Äldsta politikern väljer solidaritet

Hon flydde nazismen, har varit professionell pianospelare och landstingspolitiker. I dag sitter Herta Fischer i kommunfullmäktige och är Sveriges äldsta politiker.

Hon möter oss i hallen. Den spröda handen har ett fast grepp, klämmer liksom åt. Ansiktet är omsorgsfullt sminkat, en ljusblå ögonskugga och knalligt röda läppar. Håret konstfullt uppsatt. Vi är hemma hos Herta Fischer, 97 år gammal och Sveriges äldsta politiker.
– Du förstår, jag har krympt så förfärligt att nu når jag inte upp till skåpen själv längre. Förut var jag en och sextiotvå, men nu är jag nere på en och fyrtiosju, säger hon och ber mig plocka ner koppar och fat.

På bänken bakom står kaffet och puttrar. Medan det blir klart slår vi oss ner i Herta Fischers teakinredda vardagsrum, som kröns av den svarta flygeln framför fönstret.
– Den fick jag betala länge, säger Herta Fischer och nickar mot flygeln.

Sen några år tillbaka spelar hon inte alls, orkar inte sitta de långa timmarna som hon menar krävs.
– Jag klinkar inte för nöjes skull, det är inte något nöje för mig när jag inte är på topp, säger hon bestämt.

Vid sidan av pianospel på hög nivå är Herta Fischer politiker. Nu sitter hon i Solnas kommunfullmäktige, men tidigare har hon suttit i Stockholms läns landsting för Vänsterpartiet under närmare trettio år. Under den tiden har flera toppolitiker seglat förbi, bland dem före detta moderata partiledaren Anna Kindberg Batra.
– Hon var väldigt gullig, ofta när jag varit uppe i talarstolen och debatterat kom hon fram till mig och sa ”Det är så roligt att lyssna på dig, du har idéer och du är påläst”. Hon blev skamligt behandlad av sitt parti tycker jag. Det var för att hon är kvinna.

Ingen heltidspolitiker
Själv har Herta Fischer aldrig drömt om att bli heltidspolitiker.
– Partiet har förut velat ha mig både i riksdagen och som heltidspolitiker, men jag har aldrig velat. Framför allt handlar det om att jag inte velat vara ekonomiskt beroende av partiet.

Och hon håller inte riktigt med om att det finns mycket fördomar mot äldre politiker, men det kan vara svårt att få handlingarna till kommunfullmäktige ibland. Posten är inte vad den har varit.
– Jag har ingen e-post, eller sådana saker. Vill man mig något så får man höra av sig på telefon eller brev. Men posten är ju en katastrof, det har vi Maud Olofsson att tacka för, säger
hon med ett stort skratt.

I Solna är Herta Fischer en välkänd figur. Förutom att sitta i kommunfullmäktige gör hon varje termin en rad uppdrag för ABF:s räkning. Några dagar innan vi kommer på besök har hon haft ett av sina Wienercaféer
för att uppmärksamma att det var 120 år sen Beethoven gick bort.
– Jag har aldrig sett så många människor på bibblan här i centrum tidigare, säger hon förtjust.

Att Vänsterpartiet blev hennes parti är ingen slump. Det politiska uppvaknandet hade hon redan som liten, hemma i barndomsstaden Wien.
– Min mamma hade inget yrke, men sysslade med välgörenhet. Och jag är allergisk mot välgörenhet. Som femåring fick jag följa med henne till ett barnhem och uppleva hur ungarna förnedrade sig för henne. Jag hatade det.
– Jag tycker att vi ska betala skatt. Vi ska vara solidariska mot varandra, men vi ska inte förnedra människor med välgörenhet.

Trots den tidiga insikten tog det ändå ett bra tag innan hon valde att engagera sig fullt ut. Under sin karriär som pianist reste hon mycket i dåvarande Sovjetunionen och fick se regimen på nära håll. Den hade hon inte mycket till övers för och under den perioden var också banden till Vänsterpartiet betydligt svalare. Men med CH Hermansson förändrades saker.
– Jag har varit med sen vi ändrade namnet. För mig är kommunism komplicerat och vi gjorde fel, det är en självklarhet.
– När Tjeckoslovakien ockuperades av den sovjetiska militären (Pragvåren 1968, reds. anm.) bildade CH Hermansson och jag en kommitté för Tjeckoslovakien. Jag var väldigt förtjust i CH, vi hade väldigt god kontakt och han var fin. Jag har bevis för att vårt parti är ett humanistiskt parti och det vill jag värna om, berättar hon.

Flydde från nazisterna
En annan vänsterledare Herta Fischer hyser varma känslor för är Jonas Sjöstedt, som faktiskt ringde upp henne tidigare under hösten.
– Vi har ju många tusen medlemmar och han tar sig tid att ringa en gammal tant. Jag var så rörd.

Men det är ingen slump att Jonas Sjöstedt ringde just Herta Fischer – han undrade om han fick berätta hennes historia i sitt tal på Vänsterdagarna. För när Nordiska motståndsrörelsen, NMR, marscherar på gatorna i Göteborg är det en påminnelse om vad Herta Fischer flydde från nästan 80 år tidigare. Herta Fischer är nämligen judinna och när Hitler tågade in i Wien och förföljelserna av judar blev allt intensivare tog hon sig till Sverige, där hon tack vare en folkpartistisk riksdagsledamot fick uppehållstillstånd. Då var inte det svenska skyddsnätet speciellt utbyggt och under en period tvingades den unga och då även gravida Herta Fischer sova i parker. Hemlandet Österrike hyser hon än idag inga varmare känslor för.
– Jag saknar naturen, inte människorna. Jag har upplevt när Hitler kom till Heldenplatz i Wien och hundratusentals människor jublade. Österrikarna ska inte säga att de blev överfallna, de välkomnade honom, hävdar hon bestämt.

Nej till ombildning
Herta Fischer har bott i sin hyresrätt i Solna sen 1950-talet, då huset byggdes. För några år sen ombildades huset till bostadsrätter, men Herta valde att stanna kvar som hyresgäst.
– Jag tog hit mina släktingar och sa att nu förlorar ni minst en miljon. Men de var okej med det. Det är säkert uppe i fyra nu.

Och någon renovering av den stora lägenheten har det inte blivit. Diskbänken är kvar i samma höjd som förut (praktiskt för den som är kort kommenterar Herta Fischer) och i taket, där stammarna går upp, är det enda som indikerar stambyte en skarp gräns mellan den nymålade ytan kring området och resterande tak. Det är ett sätt att leva som hon lär. Tv:n är ett annat.
– Jag tror inte att människan och naturen kan överleva om vi inte besinnar oss. Om vi inte gör något så ser jag väldigt svart för tre, fyra generationer framåt.
– Jag har en tjock-tv fortfarande och alla skrattar åt mig, men den funkar! Varför ska jag skaffa en ny? Jag försöker leva som jag lär.

För Herta Fischer är principfast, för henne är solidaritet en grund. En del av sin lägenhet hyrs ut via Migrationsverket. Just nu är det en man från Filippinerna som bor där. Och han betalar inte en krona mer än vad hyran kostar.
– Har man som jag själv tvingats fly och som en följd varit hemlös och tvingats sova i parker vet man om behovet av solidaritet. Jag skulle aldrig ta ut mer betalt eller sko mig på
någon som är utsatt. Han betalar vad det kostar, säger hon med eftertryck.