Alla inlägg av abe bergegardh

Satsa på Kirseberg istället för att lägga ner vårdcentralen

I fredags (170512) tog sjukvårdsnämnd SUS på initiativ av Socialdemokraterna och Miljöpartiet beslut om att avackreditera vårdcentralen på Kirseberg. Det betyder att den upphör att vara en vårdcentral om ett år. Ett beslut om att göra om vårdcentralen till filial (sköterskemottagning utan läkare) togs också.

Beslutet är ett svek mot invånarna på Kirseberg. Och det är ett svek mot personalen som arbetar på vårdcentralen. Vänsterpartiet vill hellre se att man satsar på att hitta nya lokaler till en ny vårdcentral, samlokaliserad med BVC. Det finns lokaler på Kirseberg och genom förstärkt stöd till förändringsarbete och verksamhetsutveckling så är vi övertygade om att det går att starta upp i nya lokaler och att kunna anställa läkare.

Trenden som bland annat riksrevisionen har tittat på efter att vårdvalet infördes i Sverige är att högutbildade och relativt sätt friska människor träffar läkare oftare än andra. Denna kunskap innebär att regionen behöver satsa i hela Malmö. Att stänga vårdcentralen på Kirseberg är ett stort steg i fel riktning.

Vi hade hellre sett att man satsat på att bygga upp en ny vårdcentral tillsammans med BVC. Läs gärna den protokollsanteckning som Vänsterpartiets ledamot Saima Jönssons Fahoum har lämnat där hon utvecklar vår åsikt i frågan.

/Mvh Sara Svensson, gruppledare (V) Region Skåne

Protokollsanteckning kring vårdcentralen på Kirseberg

 

Rapport från partistyrelsen 13-14 maj 2017

Vänsterpartiet är en pigg och högst relevant 100-åring. Det var med anledning av detta som helgens partistyrelsemöte inte liknade något annat. Lördagen ägnades nämligen till stor del på ABF-huset där hundraårsdagen, som inföll just då, uppmärksammades med kultur, intressanta samtal och avslutades med ett strålande tal av Jonas Sjöstedt, där han bland annat konstaterade att ”den socialism som inte är demokratisk är inte värd att kämpa för”.

Jonas Sjöstedt avslutningstalade på 100-årsjubiléet.

Ida Gabrielsson, ordförande för kvinnonätverket, höll i några olika samtal med idel skarpa socialister som dels fick ge lite historiska tillbakablickar men som kanske främst bjöd på lite framtidsspaningar. ”Vi behöver ett projekt som inte bara är en spegling av fascismen. Vi behöver ett framtidsprojekt”, menade exempelvis Nooshi Dadgostar, bostadspolitisk talesperson och del i Vänsterpartiets förhandlingsdelegation.

På scen återfanns även Jenny Lindahl, chef för Arena Opinion, och Anna Herdy, chefredaktör för tidningen Flamman vilka bjöd på intressanta spaningar och inspe.. Partiveteranen Jörn Svensson skulle ha deltagit men blev sjuk. Istället fick partisekreteraren Aron Etzler den lätt otacksamma uppgiften att med kort varsel täcka upp för honom.

Ida Gabrielsson leder slutpanelen med idel skarpa socialister:
Nooshi Dadgostar, Jenny Lindahl, Aron Etzler och Anna Herdy.

Ida och Anastasia Swärd tackades också för det fantastiska arbete de gjort med boken Ett kollektiv av röster – 100 år av systerskap. Boken målar genom en kombination av det stora och små berättelser partiets historia genom att dokumentera det kvinnor gjort historiskt och idag. Boken lanserades sedan under kvällen i samband med en releasefest.

Utöver 100-årsfirande och releasefest så ägnades lördagen åt utvärdering av partiskolan, som alla tycks vara överens om är en oerhört lyckad satsning. Dessutom hann vi med att diskutera mötets aktuella politiska fråga, nämligen hur den framtida finansieringen av Public Service ska se ut. Detta med anledning av att frågan just nu utreds av riksdagen. Detta i sin tur beror på att den tekniska utvecklingen sprungit ifrån dagens lagstiftning.

Genom ny lagar kring finansieringen är det tänkt att man ska möte framväxten av olika plattformar att ta del av radio och TV på. Det finns några olika sätt att göra detta på och viktigast för vår del är att se till att värna Public Services finansiering och säkra dess oberoende från statlig inblandning. Vi vill ju i botten se att det beslutades om ett grundlagsskydd, men den frågan har regeringen sagt att den här utredningen inte ens får lyfta.

Under söndagen blev det snabbt tidsbrist när diskussionerna om valplattform, valplan och verksamhetsplan drog ut på tiden. Framför allt var det valplattformen som diskuterades ordentligt. Detta var bara de första inledande diskussionerna innan partistyrelsen i september beslutar om hur förslaget ska se ut till kongressen. Innan dess ska också ett rådslag med hela partiet genomföras. Det är fullt fokus fram mot valet som gäller nu.


En del av partistyrelsen. Längst till vänster sitter Johanna Eliassson,
nyvald ordförande för VIFs styrelse.

Som vanligt diskuterades också de pågående och kommande förhandlingarna med regeringen kring budget och frågan om vinsterna i välfärden. Dessutom har vi valt en ny styrelse till VIF. Johanna Eliasson och Sara Högelius, internationellt ansvariga i partistyrelsen, valdes in. Johanna som ny ordförande. Det är två oerhört skärpta kvinnor och resten av styrelsen verkade också mycket kompetent, så det känns tryggt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vart är hyrorna på väg?

Stora delar av bostadspolitiken har stöps om de senaste decennierna och en del konsekvenser har beskrivits och diskuterats ganska mycket även om tolkningarna skiljer sig väsentligt. Tydligast kan effekterna beskrivas med bostadsbrist, ökad segregation och ökade kostnader. Lite mindre har principerna för hyressättning redovisats och diskuterats men har alltmer kommit i fokus när renovräkningar blir […]

De 3 största missförstånden om hur Vänsterpartiet bildades

I morgon var det precis 100 år sedan Vänsterpartiet bildades, då som Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, SSV. (Eller tja, först faktiskt Socialdemokratiska Vänsterpartiet om man ska vara noga. ”Sveriges” lades till senare.) Den konstituerande kongressen hölls den 13-16 maj. Precis innan man skulle avsluta första dagens formalia och gå hem, föreslog ombudet JE Berglund från Sollefteå att man väl ändå borde fatta beslutet om att bilda det där partiet först. Så blev det, och därför är det den 13 maj som är partiets födelsedag.

Det finns mycket att berätta om partiets födelse, som ju innebar att Socialdemokraterna splittrades i två partier. Framför allt finns det åtminstone tre väletablerade missförstånd om hur den där splittringen gick till och vad den berodde på.

”Splittringen berodde på olika syn på ryska revolutionen”

Den lättaste myten att vederlägga: SSV bildades i maj och oktoberrevolutionen ägde rum i november. Dessutom ägde den egentliga splittringen rum redan på Socialdemokraternas tionde kongress i februari 1917, det vill säga innan februarirevolutionen, då tsaren störtades. Beslutet att bilda ett nytt parti fattades under pågående kongress, då det var tydligt att vänsterriktningen var i minoritet. Lokalavdelningar ploppade upp redan från mars, bland annat i Hällestad, Västerås, Uppsala och Stockholm – innan det ens fanns ett formellt moderparti att ansluta dem till!

Motsättningarna gick förstås ännu längre tillbaka. Riksdagsgruppen var sedan april 1916 i praktiken delad i två grupper. Vänstern gav till och med ut en egen tidning, Politiken, med Ture Nerman som redaktör och kring vilken ett embryo till parti redan utvecklats.

Däremot är det helt riktigt att skillnaderna mellan SSV och SAP senare cementerades genom olika syn på den ryska revolutionen. Men man skriver historia baklänges om man säger att det var orsak till partisplittringen. På Vänsterpartiets konstituerande kongress var både mensjeviker och bolsjeviker inbjudna som gäster.

”Splittringen berodde på en ideologisk skillnad mellan socialdemokrati och socialism”

Nej, alla betraktade sig som socialdemokrater, både i det nya och gamla partiet (oftade kallade SSV:arna SAP just så, ”det gamla partiet”). Det nya partinamnet är bevis nog: Socialdemokratiska Vänsterpartiet – Zäta Höglund argumenterade på den konstituerande kongressen att ”ordet ‘socialism’ bär icke inom sig något mera revolutionärt än ‘socialdemokrati'”.

Det nya partiet växte fram ur ett missnöje med högervridning, kompromisser och partipiskor. Den enda betydande politiska skillnaden gällde synen på kriget (som fortfarande pågick): för vänstern var det ett oförlåtligt svek att de socialdemokratiska partiledningarna stod på sina respektive nationers sida och stödde krigshandlingar arbetare emellan. Grovt sett kan man kalla det en konflikt mellan en vänster och en höger i partiet, men det är fel att överdriva den ideologiska klyftan. Skillnaden mellan ”socialism” och ”socialdemokrati” hade inte varit begriplig för någon av de inblandade 1917.

Zäta Höglund karaktäriserade några år senare de första vänsterpartisterna just så: ”med socialdemokratins politik missnöjda” – men med sinsemellan olika skäl att vara missnöjda. Man ska dock komma ihåg att den senare kommunistiska historieskrivningen ofta har överdrivit spretigheten för att motivera de splittringar som senare följde.

”Vänstern uteslöts ur partiet”

Nej, splittringen genomfördes genom att partimajoriteten på Socialdemokraternas kongress i februari 1917 la fram en resolution som formellt var riktad mot ungdomsförbundet (där hade många av de radikala samlats, unga eller ej). Man krävde bland annat, ganska stingsligt, att ungdomsförbundet på sin nästa kongress skulle ta tillbaka anklagelsen att riksdagsgruppen skulle ha ”i väsentlig mån frångått partiet program”. (Men splittringen skulle naturligtvis ha blivit av även om majoriteten varit mindre stingslig.)

Resolutionen antogs, och vänsterminoriteten – som redan förstått att de skulle förlora – samlades i en lokal vid sidan av och beslöt, under pågående kongress, att bilda ett nytt parti. Några uteslutningar gjordes aldrig, och partiledningen hade heller inga sådana planer. Per Albin Hansson menade att det var irrelevant, efterom ”troligtvis oppositionen själv lämnar partiet om den icke lyckas få sina förslag sanktionerade vid partikongressen”. Och så blev det.

Bonusmyt: ”Splittringen var djup och oförsonlig”

Tss. En oförsonlig splittring, det är när man skjuter på varandra med pistol, som vid splittringen av kommunistpartiet 1929. Sillénarna barrikaderade sig på particentralen på Torsgatan 10 i Stockholm och försökte hindra anstormande kilbomare från att ta sig in. Skott avlossades – av vilken sida är för länge sedan omöjligt att få någon rätsida på – men utan att träffa någon.

Både Socialdemokraternas och Vänsterpartiets historieskrivning har överdrivit djupet i sprickan – det fanns ett sådant politiskt behov några år senare när det verkligen utvecklats en tydlig skillnad mellan socialdemokrati och kommunism. Just 1917 tog man dock konflikten med en ganska stor portion jämnmod. I många arbetarkommuner genomförde man helt enkelt omröstningar om vilket parti man skulle ansluta sig till. Det förekom att man delade upp organisationen i två och fördelade tillgångarna i enlighet med de båda sidornas medlemsantal. Redan vid valet på hösten 1917 ställde också SAP och SSV upp under samma partibeteckning – Arbetarepartiet – på flera håll, bland annat i Uppland. Det finns exempel på motsatsen också, men inslagen av pragmatism har ofta kommit bort i historieskrivningen.

Mufflonfår

 Mufflonfåret infördes till Sverige för att hållas i hägn på 1930-talet. I dag lever det fritt i de flesta länen söder om Mälaren. Arten tillhör slidhornsdjuren och bär samma horn hela livet. En vuxen bagge väger upp till 50 kg. Den blir 10 – 15 år gammal.

Friskvård och fulspel

Vänsterpartiet har länge drivit frågan om friskvård för kommunens anställda och på senaste kommunfullmäktige hade vi en motion om just friskvården som baserade sig på en överenskommelse vi hade med Socialdemokraterna om en friskvårdspolicy för kommunens anställda, en överenskommelse som aldrig hölls från deras sida. Jag har skrivit tidigare om detta på min blogg.
På senaste personalutskottet var så frågan om friskvård uppe igen. Enligt kommunfullmäktiges beslut 2016:167 gavs personalutskottet i uppdrag att under 2017 ta fram riktlinjer och arbetssätt för en hälsofrämjande arbetsplats/friskvård i samverkan med kommunledningsförvaltningen. Det förslag som lades fram vid sittande bord har inte personalutskottet varit delaktig i, eller åtminstone inte oppositionens ledamöter. Faktum är att i kallelsen så fanns ingen beslutspunkt utan endast en informationspunkt. Vi trodde vi skulle få information om friskvårdsarbetet och diskutera hur vi går vidare. På sittande möte lades så istället ett färdigt förslag till beslut fram, ett förslag som ingen av oss hade haft möjlighet att diskutera och påverka.
Från oppositionens sida ville vi bordlägga ärendet för att kunna sätta oss in i det men det ville inte majoriteten som istället ville att ärendet skulle avgöras samma dag. De hävdade att de också hade fått förslaget samtidigt som vi men det visade sig senare på dagen genom en artikel i Katrineholms Kuriren att majoriteten hade kallat till en presskonferens, med bland andra personalutskottets ordförande, tidigare på dagen, för att presentera ”sitt” förslag. Förslaget var alltså redan känd och förankrad hos majoriteten. Det här kan inte kallas för något annat än ett politiskt fulspel där man struntar i beslut tagna av kommunfullmäktige och där de som är utsedda för att arbeta med frågorna ställs inför fullbordat faktum då besluten har fattats någon annanstans. Man kan då fråga sig vad man ska ha personalutskottet till då det inte är första gången som det sker.

Jag vill också uppmärksamma att friskvårdsbidraget inte kommer att omfatta alla anställda utan endast tillsvidareanställda och visstidsanställda med en anställning som sträcker sig över ett år. Det betyder att vissa grupper som anställs på kortare anställningar men som arbetar år efter år till exempel elevassistenter som anställs terminsvis inte kommer att omfattas av friskvårsbidraget vilket jag tycker är oacceptabelt. Jag hann fråga om detta på personalutskottet när jag snabbt ögnade igenom handlingarna vi hade fått men fick inget riktigt svar utom att de kan ta del av andra delar av friskvårdssatsningen.
Med detta sagt vill jag också säga att jag tycker det är bra att det äntligen rör på sig i frågan om friskvård för kommunens anställda och jag hoppas att vi kan göra något riktigt bra av detta. Men det som majoriteten har ägnat sig åt är ingenting annat än ett politiskt fulspel och förakt för demokratiskt fattade beslut. Vi ska inte heller glömma bort att det var Socialdemokraterna som tog bort den dåvarande friskvårdsorganisation som fanns för tio år sedan.
Vänsterpartiet och Centerpartiet lämnade en gemensam reservation som ni kan läsa här nedan.

Från Vänsterpartiets och Centerpartiets sida är vi starkt kritiska till att det återigen under ett möte med personalutskottet läggs fram handlingar vid sittande bord och att majoriteten beslutar att införa en beslutspunkt på ett ärende som vi inte hade underlag till och som i kallelsen rubricerades som en informationspunkt. Det var vår uppfattning att vi skulle få just information om friskvårdsarbetet. Ingenting annat.

 

Det är vår uppfattning också att det underlag som presenterades och det beslut som togs inte ligger i linje med kommunfullmäktiges beslut 2016:167 som uttryckligen ger personalutskottet i uppdrag att under 2017 ta fram riktlinjer och arbetssätt för en hälsofrämjande arbetsplats/friskvård i samverkan med kommunledningsförvaltningen. Istället presenterades ledamöterna i personalutskottet med ett färdigt förslag till anvisningar från tjänstemännen som personalutskottets ledamöter inte har haft möjlighet att läsa, diskutera, fundera över eller påverka.

 

Mot bakgrund av detta yrkade vi i första hand på en bordläggning av ärendet och i andra hand på avslag till beslut.

Då vi inte fick gehör för våra yrkanden reserverar vi oss mot beslutet.

Sex timmars arbetsdag är framtiden

Arbetstidsförkortning med bibehållen lön har varit en viktig fråga för Vänsterpartiet under lång tid. Arbetarrörelsen har drivit frågan om arbetstidsförkortning sedan 1800-talet. Trots att högern varje gång sagt att det är omöjligt så har arbetstiden kortats många gånger i olika steg sedan dess. Nu är det hög tid för nästa steg. Vänsterpartiet föreslår nu en nationell satsning på sex timmars arbetsdag.

Vi vill införa treåriga projekt med sex timmars arbetsdag på en arbetsplats i vartenda landsting och varenda kommun i hela Sverige. Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Vi går från enstaka försök till kortare arbetstid på massor av arbetsplatser. Vi påbörjar i praktiken resan mot sex timmars arbetsdag.

Arbetstidsförkortning ger ökad makt och fritid till människor samtidigt som det är en stor feministisk reform. Alltför ofta bekostar idag främst kvinnor sin egen ”arbetstidsförkortning” med deltidslön och låga framtida pensioner. Med en låg deltidslön följer oftast ett direkt ekonomiskt beroende av en man både i arbete och efter pensioneringen. Det är knappast bra för jämställdheten.

De senaste decennierna har arbetsplatserna slimmats och effektiviserats i stor utsträckning. Många har svårt att kombinera förvärvsarbete med föräldraskap, familj och fritid – tiden räcker inte till. Många stressar sönder hälsan, livet och relationerna till våra nära och kära. Samtidigt står många människor utan arbete eller arbetar ofrivilligt deltid.

Vi behöver ett arbetsliv med plats för fler, där vi kan minska sjukskrivningar och utbrändhet. Där människor inte slits ut i förtid utan orkar jobba till pensionsålder. Vi behöver ett mänskligt och rättvist samhälle där människor har möjligheter att leva rika liv. Vänsterpartiet utmanar den uppgivenhet som präglar stora delar av dagens politik. Vi vill vi ge människor tid att leva.

Sverige är redo för en ny frihetsreform. En reform som kommer att ge oss ökade möjligheter att få livet att gå ihop, göra oss friskare och göra att fler kan få jobba. Sverige är redo för sextimmars arbetsdag. Vänsterpartiet vill ha en samhällsekonomi som är bra för alla och inte bara några få och kortare arbetstid är ett viktigt steg på den vägen. Det är vår tur nu.

Den samlade borgerligheten vill inte framåt utan bakåt till en tid där människor stod med mössan i hand för att få ett jobb. Lägre löner och en osäkrare arbetsmarknad skapar inte bättre liv och inte ett bättre samhälle. Vad socialdemokratin vill är allt svårare att veta. Som en vindflöjel fladdrar de fram och tillbaka. De har helt enkelt inte den kompass för jämlikhet som det här landet behöver.

Vänsterpartiet är ett parti med visioner och frågan om sex timmars arbetsdag har stått på vår dagordning under lång tid. Vi nöjer oss dock inte med att drömma utan vill förändra på riktigt. Det kräver politiska förslag som är praktiskt genomförbara. Nu visar vi att sex timmars arbetsdag inte är en utopi utan en möjlig, och önskvärd, reform.

Vi vill nu genomföra en storskalig satsning på kortare arbetstid i varje landsting och kommun i hela Sverige, på arbetsplatser som äldreomsorg och sjukvård, socialtjänst, barnomsorg och skolan. Efter tre år ska satsningen studeras och utvärderas. Vi räknar med att det kommer kosta ungefär 2,5 miljarder årligen. Detta blir ett av våra viktigaste krav i sommarens budgetförhandlingar.

Den här satsningen är ett strategiskt steg för arbetstidsförkortning, snabbt och lätt att få igång. Och med ett så pass storskaligt projekt över hela landet kommer resultaten bli svåra att avfärda. Vi visar att det går. Vi startar något som kan spridas som ringar på vatten till fler arbetsplatser. Åtta timmars arbetsdag är en 100 år gammal idé, sex timmars arbetsdag är framtiden.

Kaj Raving (V)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,