Konsten att sparka på dem som redan ligger ner

Det var inte långt ufrån att jag blev smått illamående och fick en påtaglig känsla av att middagen längtade upp från magen igen när jag igår såg nyhetsinslaget om Moderaternas skuggbudget. Jag förstår faktiskt inte alltid hur man om moderat politiker kan sova gott om nätterna med den politik man förespråkar, det enda parti som möjligen torde vara värre är väl Sverigedemokraterna.
Moderaterna satsar – föga förvånande – i första hand på att sänka inkomstskatten. Det handlar både om ytterligare ett jobbskatteavdrag och att höja gränsen för när man ska börja betala statlig skatt. Man vill sänka skatten på inkomster med cirka 24 miljarder kronor nästa år. Därutöver vill man införa ett särskilt jobbskatteavdrag för dem som är över 64 år på 2,6 miljarder kronor.
För att finansiera skattesänkningarna vill Moderaterna bland annat ändra rejält i bidragssystemen. A-kassan ska sänkas, taket i sjukförsäkringen återinföras och det så kallade aktivitetsstödet ska upphöra vid arbetslöshet som är längre än tre år. Man vill dessutom införa en andra karensdag som ska infalla på den 15:e sjukskrivningsdagen. Allt för att man anser att det ska löna sig mer att jobba än att gå på bidrag.
 
Till att börja med, självklart ska det löna sig bättre att jobba än att gå hemma. Självklart ska man som arbetssökande vara beredd att ta jobb som inte uppfyller alla ens krav och önskemål, för att komma ut på arbetsmarknaden igen. Och självklart ska man jobba för att få ner sjukskrivningarna.
Men att tro att folk blir friskare eller att det skapar fler jobb genom att dra undan mattan för de sjuka och arbetslösa är inte bara naivt ut rentav grymt. Självklart måste man komma åt dem som fuskar, men den stora majoriteten fuskar trots allt inte. Så det där med kollektiva bestraffningar känns rätt osmakligt. De flesta arbetslösa vill inget hellre än att komma tillbaka till arbetsmarknaden igen, men det måste finnas jobb att söka och det skapas inte genom att man plockar bort A-kassan. Ingen sjuk blir friskare för att de förlorar pengar, snarare tvärtom. Jag är knappast ensam om att verkligen dra ut på det hela innan jag bestämmer mig för att stanna hemma från jobbet. Istället går man till jobbet nästan oavsett vilket skick man befinner sig i. När man sedan väl stannar hemma, blir man kanske hemma längre än om man stannat hemma redan när man började känna sig krasslig. Något som både arbetsgivare, arbetstagare och samhället förlorar på…
 

 
DN 1
 
Bilden lånad från Aftonbladet