Kris i vården?

Kanske är det ren tur, kanske är det tillfälligheter. Eller rentav både och. Men trots alla larmer om brister i vården som personalbrist och nedskärningar, har jag aldrig märkt av det när jag själv sökt vård. Den – om än väldigt lilla – delen av vården jag varit i kontakt med har varit högkvalitativ och snabb. Och dessutom billig för som patient med tanke på vad jag faktiskt fått för pengarna.
Vi börjar med när jag fick besked om min tumör för lite drygt tre år sedan. Diagnosen kom i början av september och sedan rullade det på jäkligt effektivt med operation, inläggning på sjukhus i tio dagar och efterföljande rehabilitering. Totalt var jag inlagd en månad och när jag väl flyttade hem igen, stod landstinget för taxiresor till och från rehabiliteringen eftersom jag fortfarande hade svårt att gå. Jag märkte aldrig av vare sig plats- eller personalbrist, även om jag givetvis noterade att personalen var på benen en stor del av sina pass och servade oss patienter på allra bästa sätt.
Och inte en endaste gång var det några problem med Försäkringskassan. Vid något tillfälle saknade man ett par uppgifter i ett läkarintyg, men då ringde min handläggare (för övrigt väldigt trevlig) upp och påpekade det hela. Till och med jag såg att det blivit fel i läkarintyget när jag tittade efter – så jag ordnade ett nytt som jag skickade in. Även denna gång kom pengarna på dagen in på mitt konto utan några som helst krussiduller.
I höstas hamnade jag på sjukhus med misstänkt salmonella. När jag åkte in till akuten med feber och magkramper, förväntade jag mig i bästa fall att bli hemskickad igen med någon form av medicinering. Men istället blev jag inlagd i tre dygn och blev uppassad dygnet runt av personalen. Kostnaden? 600 kronor…
Igår var det dags igen för ett besök på akuten, denna gången med en trilskande höft som värkt ren obarmhärtigt sista dagarna. Jag blir grundligt undersökt av läkare och får bäckenet röntgat. Totalt var jag på akuten ungefär 2,5 timme – och eftersom jag uppnått högkostnadsskyddet behövde jag inte betala en enda krona för besöket.
 
Jo, jag är fullt medveten om nedskärningarna inom vården och all den kritik Försäkringskassan fått de senaste åren för åtstramade regler, långa handläggningstider och märkliga beslut. Och jag tänker inte hävda att detta är en lögn. Men själv har jag inte märkt av det, utan fått utomordentligt bra vård när jag behövt – utan att betala stora summor pengar för det.
Och normalt tror jag vården funkar bra när man är allvarligt sjuk och blir prioriterad som patient (som med min cancerdiagnos), liksom när man väl är inne i vårdkarusellen. Sen kan det ta tid innan man väl kommer in om man inte är fullt lika allvarligt sjuk. Liksom när man inte behöver bli inlagd, någonstans måste ju trots allt en gräns dras. Precis som det kanske blir först när man är långtidssjukskriven under väldigt lång tid som det kan bli strul med sjukpenningen. Under ”normallånga” sjukskrivningar med uppenbara sjukdomsdiagnoser trilskas nog inte Försäkringskassan så mycket, men när man blir sjukskriven år efter år blir det en annan sak.
 
Min höft verkar i alla fall ha börjat läka trots allt, smärtan har mer eller mindre försvunnit. Idag har jag låtit kroppen vila och ägnat mig åt att städa ut julen, som nu ligger nedpackad i sina kartonger på vinden. Jag fixar helt enkelt inte att gå hemma och vara sjuk, jag får kruppjuck på nolltid och klättrar nästan bokstavligen efter väggarna. Jag har inga problem att göra saker i lite långsammare takt och känna efter hur kroppen mår, men bara ligga i sängen hela dagarna gör mig vansinnig.
 
Julen är nedpackad…
 

 
Bilden lånad från PRO