Alla inlägg av abe bergegardh

Partiernas hemsidor 2017

I början av varje nytt år så brukar jag ta en koll på de lokala partiernas hemsidor. Jag tänkte upprätthålla denna tradition genom att göra samma sak i år också.

Även partierna håller hårt på traditionerna… I detta fall betyder det att inget görs åt hemsidorna. De lämnas vind för våg, de uppdateras inte. Det är egentligen värre än så, flera partier har överhuvudtaget inte längre någon hemsida. Och det trots att det finns mycket att skriva om i den lokala politiken. Och trots att valåret just har börjat och vänersborgarnas intresse för kommunalpolitik med all säkerhet ökar ju närmare valdagen vi kommer.

Jag skulle vilja påstå att de politiska partierna i Vänersborg inte tar sitt demokratiska uppdrag på allvar. För i det ingår som jag ser det att informera vänersborgarna om vad som händer i politiken och sina respektive partiers syn på dessa händelser

Det finns ett undantag.

Vänsterpartiets hemsida är den enda som uppdateras kontinuerligt. Den har uppdaterats under hela förra året, flera gånger i veckan. På hemsidan kan man läsa om det mesta som händer i politikens Vänersborg, men även en del rikspolitik kommenteras. Det informeras också om när partiet har möten, vad partiets olika representanter heter osv.

Moderaternas hemsida är nedlagd. Via Regionen hittar jag dock namnet på vänersborgsavdelningens ordförande – alltid något… (Klicka här). Kristdemokraterna har inte heller någon hemsida. Däremot möts man av meddelandet att det snart ska öppnas en…. Inte helt oväntat saknar det tredje partiet i minialliansen, liberalerna, också en hemsida. Eller rättare sagt, innehåll på sin hemsida. Däremot så ”speglas” de ytterst fåtaliga inlägg, som görs på liberalernas Facebookgrupp, på en för övrigt tom hemsida.

Socialdemokraternas hemsida är lik moderaternas. Man kan bara hitta namn på ordförande – och faktiskt namn och telefonnummer till expeditionen. Tidigare har man kunnat hitta äldre material på sidan, men det verkar vara borttaget nu.

Det andra partiet i det styrande blocket, centerpartiet, har faktiskt en hemsida. Men precis som med sin ”regeringspartner”, så finns det ingen lokal information på den. Klickar man på ”Kontaktpersoner” så får man fram Ingvar Håkanssons namn. Men ett klick på Håkansson leder varken till någon information eller bild. Däremot önskar centerpartiet God Jul och Gott Nytt År. Fast jag vet inte om detta ligger kvar sedan föregående år…

Miljöpartiets hemsida har inte uppdaterats på flera år. Den ser ut som inför valet 2014. Men det är väl så… När partiets ledande politiker får arvoderade poster så minskar intresset att upplysa vänersborgarna om vad som händer. Inte ens miljöpartiets ”medlemswebb” har uppdaterats… Och bloggarna som sidan länkar till är nedlagda…

Sverigedemokraterna hade stora ambitioner med sin hemsida efter valframgången 2014. Men ambitionerna kom av sig. Sverigedemokraternas hemsida har inte uppdaterats på länge. Den mest aktuella nyheten är SD:s budgetförslag för år 2017. Det beslutet fattades år 2016… Det finns en del namnuppgifter och emailadresser på hemsidan. Det är säkert gamla uppgifter, men de kanske gäller än?

Och till sist har vi Välfärdspartiet. Som nu har bytt namn till Medborgarpartiet. Söker man på ”medborgarpartiet” så verkar det finns flera partier runt om i landet som har detta namn. Hur som helst har partiet samma www-adress som tidigare, dvs ”valfardspartiet.se”. Även på denna sida hittar vi en del gammal ”skåpmat”. De flesta länkar fungerar dock inte. Däremot finns det faktiskt en nyinlagd möteskalender…

De politiska partierna i Vänersborg, med Vänsterpartiet som lysande undantag, lägger alltså inte två strån i kors för att på sina hemsidor informera vänersborgarna om politiken i kommunen. Det är för bedrövligt. Vi får se om det händer något med sidorna när vi närmar oss valet…

I Bellmans fotspår

























Nästa evenemang i Åfors Folkets hus är Bellmankvällen den 26 januari. Då gästas vi av Per Malmborg från Västervik.
I Bellmans spår, en föreställning i två akter. Per Malmborg sjunger ur Fredmans epistlar och sånger.
Carl Michael Bellman verkade under 1700-talet och efterlämnade en musikskatt som fortfarande lever.
Fredman, Ulla, Mollberg och Movitz är figurer som odödliggjorts och deras öden fångar och berör oss.
Konserten börjar kl.18.00 fredag 26 Januari.
Varmt välkommen

Tankar kring Wargön Innovation

Kommunalrådet Gunnar Lidell (M) figurerar flitigt i TTELA nu för tiden. Det är nästan så att man inte tror att det finns några andra politiker i kommunen…

Idag skrev TTELA om att Förvaltningsrätten avslog Lidells överklagan av kommunfullmäktiges beslut från den 22 februari. Fullmäktiges beslut som innebar att Fastighets AB Vänersborg (ett kommunalt bolag) skulle uppföra en byggnad för projektet Wargön Innovation. Kostnaden för byggnaden inklusive tomtkostnaden beräknades uppgå till 24,8 milj kr. (Vänsterpartiet röstade, och under viss vånda jag också, för investeringen.)

Förvaltningsrättens beslut var väntat. (Se ”Lidell överklagar KF-beslut”.) Rätten ansåg inte att beslutet, som Lidell gjorde gällande (citerat från TTELA):

”strider mot reglerna om statsstöd och att beslutet innebär ett otillåtet stöd till en enskild näringsidkare.”

Jag kan ändå inte låta bli att tycka att det ligger en del i Lidells argumentation när han säger till TTELA:

”jag tycker inte att det här är rätt sätt att använda skattepengar.”

Jag har inte varit ute i hamnområdet i Vargön på sistone, men enligt uppgift går bygget och projektet enligt planerna. Däremot har jag sett att kommunen hjälper Wargön Innovation med att samla in kläder och textilier. Så här står det på Kretslopp och Vattens hemsida (se här):

”I samarbete med Vänersborgs kommun samlar Wargön Innovation in kläder och textilier i Vargön till ett sorteringsförsök där ny automatisk sorteringsteknik testas.”

Kretslopp och Vatten skickar hem en plastpåse, miljövänlig så klart, till 2.600 hushåll i Vargön. Varför det bara är till hushåll i Vargön vet jag inte. Kanske vill Wargön Innovation skapa en slags ”bykänsla” för projektet. Lördag den 13 januari kommer sedan Kretslopp och Vatten och hämtar påsarna, som då förhoppningsvis är fyllda med kläder och textilier.

Jag skrev och frågade Kretslopp och Vatten om de skickade en faktura för insamlingen till Wargön Innovation. Det gjorde de inte. Däremot skickade de en faktura till kommunens Utvecklingsenhet. Jag har inte fått svar från Utvecklingsenheten, än, vem som slutligen ska betala fakturan – kommunen eller Wargön Innovation.

Det är lite ”udda”, eller borde vara det i varje fall, att kommunen hjälper ett privat företag på detta sätt. Fast sådant har hänt i Vänersborg förr, inte helt sällan faktiskt… Det har också skett annonsering på kommunens hemsida, vilket jag förmodar är gratis för Wargön Innovation.

Insamlingen reser en del andra frågor också. Varför ska just Vargöborna göra en extra koll i garderoben efter gamla kläder när  projekt Wargön Innovation istället kunde vänt sig till stora klädcentraler, klädkedjor, tvätterier eller rent av icke säljbara kläder från Myrorna, Erikshjälpen, Röda Korset och andra sociala företag  och verksamheter?

Och har Wargön Innovation en maskin som kan sortera kläder och textilier? Det står nämligen så på Kretslopp och Vattens hemsida, vilket för övrigt är precis samma text som står på Wargön Innovations sida (se här):

”All textil som inte går att återanvända kommer att sorteras i en helt nyutvecklad sorteringsmaskin. Den kan sortera textil baserat på fiberkomposition, som exempelvis bomull, polyester och olika blandningar.”

Det låter ju intressant. Från Wargön Innovation skriver man (källa: mailkorrespondens):

”I projektet ingår att utvärdera automatisk sortering av textil, dvs att med sensorer känna av vilket material en textil består av, bomull, polyester, ull, eller blandningar därav.”

För att genomföra denna del av projektet har Wargön Innovation skaffat en tillfällig lokal i Vargön och där placerat en liten pilotanläggning. Under en dryg månad (mitten januari-mitten februari) ska man sortera kläder och textilier på försök.

Men samtidigt utvecklas ju denna teknik på andra håll i Sverige. I t ex Stockholm var man tidigt ute inom textilåtervinning och sortering (se ”Projekt för textilsortering”, 22 januari 2015):

”Stockholm Vatten och Avfall är med i ett pilotprojekt i den absoluta framkanten när det gäller sorteringsteknik för textilåtervinning. Lämna dina kläder och andra textilier till återvinningscentralen i Bromma, så går de antingen till återbruk eller sorteras i en unik maskin efter vilka fibrer de innehåller för textilåtervinning.
Sorteringsmaskinen är trettio meter lång och kan med hjälp av optiska sensorer sortera textil utifrån vilka fibrer textilen består av.”

I t ex Avesta pågår också ett projekt om textilåtervinning och sortering (se artikeln ”Här är tekniken som kan revolutionera textilåtervinningen” på Svenska Miljöinstitutets hemsida, 8 mars 2017):

”Automatisk istället för manuell sortering ger nya möjligheter för ökad textilåtervinning. I en unik pilotanläggning i Avesta är nu en trettio meter lång maskin på plats som med hjälp av optiska sensorer kan sortera textilier utifrån olika fiberinnehåll.”

Det tycks som om man är lite sent ute i Wargön, både när det gäller sorteringsmaskiner och textilåtervinning…

Så jag blir inte riktigt klok på projekt Wargön Innovation. Ibland får jag känslan, rätt eller fel, att det med jämna mellanrum kommer ”utspel” för att hålla projektet vid liv och kanske också få mer pengar av kommunen. Vem minns t ex inte löftena om 4oo nya jobb för några år sedan. Eller den ”gula klänningen”.

Men på Wargön Innovation är de optimistiska. Samtidigt är de som arbetar oerhört positiva och kreativa. Men är de ute i rätt tid? Verkar det inte som om andra aktörer ligger längre fram?

Jag vet inte, jag hoppas att jag har fel i mina tvivel. Jag hoppas verkligen att det åter ska bli verksamhet på industriområdet i Vargön och att nya arbetstillfällen skapas. Det är egentligen bara att önska Wargön Innovation lycka till i den kapplöpning som tydligen pågår inom området för textilåtervinning.

Sedan har vi återigen den här diskussionen, om vart skattebetalarnas pengar ska gå – till lagstadgade verksamheter eller till annat. Men den tar vi en annan gång.

För övrigt svarar man på Wargön Innovation,  apropå det jag skrev ovan, att i projektet att ta fram lösningar för framtidens sorteringsanläggning för textil samt att utveckla affärsmodeller ingår parter som Röda Korset, Emmaus Björkå, Myrorna och Stadsmissionen, samt även Högskolan Väst, Högskolan i Borås, Stena Recycling, Varnergruppen, KappAhl och Berendsen tvätteri.

Och det är ju bra.

Belys gärna min park men ge mig också bussturerna tillbaka!

Trygghet är en grundläggande fråga, såväl materiellt som existentiellt.  Så viktig att Stockholms stad gör återkommande trygghetsmätningar, senast våren 2017. Syftet med just denna undersökning är ”… att skapa en samlad bild av hur utsatthet för brott, upplevelser av ordningsstörningar och upplevelse av trygghet eller oro för att utsättas för olika typer av brott fördelar sig över stadens olika delar.” I Rågsved tillfrågades 300 personer varav 137 svarade (46,4%) och i hela Enskede-Årsta-Vantör var det 3 088 personer varav 1 642 svarade (53,6%).  Av svaren att döma finns ett samband mellan otrygghet och stadsdel som folk bor i. Inte oväntat, men den som inte känner till socioekonomins variationer i stadsdelsområdet kan lära av inledande statistik om inkomst, utbildning, arbetslöshet etc. 

Trygghet är också viktigt för de politiska partierna. Men särskilt ett valår är det viktigt att bredda blicken, inte gå på de enkla lösningarna, som ser trygghet i ett stuprörsperspektiv. Trygghet kräver i grunden ett jämlikt samhälle, dit vi bara når med ekonomisk omfördelning och gemensamma klimatsmarta lösningar. Igår reagerade jag exempelvis på ett pressmeddelande från centerpartiet om att den upplevda otryggheten skulle motverkas med centerns oppositionsförslag om dubblering av pengarna till belysning. Javisst ska vi ha bra parkbelysning, men också kollektivtrafik som tar oss hem säkert om kvällarna. 

Så varför har centern i landstinget försämrat turtätheten för bussarna? Exempelvis 744:an som jag tar från Högdalen till Rågsved för att slippa gå hem genom den ensliga parken, oavsett hur väl belyst den är. Buss är det enda alternativet för icke bilägare, varav många är kvinnor som känner otrygghet om kvällarna.  Numera går buss 744 bara en gång i timmen från kl 21:56 fram till 00:58, vardag som helg. Det är lätt att förstå centerns fokus på belysning i staden snarare än ökad turtäthet med bussen, det är någon annan politisk majoritets ansvar.

Vattenpalatset

Gårdagens TTELA innehöll inte bara en tämligen ”urballad” insändare (se ”Profilklasserna – en epilog?”). Den innehöll också, äntligen skulle jag vilja säga, en artikel om kostnaderna för Vattenpalatset AB. (Se ”Vänersborg täcker upp för Vattenpalatsets ökade kostnader”.)

Jag har genom åren skrivit en hel del om Vattenpalatset. Det var dock ett tag sedan sist. (Senaste gången var i september 2016; se ”Vattenpalatset Vänerparken AB”.) Det blev aldrig någon reaktion,  de båda betongblocken har liksom tittat åt ett annat håll. Och vi i Vänsterpartiet har inte heller drivit frågan. (Har det varit någon idé?)

Arena Vänersborg kostar 20 milj kr netto per år för kommunen och Vattenpalatset omkring 7 milj kr. Sammanlagt 27 miljoner, varje år, på två objekt och verksamheter som inte är lagstadgade…

Vattenpalatset Vänerparken AB är ett helägt kommunalt aktiebolag. Det ägs till 100 procent av Vänersborgs kommun. (Fastigheterna på Vänerparken ägs av Intea Fastigheter AB.) Det betyder att så fort det behövs pengar till bolaget så är det Vänersborgs skattebetalare som får stå för notan. De senaste 10-12 åren har kommunen varje år betalat ut ett förlusttäckningsbidrag på mellan 6 och 7 miljoner kronor till Vattenpalatset Vänerparken. Och i år, 2018, ska kommunen betala 7,6 milj i förlusttäckningsbidrag. Dessutom har kommunen genom nyemissioner av aktier betalat ytterligare pengar till Vattenpalatset. Det handlar om 7 miljoner kr sedan badet öppnade i maj 1991.

Jag har inte räknat på alla år, men det rör sig åtminstone om att kommunen har betalat netto 100 milj kr till Vattenpalatset sammanlagt under åren.

Nu säger jag inte att det är felaktigt använda pengar. Så t ex behövs antagligen Vattenpalatset för skolornas simskoleverksamhet. Men Vänersborgs kommun har bara en påse med pengar. Och dessa pengar ska räcka till all kommunal verksamhet. Förskolan och skolan, de äldre och sjuka, gator och fastigheter osv osv – alla kommunens verksamheter ska ha pengar. Och vi vet att behoven är skriande på många håll.

Att i det läget satsa så många miljoner på en icke-lagstadgad verksamhet, som typ Vattenpalatset (och Arena Vänersborg), kan, och måste, diskuteras…

Min åsikt är att de lagstadgade verksamheterna, som till exempel vård, skola och omsorg, måste gå i första hand. Om det finns pengar över, vilket det kommer att göra, så kan de gå till sådant som inte är lagstadgat. För visst finns det massor av kommunal verksamhet som inte är lagstadgad som är bra och som höjer livskvaliteten för vänersborgarna. Som Vattenpalatset. Men finns det inga pengar kvar i den kommunala pengapåsen till allt så…

Det här är en mycket viktig och grundläggande diskussion tycker jag. Ska vi hoppas att partierna inför höstens val förutsättningslöst kommer att diskutera hur skattebetalarnas pengar ska användas?

Profilklasserna – en epilog?

Jodå, det nya året startade som i så många andra hem i Sverige med en italienskinspirerad pizza. Det märks att pizzan på nyårsdagen har blivit en ny svensk tradition. Trots att personalen var förstärkt med åtskilliga personer var det en väntetid på 50 min i stället för de vanliga 10-15 minuterna…

TTELA kom idag ut med årets premiärnummer och det första man fick se när man vecklade ut tidningen var en insändare med rubriken ”Maktens korridorer”. (På hemsidan har insändaren rubriken ”Lämna era uppdrag!”.)

Signaturen ”Observatören” var väldigt arg och menade i sin insändare att kommunens politiker och tjänstemän är ljusskygga troll som tror sig stå över lagen. Skribenten liknade dem vid:

”Pjäser som färgas bruna av den miljö de vistas i.”

Visst kan många politiker och tjänstemän vara värda en del bannor ibland. Men det bör då vara en saklig och konstruktiv kritik och inte bara känslostormar. Som det var i det här fallet. (Och som faktiskt får en att undra varför TTELA publicerade en sådan här insändare.)

Man får onekligen intrycket av att signaturen ”Observatören” är en person som har blivit mäkta besviken över att rektorerna står fast vid beslutet om att profilklasserna inte ska vara kvar.

I insändaren skriver ”observatören”:

”Att lägga ner de fantastiska profilklasserna, att flytta runt gymnasieutbildningar, att tysta skolans personal, att dra ner rullgardinerna och låsa dörrarna för insyn är rent skrämmande och fruktansvärt farligt.”

När det gäller att ”flytta runt gymnasieutbildningar” har ”observatören” missförstått. Det är Kunskapsförbundet Väst som är huvudman för gymnasiet och inte Vänersborgs kommun.

Påståendet ”att tysta skolans personal” har sin bakgrund i ett mycket ogenomtänkt och olyckligt mail från Vänerparkens rektor till skolans personal. TTELA har skrivit om detta. (Se ”Rektor tystade lärare”.) Rektorn insåg snabbt sitt misstag och har sedermera bett personalen om ursäkt. Så det bör väl vara preskriberat vid det här laget.

För övrigt tror tydligen ”observatören” att skolan är en plats där vem som helst får komma när som helst. Det är fel. Skolan är ingen offentlig plats, det är en arbetsplats. Det är skolans rektor som beslutar vem som får vistas på skolan.

Jag tycker att TTELA hade en bra och saklig artikel efter mötet (se ”Efterlängtat möte om profilklasser”) mellan ”Aktivistgruppen mot nedläggandet av profilklasserna i Vänersborg” och rektorer och tjänstemän. BUN:s ordförande Mats Andersson (C) deltog för övrigt inte. Vilket jag tycker var ett helt riktigt beslut.

I TTELA:s artikel intervjuas rektorn på Silvertärnan Pia Hellåker. Hon har en lång erfarenhet av att vara rektor och har större kunskap om skolan än de flesta.

Hellåker säger till TTELA:

”det här med profilklasser var en orsak till att våra skolor och klasser inte var likvärdiga. … Vi har också sett många elever som sökt till profilklasser men som fått ett nej, och alltså inte kommit in. Det har varit svåra processer för de individerna, att starta sitt högstadie med att våga göra de här testerna, att våga söka profil, och sen få ett nej.”

Pia Hellåker berättar också:

”I de vanliga klasserna går elever som inte kommit in på idrottsprofil, och de var väldigt tydliga med att de tycker det är bättre om de alla går i vanliga klasser.”

Ska vi hoppas att rektorerna, och tjänstemännen, nu ska få lugn och ro i fortsättningen och få tid att arbeta med sina uppdrag…? Och slippa sådana här ogenomtänkta insändare i fortsättningen.

Och hoppas att den bara var en tråkig epilog – så här i början av det nya året…

Litterär återblick


Som förr inleder vi bloggåret med en återblick på läsupplevelserna under året innan. År 2017 innehöll mycket läsning av skiftande slag. Här en översikt:

Skönlitteratur: Del 1-2 i Ferrantes beundrade romansvit från Neapel gör inte så starkt intryck. Visst är det skickligt – men iskallt. Pia Hintzes Tokyo blues är en må-bra-roman om en svensk kvinnas anpassningssvårigheter i den japanska huvudstaden och samtidigt en provkarta över allt du kan träffa på från pappersvikning till sexhotell. Den som varit i Tokyo finner något att njuta av på varje sida. 
Biografi: Laura Ingalls Wilder skrev en självbiografi, Pioneer girl, innan hon med dotterns hjälp gjorde Lilla huset-serien till välförtjänt succé. Nu finns Pioneer girl utgiven med foton och kommentarer så att barnböckerna får relief. Frågan vad som är sant eller osant är inte den viktiga, utan hur en författare behandlar sin upplevda verklighet för att göra litteratur. Samtidigt ett porträtt av en stark personlighet under en brytningstid i Förenta Staterna. (Varning för libertarianism.) George Adamson levde nästan hela sitt liv i östra Afrika och har skrivit boken My Pride and Joy. Titeln är en sällsynt lyckad ordlek: hustrun hette Joy och pride betyder också lejonflock, och livsberättelsen genomsyras av stolthet, glädje, Joy och de lejon som Adamson socialiserade till ett naturligt liv. Kueglers Djungelbarn skildrar en unik barndom i Papua-Nya Guinea, där en missionärsfamilj så sent som på 80-talet samspelar med byborna med djup humanitet och humor. 
Historia: Marte Michelet skildrar i Det största brottet hur Förintelsen utspelades också i Norge. Denna vedervärdiga historia har inte berättats förr, eftersom man i Norge inte gärna vill tänka på att det inte endast var tyskar som var förbrytare. Wendy Holtons Överlevarna följer tre unga kvinnor under Förintelsen, tre kvinnor som har det gemensamma att de föder ett barn som överlever befrielsen. En ohygglig bok om det fullständigt otroliga.
Politik: Ovanligt nog är det politiska böcker som varit kanske de största upplevelserna. Vänsterpartiet gav till sitt hundraårsjubileum ut antologin Ett kollektiv av röster, en rik och vacker bok om arbetarrörelsehistoria med feministiskt fokus. Intervjuer, dikter, korta biografier, politiska krav – allt vävs av skickliga redaktörer samman till en storslagen duk, och det skulle jag säga även om jag inte själv medverkade. Orrenius är en utmärkt journalist som med Skotten i Köpenhamn har lyckats med ett enormt område: högerextremism, islamism och – konst! Konstnären Lars Vilks rör sig genom hela boken, missförstådd och obegriplig, utmanande och feg, Vad är konst, var går gränserna? Och vem är extremist, i vilken miljö föds hen, vilka är likheterna mellan extrema miljöer? Orrenius följer upp varje tråd, har inte alla svar men tecknar en viktig samtidsbild med konstnärlig touch.
För att vara lite praktiskt ska jag tillägga att Österbergs Resultatanalys i skolan också var bra. Har haft användning för den i jobbet åtminstone.

Granen i Åfors

Största granen i trakten finns nog i Åfors i tomten hos min mor. Minst 10 m hög och tät med grenar och enorm bas. När jag var liten hoppade jag bock över granen. Idag går det inte ens med stavhopp. Den planterade min far i mitten av 1980-talet och då var den en liten granskott. Nu är den jättestor.

GOTT NYTT 2018!

Bloggåret 2017 har varit ett mycket gott år. Jag har skrivit fler bloggar än något tidigare år och jag har haft fler läsare än någonsin.

Till stor del kan jag tacka kommunalråden Marie Dahlin (S) och, kanske särskilt, Bo Carlsson (C) för det. Inte bara för att socialdemokrater och centerpartister stundtals för en ganska ogenomtänkt politik, som det finns mycket att skriva om. Bo Carlsson bidrog också på sitt alldeles speciella vis till ett ökat intresse för bloggen genom utplånandet av fornminnet på sina marker. Och genom sin vägran att avgå som ordförande för NÄRF trots att han inte hade beviljats ansvarsfrihet.

Den tredje i det styrande gänget, Marika Isetorp (MP), har dock inte bidragit särskilt mycket i år heller till den ökade tillströmningen av bloggläsare. Varken Isetorp eller miljöpartiet har ju hörts i den politiska debatten under denna mandatperiod. Men det kanske beror på att Isetorp känner att hon bor i en annan kommun än Vänersborg… I fullmäktige den 25 oktober sa Isetorp nämligen:

”Jag känner jag bor på ett vis bor i en annan kommun än vad Stefan gör.”

Tillsammans lär de tre styrande personerna klamra sig fast vid makten även kommande år, och det bådar gott. För bloggandet tänker jag.

Jag skänker också en tacksamhetens tanke till Vänersborgs byggnadsnämnd och byggnadsförvaltning. Och särskilt till nämndens två ordförande Bo Dahlberg (S) och Lena Eckerbom Wendel (M). Utan dem hade inte bloggen alls varit lika välbesökt. Och då tänker jag särskilt på den horribla behandlingen av ”Arne” på Nordkroken, men också på ordförandenas brev till kommunfullmäktiges ordförande Lars-Göran Ljunggren (S). De ville ju som bekant att Ljunggren skulle ”ta tag” i en viss bloggare… Vilket Ljunggren för övrigt inte har gjort. Då skulle det säkert ha varit ännu fler bloggläsare… Fast Ljunggren kanske inte har fått Dahlbergs och Wendels brev. Han har i varje fall inte visat det på något sätt. Kanske skickades brevet med Postnord…

Det har under året förekommit många debatter och beslut i nämnder, styrelser och kommunfullmäktige. Jag har försökt rapportera så mycket jag kan om detta. Och glädjande nog har dessa bloggar börjat läsas av allt fler. Det är ju faktiskt i dessa fora som de politiska partierna i praktiken visar vad de står för. Årets mest minnesvärda debattinlägg var dock inte från en vänsterpartist. Det var utan tvekan Tove af Geijerstam (L) som från fullmäktiges talarstol stod för det i budgetdebatten. Geijerstam gav en ordentlig känga till Ola Wesley och sverigedemokraterna för deras rent rasistiska argumentation och förslag. (Se ”Sverigedemokraterna i budgetdebatten”.)

Det har varit många timmar framför tangentbordet år 2017. Timmarna har gett upphov till sammanlagt 212 blogginlägg, 18 fler än förra året, och 626 A4-sidor. Jag har i flera år funderat på att ge ut bloggarna i bokform. Det kanske vore ett projekt när jag blir pensionär om något år. Fast det blir ganska många band… Sammanlagt under åren har det nämligen blivit 4.260 sidor.

Den första bloggen daterar jag till den 17 oktober 2010. Det var vid denna tidpunkt som jag bestämde mig för att börja skriva på regelbunden basis. Det sammanföll för övrigt med att jag lade om min kost och började äta mer fett och minimalt med kolhydrater. Det är LCHF-ätandet som gett energin, helt klart! (Jag är fortfarande lågkolhydratare.)

Det har varit många träffar på min blogg. 2017 är ett rekordår. Under året räknar jag till 129.377 träffar. (Tidigare rekord var förra året med 120.920 träffar.) Det betyder 10.781 träffar i snitt varje månad, 354 träffar på bloggen per dag…

Det är svårt att veta hur många olika personer som har läst några av mina blogginlägg under året. Jag är nämligen inte riktigt säker på om jag kan lita på den statistik som levereras. Enligt dessa siffror är det 59.896 olika personer (eller IP-adresser). Det låter mycket…

Bloggen har också, som vanligt, väckt ett visst internationellt intresse… Och det är ju trevligt. För det är ju i länder som Kina och Indien som tillväxtpotentialen är som störst… År 2013 hade jag till exempel 3 visningar i Indien, i år var det 22! I Kina har ökningen också varit stor. Förra året fick jag 29 besök och i år har det ökat till 39! Det är en ökning med över 30%. Och det är faktiskt exklusive 33 träffar från Hongkong.

Jag noterar också att jag har fått vardera ett besök från Saudiarabien, Bangladesh, Oman, Elfenbenskusten, Uruguay, Ghana och Vietnam… Det är spännande. Undrar om dessa har lärt sig något nytt om Bo Carlssons bravader…?

Annars är det en del träffar från länder som jag antar att vänersborgare har besökt under året. Bloggen har fått nästan 4.000 träffar från USA, 450 från Spanien och 84 från Thailand.

Det är alltid intressant att se vad som läses mest. Fast här finns det en stor felkälla, eftersom flera av mina läsare alltid går in på ”index-sidan”. Och denna sida är följaktligen den i särklass mest besökta. Förutom denna är de mest klickade bloggarna följande:

  1. Total kris i Vänersborgs skolor
  2. Man slutar aldrig att förvånas
  3. Fallet Nordkroken (1/3)
  4. Fallet Nordkroken (2/3)
  5. Solvarm och kommunen fortfarande inte överens

De mest lästa bloggarna någonsin är för övrigt ”Nya Ursand” från förra året och ”Vänersborgs kommun polisanmäld av Magnus Larsson i Sikhall!” från 2014.

Den ”bästa” bloggen för året då? Det är svårt att avgöra, det kanske läsarna skulle avgöra… Men jag är nog mest nöjd med bloggarna om ”Arne” och hans kamp mot byggnadsförvaltningen för att få bygglov för sitt fritidshus i Nordkroken. (Se länk ovan.) Bloggarna försiggicks av en massa förberedelser, inläsning av fakta, diskussioner och mailväxling med sakkunniga etc. Och så fick ju ”Arne” rätt till slut – av Länsstyrelsen.

Det är för övrigt inte alltför sällan som ”utomstående experter” har fått kontrollera faktauppgifter och även en del annat innan publicering. Jag vill ju att det som står ska vara rätt och riktigt. Jag vill ta tillfället i akt att tacka dessa personer för den tid de har lagt ner och all den hjälp de har bidragit med. (Ni vet vilka ni är.) TACK!

Gensvaret från läsarna har under året varit gott. Det måste jag nog säga. Mycket av feedbacken sker dock på Facebook och privat och inte på bloggen. Och det kan jag tycka är lite synd. Många har synpunkter som är värda att läsas av andra.

Jag får många tips från mina läsare, både de innanför och utanför kommunhusets portar. Tyvärr så hinner jag dock inte med att följa upp allt eller att gräva i alla misstänkta skandaler. Det är tråkigt, men jag hoppas på överseende. Vänersborg skulle behöva inneha minst två heltidstjänster som bloggare…

Frågan som jag ställer mig varje år är hur jag ska nå ut till fler vänersborgare. Det bor ju nästan 40.000 personer i Vänersborg och de flesta har aldrig hört talas om att det finns en vänsterpartist som kommenterar en del av det som händer i politikens Vänersborg. Och det kan jag tycka är synd. Inte för att de ska bli vänsterpartister utan för att det faktisk finns information om politikens Vänersborg som kan göra dem både kunnigare och mer engagerade. Fast det är klart, hade de blivit vänsterpartister så hade ju inte det varit helt fel det heller…

Nu är det strax ett nytt år. Vi får se om det blir något att blogga om det kommande året…

Haha, det var ett skämt. Naturligtvis kommer det styrande triumviratet att se till att det inte kommer att råda någon brist på bloggämnen. Gunnar Lidell (M) lär också dra sitt strå till stacken. Lidell har ju börjat göra kommunalpolitik av ämnen som enligt lag inte är kommunalpolitik. Det kan öppna helt nya perspektiv för bloggandet. För att inte tala om sverigedemokraterna. Deras agerande lär med all sannolikhet fortsätta att inspirera till skrivande.

År 2018 är ett valår. Det ska bli intressant att se om minialliansens partier (M+L+KD) fortsätter på den ”vänstersväng” som de helt överraskande har tagit i Vänersborg. Det ska också bli intressant att följa de styrande partiernas taktik under valåret. Tänker de göra upp om budgeten med Vänsterpartiet nästa år också, som de gjorde i år? Och kommer Marie Dahlin att lyssna på vänersborgarna? Och kommer Bo Carlsson att följa lagarna? Och kommer Marika Isetorp att inse att hon bor i Vänersborg?

Frågorna är många inför det kommande året…

Vänsterpartiet har aldrig haft så stort inflytande som nu. Till viss del förklaras det av minialliansens (M+L+KD) och Gunnar Lidells aggressiva och provocerande hållning gentemot de styrande. Det tycks omöjliggöra samarbete mellan betongpartierna. Men en förklaring är också, vill jag hoppas, Vänsterpartiets enträgna arbete med motioner, yrkanden och reservationer, förutom alla anföranden i fullmäktige. Jag inbillar mig att de andra partierna börjar förstå att det finns en stor kunskap i Vänsterpartiet och en vilja i partiet att forma Vänersborg till det bästa.

Det kommer som vanligt kommer att bli ett spännande politiskt år i Vänersborg, det nya 2018.

Och med dessa ord önskar jag alla mina läsare ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Tror jag firar allmän rösträtt 2019 istället

Trodde ni som jag att allmän och lika rösträtt för män och kvinnor infördes i Sverige 2018? Eller rättare sagt åren 1918 -1921, då 1918 gällde valet till kommunfullmäktige och först 1921 omfattades valet till riksdagen.

Trodde ni som jag att den allmänna rösträtten nu gällde både rika och fattiga? Då trodde vi fel, vilket jag uppmärksammades på genom ett inlägg av Kjell Rautio på Tvitter

För även efter 1921 begränsades rösträtten. Första året fick män inte rösta om de inte gjort lumpen. Häktade eller de som satt på anstalt fick inte rösta förrän 1937. De som gjort personlig konkurs eller försörjde sig med fattighjälp fick inte rösta förrän 1945. De omyndiga fick inte rösta förrän 1989 då omyndighetsförklaringen avskaffades av riksdagen.

Människosynen bakom att vissa människor utesluts från demokratin är långt ifrån det grundläggande synsättet om människors lika värde. Pacifister var ovärdiga. Kriminella var ovärdiga. Fattiga var inte värdiga att bestämma hur landet och kommunen skulle styras förrän efter andra världskriget, de som nog hade mycket att säga om bristerna i samhället. Omyndigförklarade människor stod ännu längre bort från demokratin, de som var svagast fick inte rösträtt förrän samma år som min yngste son föddes och han är inte 30 år fyllda. 

Visst är det väldigt stort att fira att kvinnor äntligen fick rösta på samma villkor som män 1918-1921, men smolk i glädjebägaren att det inte gällde de fattigaste kvinnorna, de som satt i fängelse, de som var omyndigförklarade. 

Kanske visste jag om begränsningarna i rösträtten tidigare, men inte lagt det på minnet, inte reflekterat över betydelsen. Jag minns inte, men vet att jag idag känner tvekan att fira 100-årsminnet av allmän och lika rösträtt nästa år. 

PS Om jag ska fira något nästa år så ska det vara på ett arrangemang där människosynen bakom begränsningarna lyfts fram och diskuteras, så att firandet inte på något sätt bekräftar en falsk bild. Sedan kan vi fira 30 år-minnet år 2019. DS