Läsekrönika från år 2016


Med viss beklämning ser jag att det gångna årets läsning inte gav så mycket. Som om det mesta skulle vara läst. Envist försöker jag med svenska romaner som fått beröm men nej, det går inte hem hos mig. Weithz’ Vintersystrarna var bara en såndär bok som man undrar varför någon ansträngt sig att skriva; ointressanta människor som författaren själv verkar ha svårt att förstå sig på. Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande var tråkigt pretentiös och påståelig, och att kalla den kärleksroman är vilseledande varubeteckning eftersom ingen egentligen älskar någon. Hassen Khemiris Allt jag inte minns började engagerande på ett direkt och berörande språk, men tappade bort sig själv i synvinkelvindlingarna.
     Då läser jag hellre om John Irving! Hans senaste, Avenue of Mysteries, var faktiskt inget vidare eftersom författaren återanvände sina egna teman igen och igen, tuggade och tröskade dem så att läsaren slutligen tror att det är ett medvetet skämt, en nyckelroman av Irvingska romanfigurer. Den vacklande handlingens platta fall bekräftar denna tro – men risken finns också att Irving börjar bli senil. Då läste jag om Son of the Circus, Until I find you och In one person; alla tre stora Irving-verk
     Lika gärna läser jag om de gamla flickböcker som jag har ett försvarligt antikvariat av. I somras blev det mycket Sandwall-Bergström eftersom jag äntligen fick Kulla-Gulla-serien komplett.
     Men den krävande och stimulerande läsningen dröjde. Hittade studier om både Jane Austen och ”Claque” Wärnlöf, och de var bra men kom inte med något nytt. Det gjorde inte JK Rowling heller, även om jag självklart njöt av att återförenas med magiker i The Cursed Child.
Men en välkommen ny röst är Antje Jackelén i sin utmärkta bok Samlas kring hoppet. Hon är en intellektuell kristen som utöver hoppingivande dialog skriver teologiska artiklar som man får anstränga sig för att hänga med i. Också Caroline Krooks Tankar om Herrens hus var läsvärd, även om hon kunde ha uppehållit sig ännu närmare Storkyrkans interiör. Det är Jackelén som sagt – angående stöd till utsatta kristna i världen – ”Vi hjälper dem inte för att de är kristna. Vi hjälper dem för att vi är kristna.” Mer behöver egentligen inte sägas om biståndet som imperativ.  
Först i slutet av året läste jag Jonssons & Willéns antologi Austere histories. Bitvis svår, bitvis angelägen postkolonialism: hur migrationen påverkas av koloniala mönster, hur fast vi är i kapitalets världsbild.
     Ännu starkare intryck gjorde Tamas’ Det svenska hatet. Han skriver nästan alltför journalistiskt skickligt, eftersom också motbjudande skeden i nutidshistorien får något av thrillerspänning. Det är iallafall alldeles nödvändigt att vi försöker förstå att fascismen är på ingående, så att vi kan göra något åt det.
     Men nästa år, eller åtminstone en gång till i livet, hoppas jag få upptäcka ett författarskap som för mig känns nytt! Så som jag under alla år av läsande upptäckt (i någon sorts kronologisk ordning) CS Lewis, Dan Andersson, Salinger, Heinrich Böll, Anais Nin, GG Marquez, Selma Lagerlöf, Austen Brontë Gaskell, Irving, Sir Terry…
     De böcker jag själv skrivit är också väldigt bra. Kontakta mig för info.