Kategoriarkiv: Rikshemsidan

Marsch för skolan

I våras protesterade tusentals lärare runt om i Sverige mot nedskärningarna i Lärarmarschen. Nu i helgen har Lärarmarschen växt till Skolmarschen.  Lärare, rektorer, studievägledare, fritidspersonal, föräldrar och elever samlas i en gemensam manifestation som återigen riktar fokus mot de stora nedskärningarna i skolan.

Marschen går av stapeln lördagen den 12 och söndagen den 13 oktober 2019 i tolv orter runt om i Sverige: Falun, Lund, Växjö, Stockholm, Karlshamn, Göteborg, Norrköping, Piteå, Trelleborg, Uppsala, Malmö och Strömstad.

Hallå där Anton Ek

Anton Ek, 38 år, är mellanstadielärare i Grycksbo utanför Falun och sitter för Vänsterpartiet i fullmäktige, barn-och utbildningsnämnden och i Vänsterpartiets styrelse. Han är pappa till Agust 3 år. Sambon Jenny är också medlem i Vänsterpartiet.

Hur är stämningen i Falun inför skolmarschen?
Jag tror stämningen är stigande. Det känns så, fler och fler frågar om eventet.

Hur stor uppslutning hoppas ni på?
Jag hoppas på över 100 men tror på 50-100.

Vilka är det som kommer tror du?
Främst lärare och annan skolpersonal som är trötta på årtionden av nedskärningar. Det är vi som står närmast konsekvenserna av det, för barnen och för oss själva. Men både elever, föräldrar och andra hoppas jag kommer engagera sig.

Är lärare, elever och föräldrar upprörda över samma saker eller skiljer det sig åt något?
Jag vet faktiskt inte. Vi har trots allt ett nytt högerstyre i Falun och vi har haft rödlila socialdemokrater tidigare som både krattat manegen för friskolejättar och lagt budget för skolan i Falun bland de sämsta av landets alla kommuner. För få verkar begripa vilka det är som vill satsa på skolan – Vänsterpartiet.

Vad är den viktigaste förändring du hoppas skolmarschen ska leda till?
Kortsiktigt att undanta skolförvaltningen i Falun från planerade nedskärningar på 2% och långsiktigt att människor förstår konsekvenserna av högerpolitiken – om den så kommer från fd Alliansen och SD eller från Socialdemokraterna.

Sverige skriker efter utbildad arbetskraft, vi har katastrofal brist på lärare och det kommer bli värre. De frågeställningarna kan man inte besvara genom ännu mer nedskärningar.

Din favoritbanderoll eller skylt – Vad står det på den?
Nej till nedskärningar, friskolor och segregering.
Ja till satsningar, rättvisa och jämlikhet.

Inlägget Marsch för skolan dök först upp på Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet lägger fram en jämlikhetsplan

Under de senaste decennierna har ojämlikheten i samhället ökat. Samtidigt har skattesystemets omfördelning kraftigt försämrats. Den relativa fattigdomen har fördubblats på mindre än tio år. Samtidigt har den ekonomiska eliten fått det allt bättre i Sverige.
– I det läget lägger Socialdemokraterna tillsammans med C och L fram en budget som främst gynnar rika män, på välfärdens bekostnad, säger Ulla Andersson, ekonomisk-politisk talesperson.

Vänsterpartiet har andra prioriteringar. Därför lägger vi fram en plan med reformer för att öka jämlikheten i samhället.
– Vi vet att ekonomisk jämlikhet är bra för ett lands utveckling. I jämlika samhällen är hälsan bättre, tryggheten större, den ekonomiska tillväxten högre. Även skolresultat och kreativitet påverkas positivt och jämställdheten mellan kvinnor och män har kommit längre.

Viktiga reformer i Vänsterpartiets plan för jämlikhet och grön omställning:
Vi vill höja de generella statsbidragen till kommunsektorn med 20 miljarder kronor per år fram till 2022.

Vi föreslår en långsiktig utbildningsreform för att klara behovet av personalförsörjning i välfärden. Satsningen är på 50 miljarder kronor över 10 år och räcker till att utbilda ca 30 000 undersköterskor, lärare och sjuksköterskor, socionomer m.m.

Vänsterpartiet fortsätter satsa på förbättrad arbetsmiljö, kompetensutveckling och förbättrade arbetsvillkor inom hälso- och sjukvården. Vi avsätter 2 miljarder kronor per år för detta ändamål. Vi stärker stödet till sjukvård i glesbygd med 1 miljard kronor. Det gynnar 11 regioner bla Norrbotten som får 370 miljoner kronor.

Vi vill höja garantipensionen med 1000 kronor. Satsningen kostar 3,6 miljarder kronor.

Vi höjer garantinivån i sjukersättningen med drygt 1100 kr/mån. Satsningen kostar 2,1 miljarder kronor.

Vi genomför en kraftig höjning av taket i A-kassan till 1400 kr. Satsningen kostar 2,1 miljarder kronor.

Inom förskolan är barngrupperna fortfarande för stora. För att motverka denna utveckling tillför Vänsterpartiet 2 miljarder kronor per år i en särskild personalsatsning riktad mot förskola och fritidshem.

Vänsterpartiet presenterar ett klimatpaket med satsningar för att göra Sverige bättre rustat för att hantera klimatomställningen. Till exempel ska offentliga byggnader som skolor och sjukhus få möjlighet att installera sol- och vindkraft. Sammanlagt landar klimatpaketet på 10 miljarder kronor det första året.

Vänsterpartiet vill se en ökad beskattning av kapital, bl.a. genom förmögenhetsskatt och arvsbeskattning, och en ökad progressivitet gällande inkomstskatten. Samtidigt sänker vi skatten för de som tjänar upp till 30 000 kronor per månad med ca 250 kr /mån.

Ladda ned V:s höstbudgetmotion för 2020 här…
Ladda ned Powerpoint för budgetpresentationen här…
Se Ulla Anderssons pressträff här…

Inlägget Vänsterpartiet lägger fram en jämlikhetsplan dök först upp på Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet vill ha gratis medicin för mormor

– Idag kan hjärtsjuka mormor hamna hos kronofogden för att hon inte har råd med medicinerna. Det är en skam för Sverige. Ingen äldre ska behöva ställas inför valet att betala räkningarna eller köpa nödvändig medicin, säger Ulla Andersson, ekonomiskpolitisk talesperson i Vänsterpartiet.

Dagens högkostnadsskydd innebär att läkemedelskostnaderna kan uppgå till 2 300 kronor under ett år. För äldre med låg pension blir kostnaderna kännbara. Antalet fattigpensionärer som är beroende av äldreförsörjningsstöd har nästan dubblerats sedan början på 2000-talet och uppgår idag till omkring 25 000 personer. Omkring en tredjedel av alla kvinnor över 80 år lever med låg ekonomisk standard.

– Vänsterpartiets ambition är att riva upp hela pensionssystemet för att kunna höja pensionerna, men i väntan på det gör vi vad vi kan för att underlätta för äldre med pressad ekonomi. Och vi vet att just en sån här reform kan vara avgörande för att våra mormödrar, som slitit hela livet, ska slippa oroa sig för vardagsutgifterna, säger Ulla Andersson.

Inlägget Vänsterpartiet vill ha gratis medicin för mormor dök först upp på Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet storsatsar på klimaträttvisa

– För att vi ska klara klimatomställningen måste alla hjälpas åt. Då duger det inte att du och jag sopsorterar och försöker leva klimatsmart, medan en liten elit seglar högt över huvudet på oss andra med sin lyxkonsumtion och resor, säger Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt.

Han menar istället att en större andel av ekonomin måste gå till gemensamma välfärdssatsningar.
– Att dra ner på servicen i stora delar av samhället, samtidigt som det blir dyrare att transportera sig är inte rätt väg att gå. Vi måste göra möjligt för alla att ställa om, oavsett om du bor på Södermalm eller i Malå.
– Våra satsningar är bra för klimatet och för jämlikheten, på så sätt måste även direktörer i Djursholm bidra till klimatomställningen.

Skolstrejkerna runt om i världen gör vänsterledaren optimistisk.
– Att se unga höja sina röster och ställa krav på vuxenvärlden gör mig väldigt hoppfull. Nu måste vi politiker ta vårt ansvar för att ställa om i linje med Parisavtalet.

I paketet ingår satsningar på Sveriges matförsörjning, underhåll och utbyggnation av Sveriges järnvägar, billigare och bättre kollektivtrafik, en gemensam och fossilfri energiförsörjning och ökade satsningar på biologisk mångfald. Partiet menar att det även behövs en miljöhänsyn i klimatomställningen.
– En miljon arter hotas av utrotning i världen. Om vi inte gör något snart kommer det få stora konsekvenser för vår framtida överlevnad och välfärd. Vi vet att det går att vända den utvecklingen med snabba och tydliga åtgärder, säger Jonas Sjöstedt.

Läs hela underlaget här…

 

Inlägget Vänsterpartiet storsatsar på klimaträttvisa dök först upp på Vänsterpartiet.

Socialistisk comeback

I ett allt mer repressivt USA våras det för vänstern. Inte nog med att kongressen har fått in en rad unga ledamöter som säger att de står klart till vänster; hälften av USA:s unga säger att de gillar socialism. Bhaskar Sunkara har skrivit ett manifest för rörelsen.

”Om Bernie Sanders vinner presidentposten kommer han att möta ett stort antal hinder. För att övervinna dem behöver vi en strategi för att ta oss an kapitalet, särskilt Wall Street. Och vi behöver börja tänka igenom den strategin nu med en gång.”

Ingressen, med en närmast Huckleberry Finn-attityd till vänsterns förmåga att trots allt styra genom och bortom den krisande kapitalismens bränningar, återfinns i den unga, amerikanska vänsterns favoritmagasin, The Jacobin Magazine. Sommaren 2019 är tidningens chefredaktör, Bhaskar Sunkara, i Sverige för att prata om sin bok Socialistiska manifestet – radikal politik i en tid av extrem ojämlikhet (Tankekraft förlag).

Vi ses på uteserveringen i Svandammsparken i Midsommarkransen utanför Stockholm. Samtalet ackompanjeras av barnfamiljer som samlats vid plaskdammen strax intill, för att hitta lite svalka i sommarhettan. Om ett tag ska Bhaskar promenera bort till bokhandeln runt hörnet och hålla föredrag.

– Vad jag försökt skriva är en introduktionsbok till socialismen för unga vänstermänniskor både i USA och internationellt. Jag vill visa vad en nutida pågående vänster kan vara och titta på historien och vad vi kan lära av dem. Inget är nödvändigtvis nytt, men det handlar om att plocka upp kunskap så att den inte går förlorad. Folk ska kunna sin historia, säger han bestämt.

Bhaskar Sunkara har även satt Sverige under lupp. Inte utan viss nostalgi har han blickat tillbaka på svenskt 1970-tal och Olof Palme-eran. Han ser det som en förlorad värld, för mycket har hänt, framför allt utförsäljningen av välfärden.

– Socialdemokratin, särskilt i Sverige, knäböjde inte för kapitalet utan drev en framgångsrik linje. Alla landvinningar kom av en envis och välorganiserad arbetarrörelse. Sen hade den sina gränser och vände så småningom högerut, men den hade sina toppar som inte ska underskattas. Inte heller av den mer revolutionära vänstern.

Ett Sverige i stark kontrast till hur det ser ut idag, där kapitalets sätt att tjäna lätta pengar är genom att mjölka den mödosamt uppbyggda välfärdsstaten på resurser.

– Jag tror att kapitalet vill ha stabilitet, säkra pengar, säkra vinster såsom i välfärden. Det är idealiskt för dem med stora universella program och skattemedel, säger han.

Kapitalet har släppts in
Det är också där kampen om att återta kommandot startar, menar Bhaskar Sunkara. Att kapitalet släppts in och välfärden marknadfierats, såsom i Sverige, skapar stora möjligheter att organisera framgångsrikt motstånd i form av strejker.

– När vi pratar om sjuksköterskor, förskollärare, lärare och hemtjänstpersonal så pratar vi också om arbetare, välfärdsarbetare. De är alla människor som är sammanbundna av en liknande situation. De har inget annat att ge än sin förmåga att arbeta. De lever med otrygghet, stress, osäkerhet, de vet inte om deras jobb kommer att finnas kvar nästa månad. Men de kan organisera sig kollektivt.

– Vården har kraften att skrämma även de rika idag, även de rika blir sjuka. Även de har åldrande föräldrar och kan själva få cancer och Alzheimers. Jag tror att vänstern måste identifiera den klass som kan resa sig mot kapitalet och lättast kan organiseras.

Tar själv kommandot
För Bhaskar Sunkara handlar mycket om agens, att själv ta kommandot för situationen. Han menar att vänstern har en tendens att bygga sin rörelse på att tycka synd om folk. Att det alltid finns en svag grupp att kämpa för; någon annan, längre ner eller längre bort.

– Vänstern signalerar idag: Vi måste hitta de mest marginaliserade människorna. De fattigaste, flyktingarna, de funktionshindrade, de äldre, de arbetslösa, de långtidssjukskrivna. Dem det är mest synd om. Men så vinner vi inga segrar.

– Vi måste komma ihåg att människor har en egen agens, de behöver inte vänsterexperter för att ta tillbaks det som tillhör dem. Det handlar om att organisera sig och slå tillbaka, som alltid. Det bästa vi kan göra för människor som är flyktingar är att vi har en stark arbetarrörelse som kan ställa krav och driva politik som är bra för både arbetarklass och flyktingar.

En marxistisk filosof som ofta påtalade att det måste finnas en utopisk dimension för vänstern var Ernst Bloch. Något som kanske kan vara svårt att få syn på i vårbudgetar, höstbudgetar, kollektivtrafiksatsningar och lagen om anställningsskydd. Hur ser Bhaskar Sunkara på det?

– Det handlar om en känsla av historiskt öde, vänstern har förlorat den känslan, men vi måste tillbaka dit. Det är svårt eftersom vi lever i arvet efter våra misslyckanden.

– När det gäller framtiden kan vi inte klänga fast vid ett nostalgiskt synfält och försöka gå tillbaka till 1970. Vi kan inte heller bara hänga oss fast vid till exempel klimatfrågan och hotande framtidsutsikter, utan vi måste på riktigt ha ett politiskt program för framtiden.

Unga vurmar för socialism
Hur skapas då ett sådant program? Vänstern i USA kan vara något på spåren. I en undersökning nyligen visade det sig att så många som 50 procent av USA:s unga vurmar för socialism. Att Jacobin Magazine är en självklar del av den vågen är något som socialisten och språkvetaren Noam Chomsky uppmärksammat:

”Närvaron av Jacobin Magazine har varit ett klart ljus i mörka tider. Varje nummer för med sig djuplodande, livliga diskussioner och analyser av frågor med verklig betydelse, från ett eftertänksamt vänsterperspektiv som är uppfriskande och alldeles för sällsynt. Ett verkligt imponerande bidrag till förnuft, och hopp.” skriver han på tidningens hemsida. Bhaskar Sunkara menar att framgångsreceptet är att peka ut rätt motståndare.

– Det gäller för oss att visa människor var ansvaret ligger. Det finns människor som är ansvariga för den situation du är i, och det är inte minoriteter eller immigranter, det är miljonärer och miljardärer. Vi måste ta resurser från dem och ge till våra kommuner, vår välfärd, våra sammanhang.

– Det är egentligen så simpelt, och det gäller för oss att formulera det så träffsäkert och upprepa det så att det går in hos så många som möjligt. Det behövs ingen översättning eller akademisk examen. Vi borde prata enklare och rakare om vad det handlar om: Kraftfull omfördelning av makt och resurser.

Varför är det en sån vänstervåg i USA nu?

– Vi har ju nästan inget av den välfärdsstat ni har i Sverige, så för oss att överhuvudtaget prata om fria universitet och sjukvård för alla är radikalt.

Många är oroliga för att det demokratiska startfältet är så brett, att kandidaterna kommer att trötta ut både sig själva och väljarna i primärvalet, medan Trump sitter på första parkett och kan studera deras svaga sidor. Hur ser du på det?

– En del av Sanders retorik har kopierats av hans medtävlare på den demokratiska sidan, triangulerats som det heter. Jag tror och hoppas ändå att han kan bli nominerad, han är den som har bäst chans att slå Trump.

– Bernie Sanders representerar mer en vänster som finns i Sverige. Han har varit vänster sedan vänstervågen på 1960-talet och har lyckats ha en maktposition och bli känd eftersom han verkade i den lilla delstaten Vermont.

Hur det kommer att gå i det amerikanska presidentvalet vill han inte riktigt förutsäga, men på det stora hela är han hoppfull inför framtiden.

– Jag ser den stora faran med klimatförändringen och jag ser framryckningen av den yttersta högern men jag tror också att så länge vi lever i ett klassamhälle finns det alltid en opposition som aldrig kan krossas.

– Om vi kunde krossas hade vi blivit det på 1990-talet. Vi kommer fortsätta vår opposition mot det ojämlika, orättvisa klassamhället och vi kommer att hålla liv i socialismens idéer. Uppenbarligen är vi inte nöjda med sakernas tillstånd och vi kommer att fortsätta kämpa för det gamla målet om ett annat samhälle med plats för alla.

– By the way, det var verkligen roligt att Vänsterpartiet fick åtta procent i era nationella val!

 

Fakta om Bhaskar Sunkara

Ålder: 29 år
Bor: New York
Gör: Chefredaktör och grundare av Jacobin Magazine och författare till nyutkomna Socialistiska manifestet – radikal politik i en tid av extrem ojämlikhet (Tankekraft förlag)
Jacobin Magazine har 40 000 prenumeranter av den tryckta tidningen som kommer en gång i kvartalet, på webben fler än en miljon unika läsare per månad: www.jacobinmag.com

Fler manifest

Det kommunistiska manifestet
Manifestenas manifest behöver kanske ingen närmare presentation. Kort handlar Marx och Engels skrift om hur den arbetande klassen ska organisera sig och ta makten.

Green New Deal
Vänsterpolitiker i USA har inte enbart förflyttat debatten inom demokraterna vänsterut, de har även skapat ett manifest. Green new deal lanserades våren 2019 och är ett manifest för hur USA ska möta klimatförändringarna och den skenande ojämlikheten.

Populistiska manifestet
Aftonbladets före detta kulturredaktör Åsa Linderborg slog sig samman med vänsterns älsklingssosse Göran Greider och skrev ett populistiskt manifest. Om vad vänstern behöver göra för att utmana SD och deras gelikar.

Brev till en nybliven förälder
Chimamanda Ngozi Adichie hyllade bok är det lite mjukare feministiska manifestet. Här får den som snart ska bli förälder handfasta råd kring att uppfostra sitt barn feministiskt.

Text: Åsa Mattsson
Foto: Anna Hugosson

Inlägget Socialistisk comeback dök först upp på Vänsterpartiet.

Skuldsatt land

Det brukar sägas att den som är försatt i skuld inte
är fri. I så fall är svenskarna mer ofria än någonsin.
Kajsa Ekis Ekman berättar om hur Sverige blev en
skulddriven nation.

”Sverige står väl rustat med ordning och reda i statsfinanserna och låg statsskuld.” Så brukar det låta när Magdalena Andersson presenterar Sveriges ekonomiska läge. Den låga statsskulden har varit något av en stolthet för svenska regeringar under hela 2000-talet. Idag är den nere på historisk miniminivå: 27 procent av BNP. Ändå vill Andersson inte låna mer till investeringar, eftersom det gäller att ”spara i ladorna” i väntan på sämre tider, och fortsätter istället att betala av på statsskulden. 150 miljarder kronor av våra skattepengar har gått till avbetalningar de senaste åren. Och utrymmet för reformer, säger hon, är uttömt.

Det här kan ju ge intrycket av en ansvarsfull, om något sträng, ekonomisk politik. Inte minst liknelsen med ladorna får en att tänka sig tillbaka till en annan ekonomi, baserad på industri och jordbruk, när Spara och Slösa var skolbarnens förebilder.

Men under döljer sig siffror som berättar en helt annan historia. Tittar vi på den privata skuldsättningen är den uppe i 185 procent av BNP. Det vill säga, vi är skyldiga nästan dubbelt så mycket som vi producerar. Nästan hela skulden – 80 procent – är bolån, och så gott som samtliga ligger hos de fyra största svenska bankerna. Resterande 20 procent är konsumtionslån, där räntorna är betydligt högre. Hälften av svenskarna, 48 procent, har bolån, och ser vi enbart på den halvan av befolkningen är de skyldiga 338 procent av sin disponibla inkomst. Inte konstigt att Riksbanken skrev i sin stabilitetsrapport i juli att svenskarnas skuldbörda är den enskilt största risken för ekonomin. Vilka är det då som har mest bolån? Inte de som bor i hus på landet eller de som ägt sina lägenheter länge. Utan den drastiska ökningen av svenskarnas privata skulder kommer från nya bostadsrättsföreningar, som bildats från 1990-talet och framåt. Det är de före detta hyresrätterna. Utförsäljningen av allmännyttan har på djupet förändrat Sveriges ekonomi, så att den idag inte främst är exportdriven, utan skulddriven.

Ett tydligt samband
Det finns ett tydligt samband mellan den låga statsskulden och den höga privata skulden. Det är nämligen så att Sverige har en låg statsskuld för tillfället just därför att skulderna lagts över på privathushållen. I början på 1990-talet, när statsskulden låg på rekordnivåer – 75 procent av BNP – genomfördes två typer av åtgärder; den ena minskade statsskulden, den andra ökade den privata skulden.

Å ena sidan genomfördes omfattande besparingar inom den offentliga sektorn, subventionerna till bostadsbyggandet avskaffades och statliga företag privatiserades. Sverige slutade helt enkelt att investera och satsa på reformer. Men varifrån skulle då tillväxten komma? Jo, samtidigt började kommuner, framför allt under borgerligt styre men även under socialdemokratiskt, att sälja av allmännyttan och ge boende hos privatvärdar möjlighet att köpa sina lägenheter. Priserna som sattes var förhållandevis billiga och den som satt på ett bra läge kunde göra ett klipp – genom att sälja direkt kunde en tjäna en miljon från en dag till en annan. De argument som framfördes från politiker som moderaten Sten Nordin var genomgripande ideologiska: De skulle ”sprida ägandet” och ge människor ”makt över sitt boende” som han formulerade det i ett brev som gick ut till samtliga hyresgäster i Stockholm. Anledningen till att såpass många nappade på erbjudandet var dock en annan: 64 procent såg chansen att göra en god investering, enligt en enkät från USK.

Haken var bara en: Varje person som ville bo i bostadsrätt var tvungen att ta banklån. Hur låga priserna än var, kunde få personer betala kontant. En miljon på banken har inte vanliga människor, och ju mer priserna ökade, desto större lån var en tvungen till. Så den verkliga, strukturella förändringen var inte att människor fick mer makt, eller att det blev svårare eller lättare att få bostad. Utan att skulden – som är ekonomins huvudsakliga motor – förflyttades över från stat till privatperson. På det här sättet kunde ekonomin få fart utan att staten satsade. Stora summor pengar slussades ut i samhället och mäklare, inredningsarkitekter, golvläggare sattes i arbete. Att bostadspriserna steg så enormt beror på att det är vad en kallar ett procykliskt system: Det späder på sig självt. När räntorna är låga och det är lätt att få lån tror alla att priserna ökar och just därför ökar de. Politiken har också spätt på genom att tillåta helt amorteringsfria lån under hela 2000-talet, sänka fastighetsskatten och subventionera bostadsrättsinnehavare genom ränteavdraget. Och när det hela hotade att sakta in – ja då infördes minusränta vilket gjorde det ännu billigare att låna!

Lån är en nödvändighet
Som ekonomen Ann Pettifor skriver i nyutkommna Produktionen av pengar är lån en nödvändighet för en modern ekonomi. Lån ses ofta i moraliska termer: Den som lånar är oansvarig,den som lånar ut är en utsugare. Men om lån inte fanns skulle ekonomin bli extremt trögrörlig. Tänk att behöva spara ihop till varje investering, varje järnväg, varje skola, för att inte tala om den som har en ny uppfinning eller affärsidé men inga pengar att utveckla den. Ett samhälle utan lån står ofta helt still. Det var inte heller förrän på 1600-talet, med bankernas framväxt, som kapitalismen kunde sätta fart på allvar. Innan dess hade nya företag i behov av pengar fått vända sig till rövarbaroner som lånade ut redan ackumulerade resurser. Bankväsendet framstod då, skriver Pettifor, som en fantastisk uppfinning: Från och med nu kunde folk nämligen låna av sin egen framtid. Bankerna lånade ut pengar som inte fanns än. Först i form av papper, sedan i form av elekroniska siffror. Bara en bråkdel av det som bankerna lånar ut existerar i form av verkliga, redan intjänade tillgångar. 95 procent skapas i det ögonblick du ber om ett lån och banktjänstemannen eller kvinnan trycker på en knapp. Lånet skrivs då som en skuld hos dig och som en tillgång hos banken (eftersom de nu har dig i sitt nät, är det en tillgång: Du kommer betala dem så länge du lever). Med dessa pengar kan du sedan gå ut och producera, odla din majs eller föda upp dina kor, och med ditt anletes svett tillverkar du något som kommer att kunna betala räntan. NU ”finns” pengarna – du har skapat dem med ditt arbete. Men du skulle inte kunna haft möjlighet utan ett lån. Det här fungerar så länge framtiden är ljus.

Blivit ekonomins motor
Men sedan 1980-talet har något hänt: Lånen är inte längre bara ekonomins smörjmedel. De har blivit själva ekonomins motor. Det är detta som kallas finansialisering: Att hela samhället domineras av finanssektorn. Och aldrig i världshistorien har så många privatpersoner varit så belånade som nu. Lånen har vi inte tagit för att uppfinna eller skapa. Utan för att bo kvar i de lägenheter vi redan bodde i. Våra fyra storbanker lyckas alltså håva in över 100 miljarder om året utan att ha skapat en enda ny produkt. Ackumulation genom fråntagande, som David Harvey kallat det. Bankerna har inte byggt husen eller ens tjänat ihop pengarna de lånar ut. Det är vi som tjänar ihop pengarna genom vårt arbete. Vi har alltså en kapitalist på varje axel som tar frukterna av vårt arbete; på den ena arbetsgivaren, på den andra banken. Vi är löntagare och låntagare. För bankernavar detta ett lyckokast – Sparbanken höll på att tyna bort på 1980-talet men kunde tack vare bolånen omvandlas till Swedbank, norra Europas stormakt. Faktum är att våra fyra storbanker blivit vad de är tack vare bolånen och pensionsfonderna. Mycket av det kapital som flödar in i bankerna är nämligen pensionspengar. Det hela har gjort att Sverige omvandlats till en ekonomi med vinster utan investeringar, som forskarna Marcus Kallifatides och Claes Belfrage skriver. Detta samtidigt som nödvändiga satsningar på infrastruktur, välfärd och klimatomställning uteblir då statsskulden ska hållas nere.

Vi behöver bromsa in ekonomin
Det finns flera problem med detta. För att vi ska kunna betala räntan på våra gigantiska skulder, måste ekonomin konstant växa. Det går att säga att ju större skulderna är, desto större fordringar har vi på morgondagens ekonomi. Det hänger då på den övriga ekonomin att mata räntekraven, och därför måste lönerna öka. Men medan räntan växer linjärt, och ränta-på-räntan (när avkastningen själv ger avkastning) växer exponentiellt, är naturresursernas tillväxtkurva platt. Jordens resurser klarar inte att mata bankernas krav. Dessutom visar ju klimatkrisen att vi snarare behöver lugna ner och bromsa in ekonomin.

Ett annat problem är den stora risken. En skuldsatt stat har flera åtgärder att ta till – en arbetare som plötsligt hamnar i skuldfällan har inga. En krasch, en kris eller bara en dipp i bostadspriser kommer att slå hårt mot massor av människor. Säg att du tagit lån på fyra miljoner för att köpa en trea, vilket är ett normalt pris i en närförort till Stockholm. Det kan te sig som en bra och säker affär i tider då räntan är låg, bostadspriserna stiger och karriären går bra. Men när räntorna en dag höjs, vilket de gör förr eller senare, kan du få svårt att klara att betala. Även om du klarar det kommer din konsumtion av mat, kläder och resor gå ned, vilket skadar dessa företag. De kan bli tvungna att säga upp anställda, vilket leder till att många får ännu svårare att betala räntan. ”Jag säljer lägenheten och flyttar till en mindre” tänker du då. Men om priserna har sjunkit så mycket att den nu säljs för två miljoner istället för fyra och en halv, har du en jätteskuld kvar som du aldrig kan betala. Nu riskerar bankerna i sin tur att krascha. Detta skulle dessutom dra med sig hela Baltikum i fallet, där de svenska bankerna är systemviktiga.

Fler och fler har insett detta. Saken är bara: Det går inte att göra något åt det utan att skapa massa andra problem! För även de blygsamma åtgärder som vidtagits, som att höja amorteringskraven (den summa en måste betala av på lånet varje månad) och kontantinsatsen en måste betala när en köper en bostad, har gjort det dyrare att bo. Detta gör att unga, nyanlända eller människor med låg inkomst inte längre kan köpa sin bostad. Det har också lett till att priserna sänkts med sju procent (ännu mer i kranskommuner) så att de som redan bor någonstans förlorar stora pengar på när de ska sälja och kanske inte ens får ihop till att betala av lånen och köpa något nytt. Därför är det ständiga tvister mellan Riksbanken och Finansinspektionen: Riksbanken vill bromsa in, Finansinspektionen menar att själva inbromsandet är faran. Vi har fastnat i en priskarusell som måste gå allt fortare, och att hoppa av är livsfarligt.

När krisen kommer
Journalisten Per Björklund kommer i sin bok Kasinolandet med några förslag. När krisen kommer och massa människor inte kan betala räntan, omvandlar man bara tillbaka bostadsrätterna till hyresrätter igen. Bankerna måste tvingas till en nedskrivning av skulderna, varpå Brf blir ett kooperativ som tar över de återstående skulderna. En annan åtgärd är att låta bankerna själva ta smällen vid en kris, och antingen låta dem falla eller ta över ägandet av dem.

Regeringens utredning Ett gemensamt bostadsförsörjningsansvar blev klar 2018, och där står att det offentliga bör ta ett större ansvar för bostadsbristen. Kanske dags att följa grundlagen med andra ord? I vår grundlag heter det som bekant att ”Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet.” Nej, för även om ambitionen är god, så faller förslaget på att det är kommunerna som ska stå för bostadsbyggandet. Då alla kommuners budget måste gå i balans blir det svårt att hitta resurser, och dessutom finns inga sanktioner mot de kommuner som inte tar sitt ansvar. Återigen samma dogma: Offentlig skuld är förbjuden, istället ökar vi på den privata skulden.

EU-kommissionen skrev i sin rapport 2017 att Sverige lider av en makrooekonomisk obalans, och att den stora skuldsättningen är ett hot mot vår ekonomi. Kommissionen uppmanar Sverige att avskaffa ränteavdraget och höja fastighetsskatten. Andra råd var att hindra låginkomsttagare från att låna, då de utgör den stora risken: Det var just lånen till fattiga människor som orsakade finanskrisen i USA 2008. Och så ett gammalt hederligt tips: Satsa på byggande. Ju fler bostäder, desto lägre pris.

Utförsäljningarna tar åter fart
Vad har då gjorts? Tyvärr motsatsen. I Stockholm har det grönblå styret stoppat byggandet av hyresrätter i villaområden, då hyreshus inte ”passar in”. Liberalerna i Göteborg vill sälja ut hälften av allmännyttan, och efter den borgerliga valsegern i Stockholm har utförsäljningarna åter tagit fart. Nu är det hyreshusen längst ut på tunnelbanelinjerna som ska bort. Där bor just de låginkomsttagare som EU varnat inte bör få lån. Men processen är igång, konsulterna knackar dörr och Bluestep ”vi hjälper när andra inte kan” med upp till 26 procent ränta, vittrar vinst. Lokaltidningarna hänger på och kör stora uppslag om Lars i ett villaområde som är så nöjd med sitt köp, samt enkät med någon som bott i Sverige i tre år och verkligen skulle vilja äga sin lägenhet. Alla andra har ju tjänat pengar på det? Är det inte bara att ta ett banklån, så förvandlas en nedgången tvåa i Rågsved till en guldklimp? Det är bara det att tiderna är annorlunda nu. Priserna är på väg ner – om det sker med en krasch eller långsamt vet ingen. Men lika stora vinnare som de första som köpte sin lägenhet blev, lika stora förlorare blir de sista som köper.

Text: Kajsa Ekis Ekman
Illustration: Isabel Fahlén

Inlägget Skuldsatt land dök först upp på Vänsterpartiet.

”Solidariteten har varit självklar”

Veronica Kallander är kattägaren som kom in i
politiken via funkisrörelsen. Nu är hon med och ser
till att Sundbyberg blir tillgängligt för alla.

Det första som möter en i dörröppningen är Bamse – en röd, långhårig katt som gärna vill säga hej och inspektera den som kommer på besök. Lite längre in i hallen väntar matte Veronica Kallander. Vi befinner oss i Sundbyberg, där hon är kommunpolitiker sedan elva år tillbaka. För henne, som har en bakgrund i funktionsrättsrörelsen, har det varit viktigt att inte enbart syssla med ”mjuka frågor”. I stadsmiljö- och tekniska nämnden har hon hittat rätt.

– Det är en traditionellt ganska hård och teknisk nämnd där många män sitter. Men den är perfekt att sitta i därför att det vi gör är så himla påtagligt. Det har att göra med hur vi bygger Sundbyberg.

Tillsammans med Funktionsrättsrådet i Sundbyberg, där hon också är ordförande, har hon drivit på för att frågan om tillgänglighet ska komma in tidigt i olika stadsbyggnadsprocesser.

– I Sundbyberg har vi bland annat sett till så att vi har jättefina lekplatser och parker som är tillgängliga. Det är just för att gruppen har varit med och fört in det perspektivet från början. Det finns en insikt om att det kostar om en inte har med den fysiska tillgängligheten.

Veronica Kallander vet även på ett privat plan vad det får för effekter när tillgängligheten brister. Hon föddes med ryggmärgsbråck och märkte ganska tidigt att hon behöver ett samhälle som anpassar sig för att hon ska få samma möjligheter som alla andra.

– Det var jättetidigt som jag själv upplevde mig åsidosatt på grund av hur jag tog mig fram. Eller att jag inte kunde vara med och leka på samma villkor. Nu var ju jag sådan att jag inte lät mig stoppas. Jag skulle hoppa rep med rullstolen och jag skulle klättra i träd. Men jag förstod ändå att det behövdes andra insatser för att jag ens skulle komma till startlinjen, säger hon.

Engagemanget startade tidigt
Det var också i funkisrörelsen som hennes engagemang startade i början av 1970-talet, när Veronica Kallander bara var några år gammal.

– Jag var med i funkisrörelsen från att jag var två år när min mamma engagerade sig. Sen var jag tio år gammal när jag började själv. Jag tyckte att det gjordes för lite för oss barn i föreningen. Att folk gjorde saker och ting över huvudet på oss och att vi inte fick vara med och bestämma. Det ville jag ändra på.

Med en ensamstående mamma som jobbade inom äldreomsorgen fick hon redan som liten se olika delar av samhället. Så att hon blev vänster är kanske inte så konstigt.

– Det har format mig mycket tror jag, att se hur hon har kämpat. Mamma jobbade i äldreomsorgen och hade inte alltid barnomsorg till oss på de obekväma tiderna. Så vi har ju följt med till tant Agda, 95 år gammal, på julafton. Att se den sidan av samhället och den utsattheten var nyttigt.

– Och sen allt hon har gjort för mig, kämpat mot myndigheter, skolor och du vet. Jag hade inte varit den jag är utan henne.

I Veronica Kallanders kök hänger regnbågsfärgad glaskonst i fönstret. Den som gått i vänsterns Pridetåg i Stockholm kan ha stött på henne: Hon och Haningepolitikern Carina Wellton brukar åka längst fram i processionen, permobilerna utsmyckade med flaggor dagen till ära.

– För mig har solidariteten varit självklar. Även om vi inte har samma utgångspunkt så är det besläktat, eftersom jag själv lever utanför normen om den fungerande kroppen, säger hon.

Men varje dag är inte Prideparad och gemenskap. Vardagen finns där också och med den frågan om assistans. En rättighet som alltmer kommit att urholkas. Veronica Kallander är kritisk mot regeringens LSS-politik.

– Det är en fundamental tankevurpa, att tro att någon vill ha folk runt sig jämt. Om jag skulle kunna klara mig själv hade jag inte haft assistans. Men jag kan inte få på mig byxorna eller komma upp ur sängen själv oavsett hur anpassat samhället är. Det kommer alltid behövas en annan person i mitt liv för att jag ska kunna leva.

– Varje gång det varit inskränkningar har jag varit på gång att få omprövning, men precis i den vevan så händer något. Senast var det att de frös tvåårsomprövningarna. Men trots respiten menar hon att det inte går att slå sig till ro.

– Min mamma säger ibland att ”Herregud, du kämpar ju med samma saker som jag gjorde för 30 år sedan”. Det är som att det går i cykler. En kan liksom aldrig slappna av, utan måste kämpa sig till sina rättigheter. Det barn och föräldrar till funkisungar gör nu är ju vad min mamma gjorde i början på 1970-talet.

Vägrar ställa olika behov mot varandra
Att inskränkningarna i LSS skulle bero på att andra grupper kostar för mycket är ett argument hon hör ibland, men vägrar att gå med på.

– Att bli kallad gökunge, eller att ställa mina behov mot flyktingars behov, det är klart att det ger konsekvenser i allmänhetens attityder.

– Jag tycker vi har kommit till en punkt där vi borde kunna gå samman, för det finns så mycket att göra. Det är så mycket som vi har haft, men som vi nu behöver försvara för att det håller på att tas ifrån oss.

Även katten Bamse verkar hålla med. Han hoppar upp på köksbordet och kollar uppfordrande på oss. Dags att avsluta.

Text: Maria Carlsson
Foto: Agnes Stuber

Inlägget ”Solidariteten har varit självklar” dök först upp på Vänsterpartiet.

Delad kommun – delad fabrik

I valet 2018 röstade 24 procent av LO:s väljare på SD.
De svenska bruksorterna som länge var så utpräglat röda tycks bli allt mer blåbruna. I Bromölla utspelar sig den ideologiska konflikten mitt på fabriksgolvet.

Uffe Sterner ropar från bakom skrivbordet i IF Metalls klubblokal:

– Jag hittade honom i garderoben!

Johan Karlsson står ute i den lilla korridoren i baracken där de fackligt aktiva på Geberit i Bromölla arbetar. Han kikar upp mot det inramade porträttet av Olof Palme på väggen och ser fundersam ut:

– Men, har inte han hängt där jättelänge?

Nej, Uffe Sterner är säker:

– Jag hittade honom i garderoben. Ramen var trasig så jag fick laga den.

För många är i dag första dagen efter semestern. Ur kortärmade tröjor och halvlånga shorts sticker solbränd hud ut på alla dem som rullar in förbi vaktkuren på sina cyklar. Det hejas och high fiveas till höger och vänster. Bland alla glada ansikten och i skuggan av de många vackra väggmålningar som klänger sig över de tidigare grå fabriksfasaderna framstår vardagen här som en absolut idyll. Men Johan Karlsson ser också något annat:

– Det har blivit mycket fientligt prat… Och allt handlar om invandrarna, säger han när vi går tillsammans mot fabriken.

Märker av rasismen
Johan Karlsson jobbar här men är även aktiv i Vänsterpartiet i kommunen. Uffe Sterner är ordförande för den lokala fackklubben. Han har också märkt av rasismen:

– Vi använder oss av ett bemanningsföretag som heter Academic Work när vi behöver extra personal. Många av dem är av utländsk härkomst, och flera undviker matsalen när det är rast. Pratet där inne är för fientligt. Det är inte rätt att vi ska ha det så.

Geberit i Bromölla är en stor arbetsplats. Den har varit ännu större. Precis som det inramade Palme-fotografiet minner om en annan tid gör de enorma, i dag delvis tomma fabrikslokalerna, det samma. Under 1970-talet hade Ifö-verken cirka 2 500 anställda. Verksamheten som sådan har ännu äldre anor. Redan vid slutet av 1800-talet lades grunden, när stora fyndigheter av kalk och kaolin upptäcktes i den närliggande Ivösjön. I dag kommer råvaran från annat håll, och företaget ägs sedan 2015 av den schweiziska koncernen Geberit. Men toalettstolar, handfat och andra badrumsprodukter i porslin tillverkas fortfarande i Bromölla. Ungefär 250 personer arbetar här i dag. Det susar och dånar inne i fabrikslokalen, som är fuktvarm för att leran inte ska spricka. Vid datorn i matsalen sitter Heidi Larsson och kollar mail.

– Förut hade vi några tiggare som satt utanför affären, berättar hon om hur hon för första gången på riktigt upplevde att tonen på hennes arbetsplats förändrats.

– I matsalen pratade folk. ”De ska inte sitta där, jävla pack, de har inte här att göra”. Sådana saker. Så en dag kom det in en kille här.

Heidi Larsson tittar ner på sina händer. Naglarna är nymanikyrerade. Laxrosa och glittriga, för ett bröllop. Hopplösa att jobba med så klart. Men fina.

– ”Nu vet jag var de bor, vi sticker dit och bränner ner det”, sa han. Det blev helt tyst här inne. Men då sa jag: ”Hör jag att något sådant har hänt, då kommer jag polisanmäla direkt”. Jag trodde aldrig att jag skulle bli berörd känslomässigt på det sättet. Men att höra något sådant… Det drabbade verkligen mig.

Om det här replikskiftet är typiskt är förstås omöjligt att säga. Men Heidi Larssons berättelse från matsalen en vanlig dag på Geberit i Bromölla illustrerar ett värderingsskifte i den svenska industrin. De senaste åren har Sverigedemokraterna gått framåt bland LO-kollektivets medlemmar. I riksdagsvalet i höstas röstade 24 procent på SD, medan stödet för Socialdemokraterna minskade till historiskt låga 41 procent. I en industrikommun som Bromölla märks förändringen extra tydligt. I valet till fullmäktige fick SD 29 procent. S förlorade för första gången makten, och i dag styrs kommunen av SD, med stöd av moderater, kristdemokrater och lokala Alternativet.

Blev en riksnyhet
Maktskiftet har redan skapat riksnyheter. Först infördes, som en av Sveriges första kommuner, ett tiggeriförbud. Därefter aviserades även ett böneförbud för kommunanställda. Något som fick snudd på komiska följder när kristna socionomen Pernilla Franklin anmälde sig själv.

– Jag vill visa solidaritet med andra trosuppfattningar. Jag gissar att de haft muslimer i åtanke när de fattat beslutet, sa hon till SVT Nyheter.

Samuel Johansson är Vänsterpartiets gruppledare i Bromölla, och alltså en av dem som oftast möter kommunens nya styre. Han ser inspirationen till de lokala reformerna en mil österut:

– Sverigedemokraterna styr ju i Sölvesborg på andra sidan länsgränsen. Om något kommer i det ena kommunhuset så vet en att det kommer hit också. Tiggeriförbudet visste vi alltså att de skulle driva. Vi gick emot hela vägen och har nu även överklagat till förvaltningsrätten. Böneförbudet däremot var lite speciellt…

Den uppmärksammade frågan kom upp plötsligt, när Sverigedemokraterna fick syn på en personalpolitisk riktlinje i kommunen som löd ungefär att vill en be på arbetsplatsen så kan en diskutera möjligheterna med sin chef. Behovet av en skrivelse hade uppstått efter att en enda sommarjobbare undrat 2018. Men när det nya styret fick se formuleringen blev frågan alltså riksnyhet.

– Det är ett haveri, suckar Samuel Johansson.

– Att vi ska skriva papper på vad chefer och anställda får ha för dialoger. En liten kommun som Bromölla har så många viktiga framtidsutmaningar att ta tag i. Så väljer de att lägga tid på att prata om en enda sommarjobbare som ville be lite på sin rast. Det är väldigt bekymmersamt.

De lokala reformerna må ha blivit snackisar i hela Sverige.

– På Geberit har de inte fått så mycket uppmärksamhet, säger Heidi Larsson, innan hon återgår till arbetet och Uffe Sterner och Johan Karlsson fortsätter att visa oss runt.

Lokalerna är verkligen enorma. Mekaniker cyklar runt för att kunna ta sig så snabbt som möjligt mellan de olika avdelningarna. Men här är inte särskilt mycket folk. Ändå producerar fabriken i dag väldiga volymer. 440 000 toalettstolar och 350 000 tvättställ lämnar varje år Bromölla:

– Det ställs helt andra krav i dag på vad vi ska hinna med, säger Johan Karlsson.

– Det tillkommer nya arbetsuppgifter hela tiden. Det kan vara enkla saker som att om en självkörande truck stannar så ska du kunna starta den, något som i sig inte tar många minuter. Men lägger en ihop alla de här små sakerna så blir det mycket tid. Okej om det hade handlat om kompetensutveckling, och att vi fick betalt för att vi lärde oss något nytt. Men det finns inte här, här ska saker bara göras.

Ifö-andan är förlorad
I dag utförs stora delar av produktionen på Geberit av robotar. Närmare 100 stycken för att vara exakt. Uffe Sterner ser att något gått förlorat i jakten på allt snabbare processer:

– Förut hade vi något som kallades för Ifö-andan. Vi jobbade så mycket med händerna, och det var viktigt att göra fina saker. Vi var stolta över arbetet vi gjorde på ett helt annat sätt än vad vi är i dag.

Sedan robotarna gjorde sitt intåg 1990 har många människor förlorat sina jobb. Medelåldern på Geberit i Bromölla är i dag över 55 år, och många av de yngre som jobbar här har otrygga anställningar.

– Jag tycker inte att det känns som att företaget utnyttjar de bemanningsanställda, säger Johan Karlsson.

– De är främst inne vid hög frånvaro eller produktionstoppar. Men förut hade företaget en väldigt konstig policy där de staplade visstidsanställningar på varandra tills den anställda skulle bli tvungen att få fast tjänst. Då lät de hen skriva på anställningsavtalet och uppsägningen samma dag, för att sedan efter två månaders uppsägningstid börja stapla visstider igen. I dag är det tack och lov bättre och företaget anställer i högre grad. Det ger självklart en helt annan trygghet.

Den nya tidens förutsättningar har ritat om spelplanen för industrin med högre produktionskrav och sämre anställningsvillkor. Samtidigt har SD vunnit mark inom gruppen som arbetar där. Sannolikt finns där ett samband. Som Heidi Larsson sa innan i matsalen:

– Jag tror att vi har haft det lite för bra för länge. När det sedan börjar hända saker i hur företaget organiserar arbetet så blir människor frustrerade. De måste hitta någon att skylla på och det blir invandrarna.

Upptagenheten vid invandringen och polariseringen märks inte bara på arbetsplatsen i Bromölla. Även bland ungdomarna på orten och i skolorna är främlingsfientligheten påtaglig, berättar Brian Hägg. Honom träffar vi vid den stora, nästan retrofuturistiska maskinen som kallas ”Karusellen”:

– Min dotter är sexton år och skulle rösta i skolvalet i höstas. Hon valde mellan sossarna och vänstern. När hon sa det till en kompis fick hon höra: ”Vad håller du på med? Vill du att vi kvinnor ska bli våldtagna?”. Min dotter frågade vad kompisen menade. Då fick hon svaret att S och V tillåter våldtäktsmän att komma in i Sverige från andra länder.

Han skakar på huvudet när han berättar. Karusellen droppar och susar, den har använts för att gjuta cisterner till toalettstolar sedan 1960-talet. Den har uppdaterats några gånger för att fungera i modern produktion, men snart sjunger även den på sista versen.

– När min dotter berättade det här för mig blev jag så arg att jag direkt ringde till hennes lärare och sa att de måste ta upp detta i skolan. För den där typen av idéer får ungdomarna med sig från sina föräldrar. Det är så som det pratas hemma. Och det är det som skrämmer mig allra mest. Att de unga inte ens får en chans att bilda en egen uppfattning!

Brian Hägg har arbetat på Geberit i mer än två decennier. Johan Karlsson och Heidi Larsson likaså. Uffe Sterner i tre, han kom hit direkt från gymnasiet vid slutet av 1980-talet. De har alla sett bygdens stolthet, det som Uffe Sterner beskriver som Bromöllas ”ryggrad”, förvandlas från ett gammalt bruk till en toppmodern industriverksamhet.

Inte längre överens
De kan sakna stämningen från förr. Men det som verkar vara allra mest smärtsamt är ändå värderingsförskjutningen. Att kollegorna inte längre är överens om något så grundläggande som alla människors lika värde.

Socialdemokratiskt engagerade skyddsombudet Kerstin Ilk har arbetat här sedan 1982. På sistone har hon bland annat varit med och ordnat matlag i Folkets hus där nyanlända och gamla Bromölla-bor kan mötas och ta del av varandras kulturer. Hon och många med henne vill försöka vända utvecklingen. Det går inte att ta miste på kraften i hennes känslor när hon beskriver vad hon ser:

– Det håller på att skapas ett samhälle där människor är rädda och föraktar varandra. Jag kan inte bara sitta på en stol och se hur detta händer med vårt fina samhälle. Det är därför jag engagerat mig politiskt. Sen säger jag inte att allt varit bra tidigare. Men det har aldrig varit sånt här hat. Och jag vill inte ha det här hatet. Jag hatar hatet!

Text: Sara Martinsson
Foto: Emmalisa Pauly

Inlägget Delad kommun – delad fabrik dök först upp på Vänsterpartiet.

Karlskoga föder motstånd

Chocken sprider sig när personalen får besked
om att förlossningen på Karlskoga lasarett inte
kommer att öppna igen efter sommaren. Då är
det bara några veckor kvar innan delar av arbetsstyrkan
ska byta arbetskläder mot shorts och gå på semester,
och andra börja pendla till Örebro för att arbeta där under sommarperioden.

– Vi vart helt lamslagna. Att åka till Örebro hade vi gjort
tidigare, men detta var nytt. Alla samlades i personalrummet
och vi ville ju inte gå därifrån. Vi grät och var helt förtvivlade,
berättar barnmorskan Britt Larsson när vi ses.

Beslutet att stänga förlossningsverksamheten via Karlskoga
lasarett togs av verksamhetschefen på kvinnokliniken i Örebro, Gill Kullberg. Hon menade att den förlossningsvård som bedrevs på avdelning Q i Karlskoga inte var patientsäker. Britt Larsson håller inte med.

– Hon körde mycket på det här att vi inte är patientsäkra.
Men jag skulle aldrig jobba i en verksamhet som inte är patientsäker. Det skulle jag inte tordas.

 

På avdelning Q föds vanligtvis ungefär 700 barn per år.
Några av dem föds svårt sjuka. Det var dessa barn verksamhetschefen syftade på när hon tog beslutet att stänga verksamheten.

Men Britt Larsson menar att hon missat viktiga aspekter.
– Det är ju bara normalgraviditeter som får föda här, den
som till exempel har graviddiabetes eller svår havandeskapsförgiftning får åka till Örebro. Men hur barnen mår i magen, det vet en ju aldrig. Det kan födas ett sjukt barn, men vi har tydliga rutiner kring hur vi gör om ett barn kommer ut och är svårt sjuk.

– Och vi har ju räddat mammor och barn som aldrig hade
överlevt om det hade varit en längre transportsträcka, berättar hon.

Öppnade inte efter sommaren
Jag och Britt Larsson ses på avdelning Q i slutet av augusti.
För några dagar sedan skulle förlossningen ha öppnat igen efter sommaren, men här hörs inga nyfödingars första gny. Istället ekar de långa korridorerna tomma. Hur det kunde bli såhär råder det stor oenighet om. Politikerna i vård- och omsorgsnämnden i Region Örebro säger sig vilja öppna avdelningen igen, men än har inget hänt. Hos många finns en misstanke om att detta är en del av en trend, där allt mer vård flyttas från de mindre lasaretten till de större länssjukhusen. Britt Larsson förstår oron.

– Vanligt folk förstår att det här är början på en nedrustning
av lasarettet. Vi har ju Kristinehamn nära, där det skedde
exakt samma sak. Tar de bort förlossningen så försvinner snart narkosjouren och då tar de bort operation och så bryts verksamheten ner. Till slut är det inget annat än en stor vårdcentral, säger hon.

Men allmänheten har rustat till strid, de tänker kämpa för
sin förlossningsavdelning. Strax efter nedstängningen bildades en Facebookgrupp som snabbt fick över 10 000 medlemmar. Och när gruppen någon vecka senare demonstrerade samlades runt 5 000 personer på parkeringen framför sjukhuset. Uppe på balkongen på avdelning Q stod de anställda och blickade ut
över plakat med proteströrelsens signum: En födande kvinna med en bebis som tittar ut ur underlivet.

– Det bara vällde in folk, på utrymmet här nedanför och över
hela parkeringen, berättar barnmorskan Britt Larsson, med en aning darr på rösten.

Har tröttnat på avlövning
En av dem som deltog på demonstrationen är Peter Pedersen. Honom träffar jag på torget framför Folkets hus i Degerfors. Under många år var det han som tillsammans med en rad vänsterpartister styrde Degerfors. Även i valet 2018 blev Vänsterpartiet största parti, men Socialdemokraterna bestämde sig för att gå högerut och regera med Alliansen. Nu försöker Peter Pedersen gå i pension. Men saker kommer emellan, nu senast förlossningen.

– Vi som bor ute i landet är less på avlövning. Att försäkringskassan flyttar, att allt mer av polisens verksamhet flyttar och att staten liksom drar sig undan från de här mindre orterna. Nu stänger förlossningen. Det är den trenden hela tiden.

Att verksamheten skulle vara patientosäker ger han inte
mycket för.

– Vi har haft hårda diskussioner med regionen, där de kommer med påhopp om att vi riskerar barns hälsa. Men det finns en stor internationell undersökning med över två miljoner födslar, där man såg att en centralisering inte leder till en minskad dödlighet, men att fler istället får föda utanför förlossningsenheten – i hemmet eller i bilen.

– Jag tycker att det här är en väldigt tydlig feministisk fråga.
Om alla är överens om att kvinnan måste få bestämma över sin egen kropp, då är det väl självklart att kvinnor ska kunna välja en mindre förlossningsenhet när de föder barn. Nu ligger det på politikernas bord att öppna verksamheten igen.

– Det blir lite fjantigt det här. Jag har ju varit kommunalråd
länge och om vi sitter i kommunstyrelsen och bestämmer att en skola ska fortsätta vara öppen, då förväntar vi oss att de som leder verksamheten levererar resultat. Det räcker inte att säga saker, utan de måste göra också, menar han.

Att åka från Degerfors till Karlskoga tar en kvart med bil.
För att komma till Örebro behöver färden fortsätta i ytterligare 35 minuter. För Peter Pedersen gäller frågan om förlossningen inte enbart avdelning Q, han tänker också på den tunga industri som finns i Degerfors.

– Att ha ett akutsjukhus nära är jätteviktigt för
den här delen av länet. Vi har ju stora industrier här,
det kan hända arbetsplatsolyckor och liknande. Och
då vet ju alla att förlossningsvården behövs för att
kunna hålla igång ett riktigt akutsjukhus. Det gör att
vi har kirurger och narkosläkare i närheten som är
beredda dygnet runt.

En av de sista ut på avdelning Q
Utanför ett rött hus i Nybble, en bit söder om Kristinehamn,
står en traktorgrävare och mullrar. Ettåriga Ture sitter i hytten tillsammans med pappa Martin. På trappan möter mamma Louise upp med nytillskottet Kerstin i famnen.

– Vi var på väg in till barnmorskekontroll när de
släppte nyheten om att förlossningen skulle stänga.
Det här var ett par dagar innan hon kom. Det var väldigt
stressande att inte veta vart vi skulle åka när det var dags att föda, berättar Louise Åhsén.

Men Kerstin lät inte vänta på sig, utan kom två veckor innan beräknat datum. På så sätt blev hon en av de sista bebisarna att födas på avdelning Q. Det är Louise Åhsén glad för.

– Jag har jobbat på lasarettet och känner mig hemma med stämningen och miljön som är där. Sen har vi en barnmorska per födande i Karlskoga, det kan folk inte räkna med i Örebro eller Karlstad.

– Jag personligen känner mig mer trygg med att föda barn på ett litet sjukhus där det finns narkospersonal nära till hands om något skulle hända. Ofta träffar en dessutom samma barnmorska på förlossningen och på BB. Det är jätteskönt att få prata igenom sin upplevelse med den som var med.

Men det var lite stressigt ett tag där innan de hann
fram till förlossningen. Inte nog med att Kerstin var
tidig, hon hade dessutom bråttom ut.

– Det var ju skitjobbigt att åka bil med värkar. Och så stressen att inte veta om vi skulle hinna fram. När vi bestämde oss för att åka in började allt gå mycket snabbare och i bilen kom värk på värk på värk. Vi hann vara inne en knapp timma innan hon kom och hade inte hunnit till Örebro eller Karlstad. Sen vet jag inte om vi hade åkt tidigare om vi visste att vi skulle behöva åka längre, berättar Louise Åhsén.

Lilla Kerstin är mest tyst, hon sörplar mjölk större delen av vårt möte och verkar inte ha lika bråttom nu.

Karlskoga är inte den enda platsen i Sverige där vårdverksamhet har lagts ned och centraliserats. Sedan 1990-talet har vart femte akutsjukhus runt om i Sverige stängt. Ett av de mer uppmärksammade fallen var det i
Sollefteå, där BB-verksamheten lades ner för drygt två
och ett halvt år sedan. Sedan dess ockuperar Sollefteåbor
och ditresande entrén på lasarettet. Vänsterpartiet i Sollefteå har varit engagerade i ockupationen och flera gånger har Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiets hälsopolitiska talesperson Karin Rågsjö varit på besök. En av dem som kämpar för att förlossningsavdelningen ska öppna igen är Isabell Mixter, gruppledare för Vänsterpartiet, region Västernorrland. Hon har inte gett upp hoppet.

– Frågan är inte död, vi kommer fortsätta stå upp för
att ha ett akutsjukhus i Sollefteå och det finns en stor folklig
rörelse. Folk på plats dygnet runt och ockupationen har blivit lite som en samlingspunkt. Många åker dit för att dricka kaffe och prata.

Till skillnad från i Karlskoga har politikerna i Västernorrland
hela tiden varit öppna med viljan att centralisera vården genom att flytta den till Sundsvall och Örnsköldsvik. Få partier, däribland Vänsterpartiet, har opponerat sig. Ofta
har hänvisningar gjorts till en utredning som kom för några
år sedan och som handlade om högspecialiserad vård.

– Det har hänvisats väldigt mycket till Måns Roséns
utredning. Det är som att all sjukvård ska ske på superspecialiserade sjukhus utan att ta hänsyn till verkligheten.

Precis när förlossningen stängde hade ni ett fall
när en kvinna fick föda utmed vägkanten. Har
det varit fler sådana händelser?

– Det kan jag inte riktigt svara på, men det jag har fått höra från förlossningspersonal är att många kvinnor från Sollefteå är väldigt rädda inför sin förlossning. Det är vanligt att blivande föräldrar åker in tidigt för att inte bli fast utmed vägen. Och så har antalet igångsättningar ökat väldigt mycket. Det är oroande eftersom det ger en ökad risk för bristningar i ett förlossningsskede.

Tillbaka på avdelning Q i Karlskoga är förmiddagsrasten
i full gång. Bland blommande pelargoner sitter personalen och dricker kaffe. Broscher med budskap om att öppna förlossningen är fastnålade på skjortslagen. Men alla kom inte tillbaka efter semestern. Sedan beskedet om nedstängningen kom har flera barnmorskor begärt och fått tjänstledigt. En av dem är Sofia Vähäsalo, som efter sex år på avdelning Q har lämnat.

– Jag har tagit tjänstledigt i sex månader, just nu jobbar jag på förlossningsavdelningen i Karlstad.

Men hon kommer att sakna avdelning Q och det arbetssätt de har, där personalen roterar mellan förlossning, gynekologen och BB.

– Vår arbetsmiljö är den bästa som jag upplevt. I och med att vi har tre avdelningar i en får vi rotera och utföra olika arbetsuppgifter. Om det inte är någon förlossningspatient inne hjälper vi till på gyn och BB.

Hon framhåller också vikten av att ha en barnmorska per förlossning, såsom är standard i Karlskoga, men som inte är en självklarhet på många platser runt om i landet där förlossningsvården är ständigt överbelastad.

– Mycket handlar om närvaro, att det inte får gå för fort och inte för långsamt. Någon behöver vara där och se så att allt funkar.

Barnmorskan Britt Larsson håller med. Hon kommer att sakna förlossningsbiten.

– En vet aldrig riktigt vad som ska hända när en jobbar på förlossning och måste hela tiden vara förberedd. Mitt tusende barn tog jag emot här på innergården.

– Jag håller lite koll på hur många barn jag förlöst. Nu är jag uppe i 1 027 barn. Jag hoppas verkligen att det blir några fler.

Kommentar av Karin Rågsjö,
hälsopolitisk talesperson (V)

Både Karlskoga och Sollefteå har varit högt rankade förlossningsavdelningar. Vad är din reaktion på att de har lagts ned?

– Det här är ett politiskt spel som handlar om nedskärningar, men istället för att säga det pratar man om patientsäkerhet. Det kostar mindre, eller ser åtminstone ut så på pappret, om man lägger ner en förlossningsavdelning och centraliserar vården.

– Om det hade hänt en massa saker, som att barn skadats och avlidit, då vore det en helt annan sak. Men det har det inte, utan detta är något som politikerna i regionen hittat på för att centralisera vården.

Hur ska Vänsterpartiet vända trenden?

– Vi ska vara på plats och protestera på de sjukhus där vården skärs ner och patienter drabbas. Förlossningsvården är i kris i hela landet, det ser vi ju på de mindre orterna, men också i Stockholm där man skickar iväg kvinnor till helt andra regioner såsom Västmanland, Södermanland, Uppsala.

– Delvis handlar detta om finansiering av regionerna. De står inför stora nedskärningar, eftersom de inte har de resurser som behövs. Dessutom finns det privata aktörer som plockar ut vinster och ytterligare dränerar vården på pengar. Det gör att man inte har råd att ge de anställda en bra arbetsmiljö, bra lön och bra arbetstider. Då kan man inte heller garantera en bra vård. Andra partier har länge ignorerat den frågan, men vi vet att personalen är nyckeln.

Men förlossningsvården har fått tillskott från staten, bland annat pengar som Vänsterpartiet har fått igenom. Räcker inte det?

– De pengar som avsätts nationellt skulle ha gått till att anställa fler barnmorskor. Men på många håll, till exempel i Stockholm, har pengarna använts till helt andra saker. Där behövs det en bättre uppföljning, pengarna ska gå dit de är satta. En glädjande nyhet är dock att pengarna bidragit till att få ner antalet förlossningsskador.

Text: Maria Carlsson
Foto: Lisa Irvall

Inlägget Karlskoga föder motstånd dök först upp på Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet uppmanar regeringen till samtal för att stoppa döden på jobbet

Efter många år av nedgång så har det de senaste åren skett ett trendbrott i antalet dödsfall på arbetsplatserna i Sverige. Under 2018 miste 58 personer livet på arbetet, enligt Arbetsmiljöverkets statistik, och det höga antalet dödsfall har fortsatt under 2019. Nyligen dog en 55-årig byggnadsarbetare från Västerås efter fall från hög höjd, en 24 årig praktikant från Umeå livet miste livet när han fick ett lyftverktyg över sig och igår dog en person i en arbetsplatsolycka på ett spårområde i Göteborg.

– Varje arbetsgivare har ett ansvar för arbetsmiljön men ett sådant här trendbrott är ett strukturellt samhällsproblem som kräver samling och krafttag, säger Ali Esbati, arbetsmarknadspolitisk talesperson i Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet har presenterat en rad förslag för att stoppa döden på arbetsplatserna. Men vi ser det som viktigt med en bred samsyn som leder till handling och åtgärder som kan ge effekt på såväl kort som lång sikt.

– Vi uppmanar nu regeringen att snarast inbjuda till partiövergripande samtal i denna fråga. Dödsolyckorna på arbetsplatserna förtjänar samma högprioriterade samtal som gängkriminaliteten, säger Ali Esbati.

Inlägget Vänsterpartiet uppmanar regeringen till samtal för att stoppa döden på jobbet dök först upp på Vänsterpartiet.