Kategoriarkiv: Rikshemsidan

Brev till alla lärare

Jag vill tacka er för det jobb ni gör. Varje morgon vinkar jag av mina två barn på väg till en av Sveriges alla skolor, trygg i förvissningen om att de har lärare som verkligen ser dem och ger dem den bästa utbildningen.

Men även om ni lärare gör fantastiska insatser finns det mycket i själva skolsystemet som behöver bli bättre. Nyligen skickade Academedia ut ett brev till alla sina lärare. Brevet handlade om det lagförslag som Vänsterpartiet och regeringen har tagit fram mot vinstjakten i skolan. Eftersom Academedias brev innehöll rena felaktigheter skulle jag gärna säga något själv till er om förslaget.

I brevet skriver Academedia att möjligheten att välja skola ska stoppas. Det stämmer helt enkelt inte. Det finns mycket att diskutera om hur skolvalet fungerar idag, men lagförslaget rör inte på något sätt reglerna om skolval. Vad förslaget handlar om är att skolor ska använda sina resurser för de ändamål de är avsedda. Ett visst överskott får göras och de idéburna aktörerna undantas helt.

Ingenting i detta hindrar dagens privatägda skolor att fortsätta. Däremot kommer deras ägare och skolledningar att behöva sätta sig ner och fundera. Vad ska de göra med de pengar som tidigare har gått till vinst – ska de anställa fler lärare, rusta upp klassrummen eller köpa in modernare teknik?

Om någon ägare tycker att detta gör det ointressant att driva skolbolag kan den låta någon annan ta över. Det är ingenting dåligt. Om obegränsad vinst är avgörande för ens intresse för skolan då var man nog på fel plats från början. De som driver våra skolor ska göra det för att de brinner för utbildning. Vi kan inte låta stora delar av skolan skötas av bolag vars affärsidé är att locka till sig elever som har det lätt för sig, för att lämpa över de elever som behöver mer stöd till lärarna på andra skolor. Vi kan inte heller bara se på när de vinstdrivna skolorna år efter år har en systematiskt lägre lärartäthet.

Ingenting av det finns med i Academedias brev till er lärare som arbetar hos dem. Istället sprider de en ensidigt propagandistisk bild av lagförslaget. Att ett privat vinstdrivet företag för egen vinning försöker påverka politiken är ingenting ovanligt. Men när det är ett skolbolag som gör det genom att skicka brev till alla sina lärare, då sätter det fingret på hur problematiskt det är med vinstdrivna bolag i skolan. Ska skolpengen verkligen användas för att påverka hur du som lärare röstar?

Academedias brev blir särskilt allvarligt i ljuset av att de i höstas försökte sparka en lärare som varit aktiv i debatten om vinster i skolan. Skolledningen hotade till och med att ringa efter polis för att föra iväg läraren från skolan. Eftersom Academedia inte har kunnat presentera någon som helst saklig grund för detta så blev läraren och en kollega istället omplacerade.

Men lärare har samma rätt som alla andra rätt att vara aktiva i den politiska debatten. Vad vore till exempel skoldebatten utan alla er kunniga och engagerade lärare, med sina många vitt skilda politiska uppfattningar.

En seriös skolaktör borde vara extremt noggrann med att undvika varje misstanke om att försöka pressa sina lärare till en viss politisk uppfattning. Eller ännu värre – misstanken om att försöka påverka vad som sägs i klassrummen om en av svensk politiks mest omdebatterade frågor. Som det står i läroplanen: ”Alla föräldrar ska med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.”

Jag har mycket stort förtroende för er integritet. De lärare jag känner är inte typen som låter sig påverkas av vad någon pr-avdelning hittar på. Men Academedias ledning måste förstå att agerandet ändå riskerar påverka förtroendet för skolan. Sverige har låtit Academedia ha ansvaret för 60 000 elevers utbildning. Det finansieras med skattemedel och många av eleverna har till och med lagstadgad skolplikt. Att ett bolag som givits den positionen använder den till politisk påverkan är direkt oanständigt.

Vi ska komma ihåg att Academedia inte bara är ett skolbolag bland andra. De har systematiskt köpt upp andra skolor och är nu helt dominerande bland skolkoncernerna, fyra gånger så stora som den näst största. Om Academedia skulle vilja ha samma lärartäthet som de kommunala skolorna skulle de behöva anställa över 900 nya lärare, motsvarande ungefär en halv miljard kronor – nästan lika mycket som koncernens vinst. Och det fortsätter gå bra för företaget. När den senaste kvartalsrapporten presenterades häromveckan gladdes finansdirektören åt en ”strong profit growth”. Det är inte det perspektiv jag vill ska styra den svenska skolan.

Skolan är en helt grundläggande samhällsfunktion, alldeles för viktig för att styras av kortsiktiga vinstintressen. Det ska vara en seriös verksamhet med utbildningen i fokus, präglad av förtroende för lärarna att utan detaljreglering forma undervisningen. Det är ni som kan det bäst och samhällets roll är att ge er de bästa av förutsättningar.

För att komma dit behöver vi göra mycket. Huvudmannaskapet behöver föras över från kommun till stat. Resurserna behöver öka och anpassas till behoven. Segregationen behöver brytas med förändrade upptagningsområden. Samtidigt måste ni lärare få större makt över er profession och tid att arbeta med det ni har utbildat er till. Men det är inte tillräckligt. Vi måste också få ett slut på vinstjakten i den svenska skolan, oavsett vad skolbolagens ägare och pr-avdelningar anser.

Jonas Sjöstedt (V)
partiledare Vänsterpartiet

Med stadig blick på klassamhället

Susanna Alakoski debuterade 2006 med storsäljaren Svinalängorna. Sen dess har hon hanterat frågor om fattigdom, missbruk och socialt arbete i en rad böcker och pjäser.

Vi får reda på att vi är ett undantag. För tillfället gör inte Susanna Alakoski några intervjuer. Dessutom har hon ryggskott, så det är ren tur att vi får träffa henne. Men så har hon också arbetat för Vänsterpartiet i nära tio år. Kanske spelar det in.
– Nu är jag inne i en skrivperiod och den är väldigt sträng, ni är verkligen ett undantag ska ni veta, berättar hon samtidigt som hon gör en överläggning med sig själv om hon ska ta en kaffe eller inte.

Det är det här med magkatarren.
– Det hjälper jättemycket att undvika kaffe, jag har läst någonstans att magsyran ökar med 70 procent om man dricker kaffe. Alkohol, halstabletter, tuggummi…

Listan kan göras lång. Men nog om det och mer om Susanna Alakoski, som blev känd för en bredare allmänhet 2006, då hon debuterade med den moderna klassikern Svinalängorna. Sen dess har det hunnit bli en hel rad böcker, både självbiografiska och skönlitterära. Dessa har skrivits i betydligt snabbare takt än Svinalängorna, som tog nästan två decennier att få klart. Bland annat tillkom den under tiden som hon arbetade för Gudrun

Schyman i riksdagen. Då skrev hon på bussen.
– Jag har alltid haft ett dubbelliv, ett skrivliv och ett yrkesliv. Jag hade gått och burit på Svinalängorna i olika versioner sen slutet av 1980-talet. Jag skrev väldigt mycket på bussen. Jag var småbarnsförälder och har nog aldrig varit så stressad som under de åren. Så jag skrev på lappar och kvitton och lånade ofta papper av busschauffören när jag glömt anteckningsboken hemma,
säger hon och viftar med händerna för att illustrera stressen hon var under.

Krokig klassresa
Innan hon debuterade hade Susanna Alakoski hunnit med att utbilda sig till socionom, jobba med socialt arbete i olika former och så i riksdagen. Behovet av att skriva fanns alltid där, men för en klassresenär är vägen inte alltid spikrak.
– Jag har ju hållit på med den här klassresan, håller på med den fortfarande, utan att egentligen ha något mål. Jag bara började med någon slags resa bort från någonting. Det där är nog typiskt för klassresenärerna att det inte finns någon utstakad riktning. Det som finns är att man ska bort, vidare och framåt, men man vet inte var.

Hon menar på att bland annat kön har betydelse för hur långt en person når i sin klassresa.
– Det är viktigt att prata om det när man pratar om klass. Att nyansera bilden av arbetarklassen, att den kan vara så mycket. Har man invandrat, är kvinna och så vidare, så spelar det in. Det finns bra böcker som skrivits om klassresenärer, som visar hur arbetarklassens män kan göra klassresor och nå höga positioner som partiledare eller direktör, medan arbetarklasskvinnorna landar mer på akademiska positioner som psykolog, lärare eller liknande. Något som går att relatera till.
– Jag önskar att jag hade haft vägledning, att någon hade sett mina talanger tidigare. Hela min yrkeskarriär är ju bara en jävla liksom, det har bara hänt på något sätt. Jag har aldrig stannat upp och reflekterat över vad det innebär att göra den här klassresan, vilka möjligheter och förpliktelser den egentligen innebär.

Men att den har förpliktelser har hon ändå kommit fram till. Och till skillnad från vissa författare som konsekvent vägrar att prata om nytta i relation till sitt skrivande är det ord som Susanna Alakoski använder: Det är genom skrivandet hon kan göra störst nytta.
– Det var efter att jag debuterade och mötte det här havet av läsare och alla som kom fram. Gamla farbröder med käpp som grät. Kvinnor som berättade om flytten till Sverige. Jag fick brev från hela världen och det fanns så mycket igenkänning när människor kontaktade och pratade med mig. Det är det glappet jag kan känna, hur det pågår en berättelse om samhället som inte så många klarar av att skildra. Jag fick en djup insikt att de flesta som kommer från min historia inte blir konstnärer, journalister eller författare.
– De flesta får aldrig en position där de kan berätta om sina erfarenheter. Nu när jag har den, så kanske jag har en plikt att berätta. Det är sprunget ur det. Men det är jättejobbigt. Jag skulle verkligen gärna slippa. Också den här intervjun.

En kollektiv röst
Susanna Alakoski använder sig av egna erfarenheter i sitt skrivande och berättelserna rör ofta tunga frågor såsom fattigdom och missbruk. Själv menar hon att hennes berättelse måste lyftas till en samhällsnivå.
– Jag drivs av tanken att berättelsen om Susanna Alakoski aldrig kan vara intressant om den inte lyfts till en större berättelse än den om Susanna Alakoski. Det jag haft mest emot det biografiska läsandet av mina böcker är om läsaren skulle göra det de skildrar till en individfråga.
– Jag har alltid vetat att jag delar mina erfarenheter med så många andra. Det är också då det blir intressant för mig att försöka skildra. Att söka en kollektiv röst, som i April i anhörigsverige.

Vi ses i Malmö. Susanna Alakoski och hennes man är på väg att flytta basen för sitt liv söderut, efter att ha bott många år i Gustavsberg strax utanför Stockholm. Det är lättare att byta stad nu, barnen är stora och bor inte hemma länge.
– Både min man och jag är författare, så vi är inte bundna till en plats på det sättet, utan kan jobba från hela världen om vi vill, berättar hon. ‘

Men de kommer att ha kvar en mindre lägenhet i Gustavsberg. För Susanna Alakoski är det viktigt att ha kvar sina olika sammanhang. Hon har i bokform dels beskrivit klassresan som en ensam resa och också vittnat om delar av sin uppväxt som mörk och ensam. Kanske blir det extra viktigt då. För Susanna Alakoski är inte längre ensam.
– Jag kan inte säga att jag är ensam. Framför allt har jag ju en stor familj, som har vägt upp i stort sett alla förluster. Den familjen, som jag skapade tillsammans med min man, har varit ovärderlig. Jag känner att jag aldrig kan bli ensam när jag har tre barn.
– Jag kan verkligen känna som så att jag satt på Estonia och allt sjönk, alla från mitt ursprung försvann. Och så blev vi fem nya. Det har jag haft att förvalta och jag har förvaltat det väl.

Klipper inga band
Det är också viktigt för Susanna Alakoski att behålla kontakten med de som finns kvar från hennes ursprung. Det är inte aktuellt för henne att klippa några band, även om skuldkänslorna ibland gör sig påminda.
– Jag har ju släktingar som jag har följt genom fas fyra i realtid. Så det är klart att jag ibland har önskat att jag vore stenrik och kunde köpa lägenhet till åtminstone två av dem, så att de skulle få det bättre. Man lämnar ju inte sitt ursprung, utan har relationer som stannar kvar. Ska man lämna måste man klippa alla band och det är jag inte intresserad av.
– Samtidigt är jag fascinerad av att det har gått att skapa sig ett annat liv än det jag kommer ifrån. Hela Sverige har ju som land gjort en kollektiv klassresa, det har alltså blivit möjligt att resa kollektivt, men det går också att samtidigt att göra en individuell klassresa. Sen är det en annan sak hur man förvaltar den.
Vi har ju Amelia Adamo, hon är också klassresenär. Det finns alla varianter. Ann Heberlein, Jan Björklund, Jan Eliasson. Det är olika vad man gör av det. Vi drar olika slutsatser.

Den slutsatsen för Susanna Alakoski har varit att på olika sätt skapa politisk och social utveckling från ett vänsterhåll. Det var bland annat det som fick henne att ta steget från socialkontoret in i riksdagen.
– Jag uppfattade det som att jag alltid stod i slutändan av politiska beslut när jag jobbade på socialkontor. Så fort lagstiftningen ändrades märktes det av. Vi mötte de som hade minst pengar, såg fördomarna. Och jag förstod snabbt vad det innebar: Det är fattighjälp och inte bidragsfusk vi sysslar med. Och jag kände där någonstans att jag ville jobba på ett större plan med politik.

Det var Gudrun Schyman som tipsade henne om jobbet i riksdagen, där i mitten av 1990-talet. I flera år bodde de i samma kollektivhus utanför Gustavsberg i Stockholm och nu bor de återigen i samma landsända. Och de är lite lika på något sätt, kanske är det tvärsäkerheten. Orden kommer snabbt, som när jag ställer en fråga om pensionssystemet: Det är dåligt, behöver göras om, tvärsäkert. Susanna Alakoski berättar varför:
– Man måste skilja på tunga yrken och lätta yrken. Jag kan inte se min pappa vid en svarv eller svets tills han är 69 år. Det gick ju inte ens tills han var 60 år för att ryggen pajade. Då måste man ju ha ett system som förtidspensionerar, eller som tar hänsyn till att kroppen är kroppen och att det inte går.

Men vid en fråga blir hon tyst, liksom fundersam. Det handlar om asyl. Sen kommer orden snabbt, engagerat.
– Jaaa. Jaaadu. Jag jobbade med flyktingar på 1980-talet när Bosnierna kom. Jag har inte mött människor någonsin som varit så motiverade och så snabbt kommit in i samhället. Med väldigt små medel kan människor skapa sig ett bra liv och snabbt börja bidra tillbaka. Det är basic: lägenhet och en rejäl chans så att du får den där skjutsen.
– Det var samma sak när vi finnar kom. Om vi går tillbaka i gamla tidningsarkiv ser vi att man skrev exakt likadant och använde samma ord som används om flyktingar idag. Och nu har det gått cirka 50 år. Vem tänker på finnarna som ett problem över huvud taget? Det är det perspektivet vi hela tiden måste ha. Vi talar ju för fan om integration som att det ska hända på ett år.

Samlar citat
Hon stannar upp, har ett citat hon vill läsa upp för oss, som ansluter till det hon precis sagt. Lapparna och kvittona hon skrev Svinalängorna på har flyttat över till mobilen. Susanna Alakoski visar upp anteckningsfunktionen, där hon samlar sina citat att använda i olika sammanhang. Hon scrollar nedåt, sveper med fingret över skärmen, det är som att det inte går att nå botten. Så vänder fingret uppåt igen, hon hittar citatet hon letar efter. Det är från tv-serien baserat på böckerna om Anne på Grönkulla:
– ”Varje idé är modern fram tills den inte är det”, citerar hon från serien.
– Det är så enkelt och sant. Det var så med preventivmedel, Elise Ottosen Jensen fick ju till och med fängelse. I dag är det inte ifrågasatt. Samma sak med genusfrågan, säger hon, och vi kommer in på #metoo.

Att rörelsen är en revolution som kommer skapa faktisk förändring är ett påstående som hon helt och hållet skriver under på.
– Jag tror att det är en tipping point, som aldrig kan vändas tillbaka. Men det ska bli väldigt spännande att se vad det får för politiska effekter i framtiden. Vi ska inte ens tänka tanken på quick fix, att det är gjort på ett år, utan nu har vi många, långa, jobbiga diskussioner framför oss. Inte minst politiska. Och det tror jag att vi kan tala om globalt. Jag tror inte att vi kan slappna av en enda sekund, det tror jag inte.

#metoo är lite annorlunda än många av de andra frågor som varit i fokus under senare tid, där debatten framför allt kommit att handla om brott och straff och hårdare tag. Ganska långt ifrån det som Susanna Alakoski brukar skriva om. Men frågan om det är svårt att få genomslag i ett samhälle som hellre pratar brott och straff än mjuka frågor slår hon bort.
– Jag skiter i det samtalet, jag sysslar med mitt. Jag skriver mina böcker och har kommit fram till att jag gör störst nytta genom att vara författare och lägga min kraft där. Och jag är ute i en verklighet där det görs så mycket; på bibliotek, inom Svenska kyrkan, behandlingsvärlden, på skolor, inom politiken och på ABF. Sen att det är ett antal röster som älskar att prata om att inget görs och ingen lyssnar, det orkar jag inte ens bry mig om faktiskt.

Här någonstans gör sig Susanna Alakoskis rygg påmind. Hon ställer sig upp med ett kvidande läte, fortsätter sen med att
slå fast att hon ser ljust på framtiden.
– Skulle jag tänka att det inte lönar sig skulle jag nog inte orka. Jag läser mycket historia, det är min räddning. Det går i cykler, blir lite bättre, blir lite sämre och så blir det lite bättre igen. Varje politikområde har sina ups and downs. Vi behöver hela tiden tänka att vi jobbar i ett stort humaniora-team och jag skulle inte göra något av det jag gjorde om jag inte trodde att det vi gör påverkar, bildar eller håller emot. Jag ser ljust på framtiden. När jag får svåra svackor tänker jag alltid att nazismen inte segrade, avslutar hon.

Det bubblar på vårdcentralen

Det råder en skriande brist på undersköterskor i landet. Rött hängde med undersköterskan Marie Kjerulf för att prata om löneläge, yrkets status och arbetsmiljö.

Det är onsdag förmiddag en snöig decemberdag. På Jakobsgårdarnas vårdcentral i Borlänge är det fullt upp. Under tegelhusets tak samlas en rad verksamheter, med allt från barnavårdscentral till diabetesmottagning. Vi har bestämt träff med Marie Kjerulf, som sen drygt fyra år tillbaka arbetar som undersköterska på mottagningen.
– Jag jobbade i butik i en massa år, men till sist kände jag att det räckte, jag ville jobba med människor på ett mindre ytligt plan. Tanken var först att jag skulle bli sjuksyrra, men jag trivs så bra som undersköterska att jag blev kvar som det, berättar hon när vi ses.

Landstingets kläder är inget som skiljer ut en från mängden, men Maries namnskylt med de välkända regnbågsfärgerna och träskorna i samma färgsättning piggar upp. Själva vårdcentralen är inte hbtq-certifierierad, utan personalen får själva välja hur deras namnskyltar ska se ut. För Marie Kjerulf är det ett ställningstagande.
– Vi får göra egna skyltar och jag tycker frågan om allas lika rättigheter och att alla är välkomna till vårdcentralen är viktig. Och det tror jag att vi är bra på här, att se allas lika värde, även om vi inte har någon certifiering.
– Vi får ibland höra rasistiska kommentarer från patienter och då är det viktigt för oss som jobbar att markera. Jag brukar säga att ”vet du, det är ingen idé att du säger sådär till mig, för oss som jobbar här är alla patienter lika mycket värda”.

Många patienter återkommer
– Hej, hur mår du? Har du blivit bättre?

Korridorerna är många, landstingsgula och det är lätt att gå vilse. Vi är på rundtur och Marie Kjerulf stannar upp och pratar lite med en patient om medicinering och krämpor. Det är många som återkommer till vårdcentralen med jämna mellanrum. På ett ställe står en stor fyrkantig box utplacerad, förvillande lik den som På spåret-deltagarna sitter i. I den gör Marie Kjerulf och hennes kollegor hörseltester. I en annan korridor står en blodtrycksmaskin, där tanken är att patienten själv ska kunna testa sitt tryck. Sen kommer vi till Marie Kjerulfs favoritplats, labbet. Där ligger blod och rullar runt, runt i sina behållare. På bänken står två cylinderburkar och väntar
på att tas om hand.
– Vi försöker att alternera vart vi är, vi är sällan på samma ställe på både förmiddagen och eftermiddagen. Men jag tycker mycket om att vara på labb, där får man lite tid att prata med patienten, berättar hon.

Något som skiljer Jakobsgårdarna från många andra vårdcentraler är att var fjärde listad patient har sin härkomst utanför EU. För att kunna erbjuda en likvärdig vård har bland annat tre tolkar anställts. De arbetar även som undersköterskor. Sammantaget behärskar personalen på Jakobsgårdarna nitton olika språk, med allt från polska till somaliska.
– Vi är elva undersköterskor och bland oss finns det tre som är tolkar. Vi har två somaliska tolkar och en som tolkar på kurdiska och arabiska.
– Just nu känns det som att vi skulle behöva en till arabiskoch kurdisktalande tolk. De får verkligen jobba jättemycket. Dels är det bokade tolkmöten med läkare, men också patienter som kommer till receptionen och vill ha hjälp.

Utöver tolkhjälp har Marie Kjerulf ett extra stöd att ta till när orden tryter. Ur fickan plockar hon fram en liten bok med bilder. Det är logopeden Hanna Slott Öjenhed som tillsammans med bland andra Marie Kjerulf tagit fram hjälpmedlet. Vi bläddrar lite fram och tillbaka i boken, på bilderna syns allt från personer som tar av sig jackan, till sprutor och avföringsprov.
– Det är verkligen toppen om man ska göra någon snabb grej och kanske inte behöver tolk egentligen. Ta urinprov till exempel, förut har man stått och försökt förklara och sagt kssss. Ja, alltså man använder ju hela kroppen, skrattar Marie Kjerulf och visar med gester hur det sett ut.

Stafettläkarna slukar pengar
Vi går vidare i korridoren. I en korridor sitter läkarna, några är fast anställda, men många är så kallade stafettläkare. I Dalarna är cirka 40 procent av läkarna hyrläkare. Precis som i många andra landsting är den kostnaden ett hål som slukar mycket pengar, och Landstinget Dalarna har under en lång tid dragits med underskott. Nu är planen att den 1 januari 2019 inte längre vara beroende av stafettläkare.
– Det blir spännande att se hur det går. Om man inte ska ha läkarstafetter, då gäller det ju att andra landsting också sätter upp samma mål, för annars funkar ju inte det, menar Marie Kjerulf. Det är också det som är tanken, beslutet är gemensamt fattat av Sveriges kommuner och landsting, SKL. Och ett tillskott av pengar på Jakobsgårdarna skulle behövas anser hon. Vårdcentralen är sliten och linoleumgolven är lappade och lagade med mönster i olika färger.
– Titta här, här har vi ett trasigt golv som de lagat så fint, säger hon och pekar när vi kommer in i ett av sjuksköterskerummen.

En fyrkantig bit vit plastmatta i ett helt annat mönster än det blommiga originalet bryter av mot golvet.
– Här skulle man kunna göra ett handavtryck, eller kanske skriva sin autograf, säger Marie Kjerulf med hänvisning till Walk of fame i Hollywood.

Hon säger sen allvarligare:
– Det är trångt och det är slitet och vi skulle behöva förbättra säkerheten med larm i alla rum. Nu har vi fått köpa egna ringklockor från Clas Ohlson att trycka på om något händer. Det kan ju vara att en patient svimmar inne på labb eller liknande och vi behöver hjälp.
– De här lokalerna är gamla och slitna. Det har funnits planer på renovering, där alla ritningar och allt är klart, men det är avblåst. Nu är det godkänt att receptionen och ett par andra ytor ska renoveras, fortsätter hon.

Som ett led i att komma bort från stafettfällan har vårdcentralen börjat arbeta på ett nytt sätt, efter en så kallad primärvårdstriage, som innebär att alla patienter som kommer till jouren graderas enligt olika parametrar för att avgöra om patienten är akut sjuk och vem den ska träffa. Detta är ett arbetssätt som framför allt används inom akutvården, men som nu införts på Jakobsgårdarnas vårdcentral. Mycket av arbetet handlar om att sätta gemensamma ramar för arbetet. Maria Gelin är verksamhetsutvecklare och distriktssköterska, och initiativtagare till projektet.

Vad har det nya arbetssättet fått för effekter?
– Tanken från början var att frigöra läkartider. Det såg vi effekten av ganska omgående. Den absolut största vinsten är att vi därigenom får fram läkartider till vårdcentralens kroniskt sjuka och äldre. Detta är personer som ofta kanske inte låter så mycket, men det spelar ingen roll, lagstiftningen säger att den som behöver vården bäst ska ha det först. Det säkerställer vi här.
– Sen minskade även antibiotikaförskrivningen med var tredje recept. Det har betydelse för arbetet med att motverka antibiotikaresistens. Framför allt handlar det om att vi arbetar enligt gemensamma riktlinjer och beslutsstöd. Följer man dem bör man till exempel inte förskriva ut antibiotika efter eget huvud, utan det är vissa kriterier och parametrar som helst ska uppfyllas innan patienten får ett recept.

Jakobsgårdarna har också valt att utveckla primärvårdstriagen till att också innefatta det planerade arbetet på vårdcentralen. Där handlar det framför allt om att patienterna kanske inte nödvändigtvis behöver träffa en läkare, utan att patientkontakten kan fördelas även på sjuksköterskor och undersköterskor. Modellen har döpts till Jaxmodellen och Maria Gehlin tror att den kommer att få spridning.
– Det började med primärvårdstriage, men nu har vi förädlat modellen. Det handlar framför allt om att boka patienten på rätt vårdnivå. Till exempel träffar inte våra diabetespatienter läkare, utan har framför allt kontakt med våra diabetessköterskor. Undersköterskorna tar de prover som behövs inför besöken.
– Nästan hälften av Dalarnas vårdcentraler har varit i kontakt med oss sen vi började med detta, det finns en nyfikenhet. Vi har inte läkare nog att bedriva vården som vi gjort tidigare.

Jag frågar henne om det funnits några svårigheter med att lägga om arbetet.
– När man inför något nytt så finns det alltid ett visst motstånd i delar av organisationen. Så även för oss såklart. Här är det viktigt att chefen sätter ner foten och säger att det kommer genomföras, annars kommer man ingenstans. Sen handlar det också om att inte falla tillbaka i gamla mönster, menar Maria Gelin.

Ett annat sätt att råda bot på läkarbristen är att anställa nyanlända läkare som testas och utbildas i den svenska hälso- och sjukvårdskulturen för att få sin läkarlegitimation verifierad av Socialstyrelsen. Amer Alsawadi är en av dem. Han kom som flykting från Syrien för några år sen, bor nu i Borlänge och är förhoppningsvis snart godkänd för att arbeta som läkare i Sverige.
– Jag måste göra ett prov för att bli godkänd, det är medicinska termer och sådant, berättar han. Under tiden arbetar han på Jakobsgårdarnas vårdcentral.
– Och sen blir du ju kvar här. Det skulle bli dyrt med allt avskedsfika du skulle behöva bjuda på om du slutar, säger Marie Kjerulf och skrattar.

Ett fördjupat yrkeskunnande
Marie Kjerulf har varit med i arbetsgruppen runt primärvårdstriage och är på det stora hela nöjd med det nya arbetssättet. Hon menar också att det har fördjupat hennes yrkeskunnande.
– Projektet har gjort att jag fått en annan blick. Till exempel om jag är på labb och känner att den här patienten, den mår inte bra, kanske har ont i bröstet och har haft det jobbigt ett tag, då kan jag själv ta blodtrycket och sen prata med stödsköterskan, istället för att bara skicka hem patienten.
– Vi har också hittat några patienter som varit riktigt risiga och när man jobbar såhär får man en annan blick, man lär sig att se och blir lite säkrare.

Men hon kan också märka att det blivit mer att göra i och med att undersköterskorna tagit över en del arbetsuppgifter som tidigare legat på sjuksköterskorna. Som ett led i det nya arbetssättet har vårdcentralen öppnat upp en helt ny verksamhet, nämligen en undersköterskemottagning, där man bland annat utför vissa uppgifter som sjuksköterskorna tidigare gjort.
– Jag tycker att vi fått mer arbetsuppgifter, det är väl en del av det här att det finns färre läkare och färre sköterskor. Vissa saker som läkarna tidigare gjort läggs på sjuksköterskorna och då får vi också fler uppgifter. Det börjar kännas nu när fler arbetsuppgifter läggs på och vi ändå inte får mer folk. Vi kan inte dela på oss och det är ju så att någon kanske blir sjuk, någon vill vara ledig. Det är tufft.
– Bristen när vi är lite folk påverkar alla. Det påverkar sjuksköterskorna som inte får hjälp, det påverkar läkarna som får vänta och blir frustrerade. Någon vill ha ett blodtryck mätt, någon annan ett EKG och en tredje vill ha något annat. Ibland får man säga att vet du, vi hinner inte om det inte är jätteakut.

Och även om landstinget för tillfället har inköpsstopp, vilket påverkar möjligheterna att ta in ny personal, så kan det ändå vara svårt att få tag på undersköterskor. Det finns ett stort underskott och enligt siffror från Sveriges kommuner och landsting, SKL, har 62 procent av landets kommuner svårighet att få tag på undersköterskor. Marie Kjerulf tror att bristen på undersköterskor delvis handlar om status.
– Jag tror att vi måste nå ut mer bland unga med vårt yrke och att det måste få en bättre klang. Vi måste visa vilket roligt jobb det är. Alla är inte gjorda för att bli sjuksköterskor eller läkare och att vårda människor är det viktigaste arbete du kan ha.

Men kanske framför allt om lön.
– Jag tycker det är roligt att vara undersköterska och trivs väldigt bra med det, men det är klart att lönen är en stor anledning till varför man arbetar.
– Många undersköterskor har jobbat i många, många år, sen får de barn som går ut skolan och får ett jobb och så har de plötsligt mer i lön än en själv, som jobbar och har jobbat med människor i många år och har en jättekunskap. Det känns konstigt, avslutar hon.

Rundturen är slut och det är dags för Marie Kjerulf att återgå till de vanliga sysslorna. Om några timmar är arbetsdagen slut.

Text: Maria Carlsson
Foto: Agnes Stuber

 

Äldsta politikern väljer solidaritet

Hon flydde nazismen, har varit professionell pianospelare och landstingspolitiker. I dag sitter Herta Fischer i kommunfullmäktige och är Sveriges äldsta politiker.

Hon möter oss i hallen. Den spröda handen har ett fast grepp, klämmer liksom åt. Ansiktet är omsorgsfullt sminkat, en ljusblå ögonskugga och knalligt röda läppar. Håret konstfullt uppsatt. Vi är hemma hos Herta Fischer, 97 år gammal och Sveriges äldsta politiker.
– Du förstår, jag har krympt så förfärligt att nu når jag inte upp till skåpen själv längre. Förut var jag en och sextiotvå, men nu är jag nere på en och fyrtiosju, säger hon och ber mig plocka ner koppar och fat.

På bänken bakom står kaffet och puttrar. Medan det blir klart slår vi oss ner i Herta Fischers teakinredda vardagsrum, som kröns av den svarta flygeln framför fönstret.
– Den fick jag betala länge, säger Herta Fischer och nickar mot flygeln.

Sen några år tillbaka spelar hon inte alls, orkar inte sitta de långa timmarna som hon menar krävs.
– Jag klinkar inte för nöjes skull, det är inte något nöje för mig när jag inte är på topp, säger hon bestämt.

Vid sidan av pianospel på hög nivå är Herta Fischer politiker. Nu sitter hon i Solnas kommunfullmäktige, men tidigare har hon suttit i Stockholms läns landsting för Vänsterpartiet under närmare trettio år. Under den tiden har flera toppolitiker seglat förbi, bland dem före detta moderata partiledaren Anna Kindberg Batra.
– Hon var väldigt gullig, ofta när jag varit uppe i talarstolen och debatterat kom hon fram till mig och sa ”Det är så roligt att lyssna på dig, du har idéer och du är påläst”. Hon blev skamligt behandlad av sitt parti tycker jag. Det var för att hon är kvinna.

Ingen heltidspolitiker
Själv har Herta Fischer aldrig drömt om att bli heltidspolitiker.
– Partiet har förut velat ha mig både i riksdagen och som heltidspolitiker, men jag har aldrig velat. Framför allt handlar det om att jag inte velat vara ekonomiskt beroende av partiet.

Och hon håller inte riktigt med om att det finns mycket fördomar mot äldre politiker, men det kan vara svårt att få handlingarna till kommunfullmäktige ibland. Posten är inte vad den har varit.
– Jag har ingen e-post, eller sådana saker. Vill man mig något så får man höra av sig på telefon eller brev. Men posten är ju en katastrof, det har vi Maud Olofsson att tacka för, säger
hon med ett stort skratt.

I Solna är Herta Fischer en välkänd figur. Förutom att sitta i kommunfullmäktige gör hon varje termin en rad uppdrag för ABF:s räkning. Några dagar innan vi kommer på besök har hon haft ett av sina Wienercaféer
för att uppmärksamma att det var 120 år sen Beethoven gick bort.
– Jag har aldrig sett så många människor på bibblan här i centrum tidigare, säger hon förtjust.

Att Vänsterpartiet blev hennes parti är ingen slump. Det politiska uppvaknandet hade hon redan som liten, hemma i barndomsstaden Wien.
– Min mamma hade inget yrke, men sysslade med välgörenhet. Och jag är allergisk mot välgörenhet. Som femåring fick jag följa med henne till ett barnhem och uppleva hur ungarna förnedrade sig för henne. Jag hatade det.
– Jag tycker att vi ska betala skatt. Vi ska vara solidariska mot varandra, men vi ska inte förnedra människor med välgörenhet.

Trots den tidiga insikten tog det ändå ett bra tag innan hon valde att engagera sig fullt ut. Under sin karriär som pianist reste hon mycket i dåvarande Sovjetunionen och fick se regimen på nära håll. Den hade hon inte mycket till övers för och under den perioden var också banden till Vänsterpartiet betydligt svalare. Men med CH Hermansson förändrades saker.
– Jag har varit med sen vi ändrade namnet. För mig är kommunism komplicerat och vi gjorde fel, det är en självklarhet.
– När Tjeckoslovakien ockuperades av den sovjetiska militären (Pragvåren 1968, reds. anm.) bildade CH Hermansson och jag en kommitté för Tjeckoslovakien. Jag var väldigt förtjust i CH, vi hade väldigt god kontakt och han var fin. Jag har bevis för att vårt parti är ett humanistiskt parti och det vill jag värna om, berättar hon.

Flydde från nazisterna
En annan vänsterledare Herta Fischer hyser varma känslor för är Jonas Sjöstedt, som faktiskt ringde upp henne tidigare under hösten.
– Vi har ju många tusen medlemmar och han tar sig tid att ringa en gammal tant. Jag var så rörd.

Men det är ingen slump att Jonas Sjöstedt ringde just Herta Fischer – han undrade om han fick berätta hennes historia i sitt tal på Vänsterdagarna. För när Nordiska motståndsrörelsen, NMR, marscherar på gatorna i Göteborg är det en påminnelse om vad Herta Fischer flydde från nästan 80 år tidigare. Herta Fischer är nämligen judinna och när Hitler tågade in i Wien och förföljelserna av judar blev allt intensivare tog hon sig till Sverige, där hon tack vare en folkpartistisk riksdagsledamot fick uppehållstillstånd. Då var inte det svenska skyddsnätet speciellt utbyggt och under en period tvingades den unga och då även gravida Herta Fischer sova i parker. Hemlandet Österrike hyser hon än idag inga varmare känslor för.
– Jag saknar naturen, inte människorna. Jag har upplevt när Hitler kom till Heldenplatz i Wien och hundratusentals människor jublade. Österrikarna ska inte säga att de blev överfallna, de välkomnade honom, hävdar hon bestämt.

Nej till ombildning
Herta Fischer har bott i sin hyresrätt i Solna sen 1950-talet, då huset byggdes. För några år sen ombildades huset till bostadsrätter, men Herta valde att stanna kvar som hyresgäst.
– Jag tog hit mina släktingar och sa att nu förlorar ni minst en miljon. Men de var okej med det. Det är säkert uppe i fyra nu.

Och någon renovering av den stora lägenheten har det inte blivit. Diskbänken är kvar i samma höjd som förut (praktiskt för den som är kort kommenterar Herta Fischer) och i taket, där stammarna går upp, är det enda som indikerar stambyte en skarp gräns mellan den nymålade ytan kring området och resterande tak. Det är ett sätt att leva som hon lär. Tv:n är ett annat.
– Jag tror inte att människan och naturen kan överleva om vi inte besinnar oss. Om vi inte gör något så ser jag väldigt svart för tre, fyra generationer framåt.
– Jag har en tjock-tv fortfarande och alla skrattar åt mig, men den funkar! Varför ska jag skaffa en ny? Jag försöker leva som jag lär.

För Herta Fischer är principfast, för henne är solidaritet en grund. En del av sin lägenhet hyrs ut via Migrationsverket. Just nu är det en man från Filippinerna som bor där. Och han betalar inte en krona mer än vad hyran kostar.
– Har man som jag själv tvingats fly och som en följd varit hemlös och tvingats sova i parker vet man om behovet av solidaritet. Jag skulle aldrig ta ut mer betalt eller sko mig på
någon som är utsatt. Han betalar vad det kostar, säger hon med eftertryck.

Ny partistyrelse vald

Vänsterpartiets kongress i Karlstad 9-11 februari valde en ny partistyrelse. 

Nya ordinarie ledamöter är Deniz Butros, Ali Esbati, Linn Wegemo och Carolina Gustafsson.

Nya på ersättarplats är Jens Holm, Kajsa Bysell, Maria Forsberg, Tobias Sandberg, Kerstin Wallsby, Jonas Karlsson och Ciczie Weidby.

Ordinarie

Marta Aguirre
Brittis Benzler
Susanne Björkenheim
Pål Brunnström
Deniz Butros
Nooshi Dadgostar
Johanna Eliasson
Ali Esbati
Aron Etzler
Ida Gabrielsson
Hanna Gedin
Xamuel Gonzalez
Carolina Gustafsson
Sara Högelius
Christina Höj Larsen
Veronica Kallander
Birger Lahti
Madeleine Nyvall
Kaj Raving
Karin Rågsjö
Mia Sydow Mölleby
Linn Wegemo

Ersättare

Nicklas Ellehammar Lundström
Kajsa Bysell
Jens Holm
Kajsa Fredholm
Babak Khosravi
Maria Forsberg
Tobias Sandberg
Kerstin Wallsby
Jonas Karlsson
Ciczie Weidby

Kongressen antog valplattform

Vänsterpartiets kongress antog i dag partiets valplattform för valet 2018, ”Ett Sverige för alla, inte bara för de rika”. 

Sverige är ett land där vi har möjligheter att skapa ett gott liv för alla. Men det är alldeles för få som får del av framgången. En liten ekonomisk elit drar ifrån alla oss andra. Ojämlikheten är vår tids gissel, men de andra partierna står utan konkret politik – eller driver en politik som direkt ökar klyftorna.

Vänsterpartiets löfte i valet 2018 är att skapa ett Sverige för alla, inte bara för de rikaste. Valplattformen innehåller konkreta reformer för att göra Sverige till världens mest jämlika land. Bland dem finns en miljonärsskatt för rättvisare fördelning, sex timmars arbetsdag för att alla ska orka jobba fram till pensionen och satsningar på den glesbygd och de förorter som förlorat jobb och offentlig service.

Kongressen valde att stärka valplattformens jämlikhetsprofil på några områden jämfört med partistyrelsens ursprungliga förslag. Bland annat med skrivningar om kamp mot lönedumpning och ekonomisk brottslighet, och att AP-fonderna ska användas till samhällsnyttiga investeringar. Kongressen skrev också in att den misslyckade privatiseringen av bilprovningen och apoteken ska tas tillbaka.

På välfärdsområdet lyfte kongressen in partiets politik om att avskaffa karensdagen och om billigare tandvård.

Vänsterpartiet lovar också att vara ”antirasisterna som alltid finns på plats för att säga emot, protestera, och visa på andra förklaringar när rasistiska åsikter ventileras”.

 

Det här är Vänsterpartiets nya ersättare till partistyrelsen

Idag beslutade kongressen att bifalla valberedningens förslag till ersättare till partistyrelsen. Dessa ledamöter kommer att verka som ersättare fram till nästa kongress 2020:

Nicklas Ellehammar Lundström
Kajsa Bysell
Jens Holm
Kajsa Fredholm
Babak Khosravi
Maria Forsberg
Tobias Sandberg
Kerstin Wallsby
Jonas Karlsson
Ciczie Weidby

 

OBS! ledamöterna står ej i korrekt inträdesordning

 

Det här är Vänsterpartiets nya ordinarie ledamöter i partistyrelsen

Idag beslutade kongressen att bifalla valberedningens förslag till ordinarie ledamöter i partistyrelsen, med ett undantag då Ali Esbati valdes in som ordinarie ledamot. Dessa ledamöter kommer att ingå i den nya partistyrelsen fram till nästa kongress 2020:

Marta Aguirre
Brittis Benzler
Susanne Björkenheim
Pål Brunnström
Deniz Butros
Nooshi Dadgostar
Johanna Eliasson
Ali Esbati
Aron Etzler
Ida Gabrielsson
Hanna Gedin
Xamuel Gonzalez
Carolina Gustafsson
Sara Högelius
Christina Höj Larsen
Veronica Kallander
Birger Lahti
Madeleine Nyvall
Kaj Raving
Karin Rågsjö
Mia Sydow Mölleby
Linn Wegemo

 

 

Vänsterpartiet vill ha nattöppna förskolor

Vänsterpartiets kongress har idag tagit beslut om att i valplattformen lyfta fram krav på barnomsorg på obekväm arbetstid.

Många människor arbetar obekväm arbetstid, det vill säga kvällar, helger och nätter. Idag har föräldrar ingen rätt till barnomsorg på dessa tider. Istället är det upp till varje kommun att avgöra om den ska erbjuda detta. Det gör att många föräldrar inte har möjlighet att arbeta kvällar, helger och nätter. Det drabbar i synnerhet ensamstående föräldrar, varav många är kvinnor. Många av dem tvingas byta arbetstider för att få vardagen att gå ihop. Så kan vi inte ha det.
Rätten till barnomsorg på obekväm arbetstid är en viktig del av Vänsterpartiets feministiska politik. För att tydliggöra detta har Vänsterpartiets kongress idag beslutat att i valplattformen lyfta fram krav på barnomsorg på obekväm arbetstid.
–  Att införa rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid är en viktig reform. Det är bra att kongressen nu tagit beslut om att lyfta frågan i valplattformen. På så sätt tydliggör vi för väljarna att Vänsterpartiet anser att detta är en fråga som vi prioriterar, säger Daniel Riazat, talesperson för förskola och skola.

Vänsterpartiet vill sedan tidigare utreda möjligheten att lagstifta om förskoleverksamhet på obekväm arbetstid.

För mer information:

Vänsterpartiets presstjänst:
070-620 00 64l

Hälsningsanförande: Fatemeh Khavari, talesperson Ung i Sverige

Fatemeh Khavari, talesperson för Ung i Sverige, besökte under fredagen Vänsterpartiets kongress. I sitt hälsningsanförande beskrev hon den verklighet av otrygghet och osäkerhet som hon och många andra unga som flytt upplevt på vägen hit och upplever här i Sverige, men också om sin och Ung i Sveriges kamp. En kamp för solidaritet, mänskliga rättigheter, överlevnad och en trygg framtid.

Fatemeh Khavari tog initiativ till den stora sittdemonstrationen mot utvisningarna av ensamkommande barn som varade i 60 dagar i Stockholm och engagerade flera tusen personer under förra hösten. Ung i Sverige är unga i Sverige som flytt hit från våld och förföljelse och som tillsammans kräver amnesti för ensamkommande och ett stopp för utvisningar.

– Vi ungdomarna bestämde oss att kämpa för våra liv och mobilisera opinionen mot utvisningarna med att sittstrejka i 60 dagar. Vad skulle vi kunna göra mer än att ha kärlek som grunden i kamp mot Utvisningarna till Afghanistan. Vad skulle jag som Fatemeh kunna göra mer än att uppmana ungdomarna som växte upp i hat att välja kärlek istället. Vad skulle jag kunna göra mer än att som en tjej stå längst fram i kampen för att överbrygga fördomar mot könen. För att ge en praktisk lektion om jämställdhet till tusentals unga killar som växte upp sig i en väldigt patriarkal kultur. Kampen lyckats med att hylla kärlek. Vi fick enormt stort stöd från civilsamhälle och människor och vi tackar de idag, sa Fatemeh i sitt tal.

Läs hela Fatemehs anförande här.