Genom en iskall vinter – om Kent och vänskap

kent

Det var en gång för så länge sen
Du och jag slogs mot dumheten
Vi följdes åt till våra drömmars stad
Vind i håret och vår sikt låg klar

Jag kan beskriva det med ett ord. Ett ord som definierar allt och som omsluter alla minnen i ett mjukt täcke av ambivalenta känslor. Den där känslan av att vara men försöka otillräckligt att vara någon. Men ändå för trött för att ens orka försöka att bli någon. Då, då var det Kent.

Vi visste allt pojkars övermod
Ett farligt vapen var vår blinda tro
Det var en gång i ett annat liv
Ett annat dom mot ett annat vi och jag

Ett annat dom mot ett annat vi – och jag. Det var mycket ”vi” men egentligen bara jag. Det här vi var mest en fasad som hade mer sprickor än Berlinmuren efter dess fall. Så var det du som också hade ett vi -vänner som egentligen inte var vänner och vi, du och jag hittade ett riktigt vi i varandra. Det var så det började.
Då, då var det Kent.

Ambitionen var ett långsamt gift
Du höll ut länge men du föll till sist
Och jag den svage jag står ensam kvar
En sista rest av en utdöd art

Vi spelade Kent när vi var ensamma. Ingen förstod riktigt var det var för musik men det gjorde vi. Att ligga i din säng och bara stirra upp i ditt tak och lyssna på musiken, det var så långt ambitionen gick. Det och dricka öl. Men du hade ett djup. Det vet jag. Inne på ditt rum bakom din stängda dörr kunde tårarna komma plötsligt.
Då, då slog vi på Kent.

Ammunition tog slut till sist
Nu kan ni kalla mig the Sundance Kid
Den fria viljan var vår tonårsdröm
Men vi är bara instinkt bara djur och allt är lögn

I den sista versen slog vi in på en annan ton. Vi hittade ett annat vi i ett annat liv. Och vårat liv tillsammans var som ett andetag en solig sommardag. Allt det galna som vi hade det finns kvar, numera långt inne i ett skyddat mörkt rum bakom skottsäkert glas. Det vi hade var en tonårsdröm. Nu är jag vuxen och allt är inte glömt. Jag minns när jag
slår på Kent.

Vi räknar dagar, räknar år
En skymt av solen doft av vår
Snart kommer regnet som en våg
Och sköljer bort
allt som inte är musiken...

Vi var aldrig kära men vi älskade varandra ändå. Som bara riktigt nära vänner kan. Vi blev sedan kära på olika håll. Du och jag. Det är som det ska vara. Livet är sådan. Var sak har sin tid. Varje ögonblick sitt minne. Tyvärr hann vi aldrig ses igen.
Men musiken lever kvar. Jag lämnade din favoritskiva på din kista. Den som skrivits av Jocke Berg, från Kent.

Kent – 1990 – 2016
Du – 1984 – 2016
Vila i frid.

Texter från
Sundance Kid,
FF
Skrivna av Jocke Berg, Kent