Förlorar godheten går vi under

bamse

Den snällstarka Bamse och hans vänner.

Julkrönika:När jag var liten spelade biografen i Arboga varje år en tecknad Disneyfilm inför julhelgen. Det brukade vara jullovets stora behållning att få bänka sig i Arbogas gamla biograf med de röda insuttna stolarna och se en magisk berättelse som spräckte fantasins vallar. Det var Lilla sjöjungfrun,  Snövit och de sju dvärgarna, Robin Hood, Aladdin och Lejonkungen och många många fler.

Alla dessa sagor och berättelser följde samma mall. De goda mot de onda. Redan när vi var riktigt små lästes det sagor för oss som följde samma utsatta mönster. Det var prinsar och prinsessor mot drakarna, de onda trollkarlarna och häxorna. Det var snälla starka björnar med sin dunderhonung och det var urstarka flickor med sina kappsäckar. Alla starka i sig själva och kärleksfulla mot sin omgivning. Det var så vi blev uppfostrade.

Pippi Långstrump kunde lyfta en häst så stark var hon. Men hon gjorde alltid det som var gott och var aldrig elak mot någon trots att hon med lätthet kunde  det. Hon var ju starkaste tjejen i världen. Bamse var heller aldrig elak. Liksom karl Alfred  hade sin spenat hade Bamse sin dunderhonung. Han var världens starkaste björn. Men aldrig elak.

Det är vad vi har lärt oss. Den som är stark, är frisk och mår bra behöver inte vara elak. Istället kan vi hjälpa de som har det mindre bra. Vi kan ställa upp för de som är ledsna och lider. Vi kan för vi har möjlighet. Tänk om Clark Kent nöjt sig med sitt jobb som journalist på den väletablerade tidningen Daily Planet där han hade Lois Lane, Clark Kents stora kärlek? Han hade egentligen sitt på det torra. Han kunde bara luta sig tillbaka och knega, tjäna pengar, skatteplanera och köpa villa tillsammans med Lois Lane. Istället offrade han sin kärlek, sin tid och sitt liv när han skrudade om till Stålmannen för att bekämpa superskurkar så som Lex Luthor.

Varför? Varför gjorde Jerry Siegel och Joe Shuster sig det besväret att göra Stålmannen så äckligt god? Och hur tänkte Rune Andréasson egentligen när han gjorde en superstark björn till en snällistisk extremist? Och varför envisades Astrid Lindgren med att göra sina karaktärer så naivt goda?

Nu är det jul igen och jag kastas för en stund tillbaka till tiden då det var spännande att se tecknat på teve eller på bioduken. Vi 80 – talister är ju uppvuxna med måttlighetens dygder om att ingen mår bra av att få för mycket av någonting. Så vi fick tecknat en gång om året. Och då lärde vi oss någonting. Att elakhet alltid förlorar och att vänlighet, vänskap och solidaritet alltid vinner. Även om den må vara naiv för stunden. Även om man råkar bli lurad en gång. Även då får vi inte förlora tanken på att godhet mot varandra alltid måste vinna. Annars är vi mycket farligt ute.
Förlorar godheten går vi under.
Tänk på det.

God Jul.

David Sköld Sällström