Spöklikt

 
Inatt gjorde jag första nattpasset av fyra denna vecka. Det är alltid lite motigt när man ska bege sig iväg till jobbet framåt kvällen, ungefär vid samma tid som man normalt börjar göra sig i ordning för att sova. Tristast är förstås när man ska göra helgnätter och man beger sig till jobbet samtidigt som normala människor börjar bege sig ut på krogen.
Det sköna är istället när man åker hem på morgonen och ser alla trötta människor vara på väg till jobbet. Jag kan gotta mig åt att de är minst lika trötta som jag, men jag får faktiskt åka hem och sova! På morgnarna är förstås bästa skadeglädjen under helgerna, när man åker hem samtidigt som de sista eftersläntrarna från krogen. Skadeglatt iakttar jag dem och tänker att vi kommer vakna ungefär samtidigt framåt eftermiddagen, men jag kommer vara tusen gånger fräschare än dem!
När jag gick den korta biten från tunnelbanan till jobbet igår kväll, smålog jag för mig själv när jag såg nästan fulla månskivan på himlen. Under åren på polisens ledingscentral var nätterna med fullmåne ökända för att vara extra jobbiga. Det var då ”psykfallen” vaknade och de allra knäppaste samtalen kom in. Dert problemet har vi inte direkt på Trafikkontoret. Numera är mitt största problem att jag sover sämre när det är fullmåne.