Att få finnas. Att vara synlig. Räcker inte. Vi måste ta makten över imorgon.


Politik och poesi är svåra att hålla igång i vargtider. Politiken deprimerar, och poesi spirar inte i kylrum. Men i årets elfte månad skrev jag ”Ta de fattigas oro på allvar”. Den meningen är viktig. Ty om de fattigas oro tagits på allvar skulle inte fascismen än en gång hota Europa.
     Om de fattigas oro tagits på allvar skulle våra flerspråkiga förorter idag vara föredömen i regnbågsmodellen; de tre religionernas Jerusalem, konstsvallvågornas Paris eller ett Sarajevo helt utan krig.
”I stadens hårda mylla
planterade vi längtan
vi mejades och möttes
basala i basaren
Det var vår vägran, vädjan
Men vilketdera var det?
och vem av oss har svaret
Med varje gångsteg, stenlagt i vårt synfält
bytte vi enfalds gångart på ett byfält,
först leende i stegen
sedan ledan
och ändå gång på nästa gång, från början
tills alla sidor var synliga”*
Att leva tillsammans via möten borde vara moraliskt rättesnöre. Men eftersom vinstintresset är överordnat moralen är det för makten ointressant om och hur människor lever. Detta har de tre ovannämnda metropolerna, varav två sönderslagna, tvingats konstatera. I förorterna gäller detsamma: människor som lever tillsammans har inte makten, den är avlägsen och kapitalstark, oberörd av såväl död som skapande.
     Kanske trodde vi att det räckte med att synas. Kanske trodde vi att det komplexa, motsägelsefulla, lösningspågående, förhandlingsbara, skapande skulle te sig öppningsmöjligt för flera. Kanske förstod vi inte hur motbjudande det motsägelsefulla tedde sig. 
     Regnbågen trodde vi verkligen på. Hat förstod vi oss faktiskt inte på.
     Därför är följande dikt en utopi. Det kan för övrigt hela tanken på en morgondag vara, om inte de fattigas oro tas på allvar.
*”Imorgon
Att vi väntar –
ja kamrater!
Barn och barm och blast
dem har vi
så vår vilja
är för alltid.
För och alltid
finns imorgon.
Vem är du
med ditt imorgon?
Blott den dag
när
vi ska finnas
* ur Manifestation, Duroj 2004