mest av allt vill ha fred på jorden. Goro, 37 år, med rötterna i Mocambique, USA och Brasilien, är mer intresserad av bandets vilja än innehållet:
– De tror på det de tror på och har ett mål politiskt och konstnärligt. När jag frågar Goro vad han tänker om bandets vänsterbudskap styr han in samtalet på konstnärlig frihet och ”att göra sin grej”.

Laura, 24 år, kommer från Italien men bor i Huddinge och arbetar som au-pair. Hon återberättar System Of A Downs hela historia för mig. Hennes kärlek går inte att ta miste på.
– Varje artist måste uttrycka det de tror på, säger hon.

Har bandets politiska budskap påverkat dig?
– Det har jag inte tänkt på.

Senare frågar jag Ida Gabrielsson om hon tycker att hårdrock är politiskt.
– Inte som till exempel proggen, som tar ställning redan i första versen. Däremot tycker jag att hårdrocken är politisk i bemärkelsen att vi som lyssnar på den ofta har arbetarbakgrund. Där ligger sprängkraften menar jag. Men det viktigaste är att vi som vänsterrörelse upplevs som ett självklart val för bruksorts- och förortsungarna oavsett vad de lyssnar på.

Temperaturen har sjunkit till strax över tio grader. Luften är tung av en alldeles särskild festivaldoft du nog måste vara bekant med för att känna igen. Det luktar hö. Torrt och fuktigt samtidigt. Samt öl och svett. Folkhavet framför scenen blir allt tätare. Omgiven av människor sitter systrarna Felicia och Fanny från Malmö på en filt. Felicia är 24 år och arbetar som personlig assistent. Lillasyster Fanny är 22 år och bagare.
– Som ung lyssnade man bara på musiken, nu är texterna viktiga, säger Fanny.

Storasyster nickar.
– Jag har lyssnat på System Of A Down sedan jag var 13 år. Min partner är politiskt intresserad och han förklarade deras texter för mig. Sedan har jag bara blivit mer och mer intresserad. Jag vill på ett sätt leva utanför kapitalismen. Förändra det jag kan i livet. Köpa begagnat. Inte slösa på naturen.

Nu är det lillasysterns tur att nicka instämmande. Fyrtiofem minuter senare går bandet på. Solen har sjunkit nedanför horisonten. Doften av blött, varmt hö är intensiv.

Text: Jesper Weithz
Foto: Ann Jonasson

Arbetets frukter till de som arbetar?

Den amerikanska drömmen odlar myten om att det går att jobba sig rik. Men de som redan är rika blir allt rikare – och resten halkar efter. Vi gör en djupdykning i arbete och kapital.

67-åriga Lilians knän är utslitna efter många års slit som butiksbiträde. Efter 12 år på matkedjan Willys har hon jobbat upp sig till en timlön på 125 kronor. För att få sin privatekonomi att gå ihop har Lilian tvingats arbeta kvällar och helger. Hon betalar 23 procent i skatt. Ägare till Willys är en av Sveriges 178 miljardärer, Antonia Ax:son Johnsson, som leder familjedynastin Axfood. Hennes förmögenhet beräknas uppgå till 50 miljarder och hennes inkomst innan skatt ligger på 5,4 miljoner i månaden. På den summan betalar hon lägre skatt än butiksarbetaren Lilian, nämligen 18 procent. Detta rapporterade tidningen ETC i början av sommaren (20/6-2017).

Andra siffror på området visar på samma riktning, nämligen att de rika blir allt rikare – och drar ifrån. Varje år kommer LO med sin rapport om hur många industriarbetarlöner det går på en genomsnittlig VD-lön i ett av Sveriges 50 största företag. Och utvecklingen är liktydig: från 80-talet och framåt har VD-lönerna dragit ifrån. Från att ha legat på en historisk låg nivå 1980, där en genomsnittlig lön hos de som LO benämner som makteliten låg på 4,9 industriarbetarlöner, har skillnaderna ökat till en historiskt hög nivå, där det går 54 industriarbetarlöner på en genomsnittlig VD-lön i de största bolagen år 2015.

Det är tydliga siffror på att myten om att ”den som arbetar tillräckligt hårt kan förvänta sig att skörda frukterna av sina ansträngningar” är just en myt. Trots detta florerar den och för den som vill tjäna en hacka är tipsen många. Inte minst kommer de från dem som redan är rika: du kan gå en utbildning som ger ett välbetalt jobb, starta ett företag och bli entreprenör, eller förvalta din talang. Möjligheter som inte finns Det ständiga tipset som finns att läsa i dagstidningarna efter jul gör gällande att den som har det knapert ska göra matlådor istället för att gå ut och äta lunch. Men det är svårt att spara pengar på det sättet om det är matlådor som gäller från första början. På samma sätt är det svårt att göra bostadskarriär om möjligheten att köpa en lägenhet inte finns, eller att bli rik på ägande om du inte äger något. För rikedom föds sällan ur hårt arbete. Oavsett hur många historier om self made men (och på senare år women) som florerar, är det allra bästa sättet att bli rik på att äga – det vill säga tjäna pengar genom kapitalinkomster från bland annat utdelningar och aktiehandel, såsom till exempel Antonia Ax:son Johnson gör genom att äga Axfood.

En anledning till att de rika drar ifrån handlar just om hur kapitalinkomster beskattas. Till exempel är skatten på kapitalinkomster en platt skatt, där du inte betalar mer i skatt ju högre kapitalinnehav du har (den som tjänar 10 000 kronor i månaden skulle betala lika många procent i skatt som den som tjänar 100 000 kronor i månaden om löner skulle beskattas på samma sätt som kapital). En annan anledning är att det är lättare att skatteplanera kapitalinkomster än löneinkomster och på så sätt smita undan att skatta på sin förmögenhet. Och så har vi skatteparadisen. Ingen vet riktigt hur stora summor som slussats vidare till skatteparadis från skattesmitare över åren, men bland andra har tidningen Newsweek (6/4-2016) uppskattat summan av de kapitalinkomster som slussats iväg till hundratals biljoner kronor.

Handlar inte bara om skatt
Enligt statistiska centralbyråns inkomstrapport från 2015 är ökningen av tidigare nämnda kapitalinkomster den främsta orsaken till att den ekonomiska ojämlikheten växer i Sverige. Det handlar alltså inte bara om att lön och kapital beskattas olika, utan också om att storleken på kapitalandelen ökar i förhållande till löneandelen, som gör att de rika drar ifrån. Detta sker både i Sverige och globalt. Men denna ökning av kapital tillfaller endast somliga: över 85 procent av kapitalinkomsterna i Sverige går till de rikaste tio procenten.

Ojämlikheten har blivit allt mer uppmärksammad de senaste åren och jämlikhet har blivit ett slags trendord. När världens ledare möttes på World Economic Forum i Schweiz tidigare i år var den ekonomiska ojämlikheten i centrum, som ett problem som hotar både den globala ekonomin och kan leda till ökad polarisering i samhället. Kanske har intresset ökat i spåren av fransmannen Thomas Pikettys tegelsten Kapitalet i det tjugoförsta århundradet, som med hjälp av ekonomisk-historisk statistik visar hur ojämlikheten tycks vara inbyggd i kapitalismen som system och hur rikedomar därigenom koncentreras hos ett fåtal. Kanske är det för att olika finansiella skandaler uppdagas; från 2008 års finanskris till tidigare nämnda skatteparadis. Avslöjanden som på ett svindlande sätt visar hur fullkomligt superrika somliga är.

Också i Sverige pratar allt fler om jämlikhet och då inte enbart folk på vänsterkanten, utan även liberaler. Liberalernas Jan Björklund och Centerpartiets Annie Lööf rynkar pannan över de ökade klyftorna. Senast i sitt sommartal hade Jan Björklund uppe frågan om ojämlikhet. Men receptet för hur ojämlikheten ska lösas handlade där inte om att fördela rikedomen mer jämt, utan att införa så kallade enklare jobb med lägre löner. Han menar inte att det är de ökade kapitalinkomsternas fel att klyftorna ökar, utan att det beror på att lagar och avtal på arbetsmarknaden skyddar den som har jobb och på så sätt delar in människor i klasser baserat på de som har och inte har jobb. Så trots att det på ytan råder politisk konsensus om att jämlikhet är bra och önskvärt innebär det inte en samsyn kring att alla människor borde (och förtjänar) att leva ungefär lika hyggliga liv. För det enda sättet att legitimera ekonomisk ojämlikhet mellan de som arbetar och de som äger är att utgå från att somliga förtjänar att ha mer än andra, att somliga ska ha gjort ansträngningar som gör att de är berättigade till mer än andra.

Rotat i makt och hierarkier
Den ojämlikhet vi ser mellan de som arbetar och de som äger kapital är rotad i makt och hierarkier. Och som alltid med maktrelationer är de som innehar makten högst ovilliga att lämna den ifrån sig. Ekonomhistorikern Fernand Braudel menade att det system som vi kallar kapitalism bygger på en månghundraårig tradition av maktförhållanden i samhället. Utan befintliga hierarkier hade det inte blivit några handelskompanier. Förutsättningen för att en storskalig kapitalism skulle kunna växa fram var att förmögenheter kunde samlas inom familjer i flera generationer. Lönearbete, det vill säga att sälja arbetskraft till ett visst pris och få betalt i lön är, sett ur ett längre historiskt perspektiv, något nytt. Och den nyheten ledde till en omgestaltning av samhället. Ekonomhistorikern Karl Polanyi har kallat detta för ”den stora omvälvningen”.

Att arbeta för en lön innebär att arbetskraften måste gå att köpa och sälja som vilken annan vara som helst. Men det finns ett problem med att arbetskraften ska fungera som en vara – den kan nämligen aldrig skiljas från den människa som säljer den. Andra varor behöver inte äta och sova, vilket gör att arbetskraften till skillnad från andra varor inte kan tas i anspråk hela tiden. Men det ligger inte i kapitalets intresse att se till att arbetskraften får vila. Arbete, liksom allt annat som behövs för att producera något, måste vara så billigt som möjligt för att få så bra konkurrensfördelar som möjligt. Polanyi menade att välfärdsstaten uppstod som en motreaktion mot kapitalismens förstörande kraft, mot det kortsiktiga vinstintresset som inte tog med i beräkningen att de som arbetade behövde vila och tillräckliga inkomster för att klara sig. Enligt Polanyi skulle en helt fri marknad aldrig kunna fungera, att vara helt utelämnad åt marknadskrafterna skulle innebära en mänsklig tragedi. Lönearbetet rymmer också särskilda konflikter. Det man kallar för en konflikt mellan arbete och kapital är grundläggande i hela diskussionen om ekonomisk jämlikhet. Det vill säga de som äger kapital vill tjäna så mycket som möjligt på det, medan de som arbetar vill ha ut sin andel. Det är inte en slump att Svenskt Näringsliv klagar på höga skatter, tycker att vinstbegränsningar i välfärden är fruktansvärt och förespråkar lägre löner. Om vi går tillbaka ungefär hundra år i tiden ser vi att den dåvarande motsvarigheten till Svenskt Näringsliv, Svenska Arbetsgivarförbundet, hävdade att åtta timmars arbetsdag var nästintill omöjligt och ett mycket hårt slag mot den svenska industrin.

Konflikt mellan arbete och kapital
Traditionellt sett har arbetarrörelsen hävdat att de har rätt till en större del, eftersom det är de som har arbetat och därför skapat värdet från första början. Som en tidig socialdemokrat, Axel Rylander, uttryckte saken: ”arbetets frukter till de som arbetar.” Och från början hade socialdemokratin idéer om att det privata näringslivet skulle läggas över i arbetarnas hand, men successivt glömdes detta bort och istället
innebar en ekonomisk tillväxt en utbyggnad av socialpolitiken. Men konflikten mellan arbete och kapital har även påverkat den direkta fördelningen mellan de som lönearbetar och de som äger. Ibland har kraven på politikerna kommit från de utomparlamentariska rörelserna, krav så högljudda att de inte har gått att ignorera, såsom åtta timmars arbetsdag och 1970-talets krav från kvinnorörelsen. Men hur kommer det sig då att klyftorna ökar så mycket från just 1980-talet och framåt? Hur kunde det gå från 4,9 till 54 industriarbetarlöner på en VD-lön? Någonting hände mot slutet av 1970-talet. Den industrialiserade världen skakades av oljekrisen, där priserna på olja kraftigt steg och blottade en bristande lönsamhet i industrin. Sedan dess har den gamla industriella sektorn tappat mot en allt växande tjänstesektor, vilket har ändrat lönestrukturen på arbetsmarknaden. Det skedde också en omläggning av den ekonomiska och sociala politiken i samma veva. Margaret Thatcher har kommit att bli en slags symbol för den åtstramningspolitik som blev receptet för hur stater skulle agera i ekonomiska nedgångar – en minskad välfärd kombinerad med privatiseringar och avregleringar.

En överhettad ekonomi
I Sverige gav avregleringarna på finansmarknaden under 1980-talet en möjlighet att göra mycket stora vinster på aktiemarknaden som växte fram. Ekonomin blev allt mer överhettat och i början på 1990- talet gick den svenska ekonomin in i en allvarlig kris. Denna gång angreps krisen med besparingar och nedskärningar. Effekterna av de två stora kriserna på 1900-talets andra hälft gör sig fortfarande påminda. De innebar en förskjutning av makt, från arbete till kapital, av avregleringar och nya möjligheter för de med mycket pengar att tjäna ännu mer pengar. De innebar en syn på välfärden som en kostnad som vi kanske inte alltid har råd med. Idag avfärdas ofta politiska reformer, löneökningar och andra förbättringar med att det är för dyrt, näringslivet klarar inte den kostnaden. De har inte råd att bygga bostäder om det inte blir lättare att bygga, inte råd att anställa om inte arbetskraften reas ut. Vänstern får ofta kritik för att vilja att andra ska betala och inte förstår vad ”vi” har råd med. Låt oss vara tydliga här: en stat har inga egna pengar. Staten kan dock, genom inkomster på skatt, omfördela rikedom. Alla reformer som av många idag avfärdas som för dyra, som kortare arbetstider eller den ljuva drömmen om ett fungerande vårdsystem, handlar om hur rikedom ska fördelas. Det handlar inte om vad ”vi” har råd med, det handlar om en konflikt om produktionsresultat, en konflikt som är lika gammal som kapitalismen.

Ordlista:

Kapitalinkomst är den vinst du kan göra på aktieutdelning eller av att sälja annat fastigheter.

Lön är den ersättning man har kommit överens om för utfört arbete.

Inkomst innefattar både lön och kapitalinkomster. Som inkomst räknas även ersättningar från försäkringskassa och A-kassa, pensioner, kapitalinkomster, studiebidrag, barnbidrag och andra transfereringar.

Text: MARIA CARLSSON
Illustration: IVAR MARTINSSON

 

 

 

 

Aron Etzler: En evig såpa om makten

Jag kommer hem sent, avtrubbad av politikens vändningar. Slår direkt på Game of Thrones. Det kan verka konstigt: så fort många av oss ska koppla av från politikens eviga maktkamper, misstroendevotum och utspel, ser vi på Game of Thones, Orange is the new black eller House of Cards. Men det är inte så konstigt. I tv-serierna konfronterar vi samma politiska problem som i verkligheten: vad är rättvisa? Vad är sant och vad är bara en delvis sanning avsedd att förleda? Vilken makt är legitim? Vem är vän och vem är fienden egentligen? Och själva kärnan: vad är värt att sträva efter?

Game of Thrones, en saga med drakar, outhärdligt våld och kungafamiljer, börjar som en febril maktkamp och slutar med en kamp för människans existens (som många med rätta jämfört med klimathotet). Ur närmare 70 timmars kaos utkristalliseras lärdomar som lika gärna kunde vara hämtade ur människans historia. Det finns inget paradis, men morgondagen kan bli bättre. Det finns ingen evighet, men samhällsförändringar består mycket längre än maktpositioner. Det finns inga helgon, men det finns i grunden två typer av politiker: de vars viktigaste uppgift är att delta i maktspelet, och de som är ute efter förändring. Det finns inga människor som inte förtjänar ett värdigt liv – vi är alla ett och samma. Vår frihet hänger alltid ihop med andra människors frihet. Och vad som är värt att kämpa för är inget mindre än alla. Oavsett vilket litet eller gigantiskt problem vi har att ta itu med måste lösningen fungera för alla – inte bara för de rikaste.

Det är morgon, lite kyligt i luften igen och Game of Thrones kommer inte tillbaka på ett-två år. Jag sätter på kaffe, brer smörgåsarna, läser tidningen. Varje ny dag – nya nyheter i en evig såpa om makten. Någon dag i framtiden kan mänskligheten lägga undan sitt kiv om vem som sitter på tronen och ta itu med de verkliga problemen. Mitt jobb, och ditt, är att se till att det blir så.

 

 

Närmare 12 vänstermiljarder satsas i budgeten

Avgiftsfri simskola för barn, en långsiktig satsning på förlossningsvården och höjt studiebidrag. Vänsterpartiet har i budgetförhandlingarna med regeringen fått igenom jämlikhetsreformer för närmare 12 miljarder kronor under 2018.

När höstbudgeten i dag presenteras finns ett fyrtiotal reformer som kommer från Vänsterpartiet. Det totala reformutrymmet i budgeten landar på 40 miljarder kronor och 11,8 miljarder kommer från förslag som Vänsterpartiet drivit.

– Det syns tydligt att Vänsterpartiet har varit med i den här budgeten. Ett jämlikare Sverige går som en röd tråd genom reformerna vi fått igenom i förhandlingarna, säger Ulla Andersson.

Några av Vänsterpartiets reformer (2018):
• Satsning på förlossningsvården (1 miljard)
• Personalsatsning sjukvården (2 miljarder)
• Höjt underhållsstöd (135 miljoner)
• Avgiftsfri kollektivtrafik för skolungdomar under sommarlovet (350 miljoner)
• Höjt studiebidrag med 300 kronor i månaden (550 miljoner)
• Skattereduktion för fackföreningsavgift (1,3 miljarder)

Vänsterpartiet har i förhandlingarna även fått igenom avgiftsfri simskola för barn. Utgångspunkten är att satsningen ska likna Göteborgsmodellen där Vänsterpartiet varit med och drivit igenom simundervisning för alla barn i förskoleklass. Detta vill vi nu göra i hela landet. Reformen ligger på 300 miljoner kronor och träder i kraft nästa år.

– Alla barn ska kunna få möjlighet att lära sig simma oavsett hur föräldrarnas ekonomiska situation ser ut. Därför inför vi den här jämlikhetsreformen, säger Ulla Andersson.

Vårdpaket från vänster: 4,7 miljarder till vården

Vänsterpartiet har i budgetförhandlingarna med regeringen fått igenom 4,7 miljarder kronor till vårdområdet under 2018, varav 1 miljard kronor till förlossningsvården.

Den största satsningen som inte tidigare presenterats görs på förlossningsvården: en miljard kronor om året 2018-2022.

– Den som föder barn ska känna sig trygg med att man får den vård man behöver, men så är det inte alltid idag. Därför är vi väldigt glada över att ha fått igenom en så stor satsning som 1 miljard kronor om året från och med nästa år. Nu ger vi landsting mycket goda förutsättningar för att skapa en bra förlossningsvård, säger Jonas Sjöstedt.

Utöver förlossningsvården utökas bland annat satsningarna mot psykisk ohälsa bland barn, unga och vuxna. Väntetiderna till BUP förväntas kortas med vårdpaketets riktade förstärkningar.

– Barn och ungas psykiska ohälsa måste ses i ett brett sammanhang där även det sociala ingår. Därför ser vi till att socialtjänsten stärks i sitt arbete som rör insatser kopplade till barn och unga och för bättre samverkan med vården när barn och unga mår dåligt, säger Sjöstedt.

Vårdpaketet innehåller också satsningar på barnhälsovård: landstingen får pengar för att fler barn ska få tillgång till vaccinationer och god tandhälsa.

Gynekologiskt cellprov för screening för livmoderhalscancer görs avgiftsfritt och tandvårdsbidraget fördubblas.

– En bra och jämlik vård bidrar till ett samhälle där alla får chans att må bra och bli bemötta utifrån sina behov, inte bara de som har rätt kontakter och hög inkomst. Vårdpaketets miljarder lägger en god grund för att vården ska finnas där när du behöver den och för en jämlik tillgång till vård över hela landet, avslutar Sjöstedt.

I vårdpaketet ingår:

  • Förlossningsvård: 1 miljard kr/år 2018-2022
  • Psykisk hälsa och psykiatri: 600 miljoner kr 2018, 1,10 miljarder kr/år 2019-2020
  • Sociala barn- och ungdomsvården (avser socialtjänsten): 250 miljoner kr/år 2018-2020
  • Tandvårdsbidrag: 531 miljoner kr 2018, därefter 750 miljoner kr/år
  • Förbättrade arbetsvillkor vårdanställda: 2 miljarder kr/år 2018-2021
  • Barnhälsovård: 142 miljoner kr/år 2018-2020
  • Fritt gynekologiskt cellprov för screening livmoderhalscancer: 141 miljoner kr/år fr.o.m. 2018.

Totalt ligger satsningarna på 4,7 miljarder kronor 2018, vilket ökar till 5,4 miljarder kronor per år för 2019 och 2020

Läs mer här (pdf)

 

Avgiftsfri cellprovtagning för kvinnor

Vänsterpartiet har i budgetförhandlingarna med regeringen fått igenom avgiftsfri gynekologisk cellprovtagning inom ramen för det nationella screeningprogrammet för livmoderhalscancer. Satsningen innebär 141 miljoner kronor per år med start 2018.

– Vi är väldigt glada över den här riktade satsningen. Det finns många kvinnor i Sverige som lever med små eller obefintliga ekonomiska marginaler och som därför inte går när de blir kallade till en undersökning. När cellprovet och screeningen nu blir avgiftsfri hoppas vi att fler kvinnor deltar, säger Ulla Andersson, ekonomisk politisk talesperson för Vänsterpartiet.

– Att undersökningen och cellprovet blir avgiftsfritt är en av de viktigaste åtgärderna för att öka deltagandet, fortsätter Andersson.

Gynekologiskt cellprov för screening för livmoderhalscancer erbjuds med tre till sju års intervall (beroende på ålder) de ca 2,6 miljoner kvinnor i Sverige som är i åldern 23-64 år. Ett besök kostar upp till 200 kr.

– Vi har råd med det här, det handlar om att prioritera tillgång till jämlik vård och behandling i stället för skattesänkningar, avslutar Ulla Andersson.
För 2018 föreslås landstingen kompenseras genom att ett stimulansbidrag. Från 2019 är avsikten att detta ska vara lagreglerat på motsvarande sätt som den avgiftsfria mammografin.
För mer information:

Vänsterpartiets presstjänst, 070-620 00 64 (ej sms)

Vänsterpartiet är överens med regeringen om att höja taket i sjukförsäkringen

Vänsterpartiet och regeringen är överens om att höja taket i sjukförsäkringen från 7,5 till 8 prisbasbelopp från och med den 1 juli 2018. Det innebär ökad ekonomisk trygghet för över 200 000 svenskar och stärkt förtroende för sjukförsäkringen.

– Det är viktigt att människor kan känna ekonomisk trygghet vid sjukdom och inkomstrelaterade försäkringssystem är en viktig del av den svenska modellen. Därför är det också viktigt att taket i sjukförsäkringen höjs. Det finns en tydlig ideologisk skiljelinje i frågan om inkomstrelaterade försäkringar mellan vänster och höger. Genom den här reformen understryker vi vikten av gemensamma lösningar som är bra för alla, säger Ulla Andersson, Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson.

Taket i sjukförsäkringen sänktes 2007 av högerregeringen till sju och ett halvt prisbasbelopp. Inkomstbortfallsprincipen i försäkringen har också försvagats på grund av att de reala inkomsterna har ökat samtidigt som taket för sjukpenningrundande inkomst har varit oförändrat.

De förmåner som omfattas av höjningen är sjukpenning, rehabiliteringspenning, närståendepenning, smittbärarpenning, och ersättning från Försäkringskassan vid tvist om sjuklön. Sett till en månadslön höjs taket med 1 896 kr; från 28 438 kr till 30 333 kr.

Förslaget är också viktigt ur ett jämställdhetsperspektiv då kvinnor är sjukfrånvarande i högre utsträckning än män och det är därmed fler kvinnor som får höjd ersättning.

Höjningen av taket i sjukförsäkringen beräknas kosta 500 miljoner 2018 och därefter 1 miljard årligen.

Dubblerat tandvårdsbidrag nästa år

Vänsterpartiet har i budgetförhandlingarna med regeringen drivit igenom en dubblering av det allmänna tandvårdsbidraget för alla åldersgrupper. Detta börjar gälla med start i april nästa år.

– Vi vill att alla, oavsett inkomst, ska ha råd att ha bra tänder och därför fördubblar vi tandvårdsbidraget. För oss handlar det om jämlikhet. Precis som att man kan gå till sjukvården oavsett om man är rik eller fattig så ska man kunna gå till tandläkaren. Det ska inte synas i munnen om man har hög eller låg inkomst i Sverige, säger Jonas Sjöstedt.

Allmänt tandvårdsbidrag ges med ett årligt belopp till den som använder tandvården. Tandvårdsbidraget varierar beroende på ålder. För de yngsta åldersgrupperna är tandvården avgiftsfri.

Allmänt tandvårdsbidrag per år, före och efter reformen (kr)

Ålder Före reform Efter reform
23-29 300 600
30-64 150 300
65+ 300 600

 

År 2017 kostar en basundersökning enligt nationell referensprislista 825 kronor. Det innebär att med reformen får yngre och äldre ett fritt tandläkarbesök vartannat år, medan 30-64-åringar får en kraftigt ökad subventionsgrad.

Vänsterpartiet har tidigare drivit igenom två reformer för att fler ska ha råd med tandvård. Dels att fler unga får fri tandvård (2019 höjs gränsen till 23 år), dels att fler äldre får den högre nivån av tandvårdsbidrag (gruppen 65-74 år har fått samma höga nivå som de i gruppen 75+).

Det dubblerade tandvårdsbidraget träder i kraft 1 april 2018. Kostnaden är 531 miljoner kronor per år för 2018, därefter 750 miljoner kronor per år.