Tumörernas tid är förbi

Sedan 2014 är det ett antal gånger jag tvingats lägga mig på den mycket obekväma britsen i magnetröntgenapparaten på Karolinska sjukhuset i Huddinge. Vid första tillfället upptäckte man en tumör placerad i ryggmärgskanalen i nacken, vilket säkerligen satt sina spår. Under några veckor, hösten 2014, visste jag inte hur framtiden skulle te sig – och hur länger jag ens hade kvar att leva.
Operationen gick ju trots allt bra, men därefter vill läkarna att jag underkastar mig regelbundna magnetröntgenundersökningar en gång i halvåret. I sammanhanget är det givetvis ett litet bekymmer att låta nacke och huvud röntgas, det måste jag förstås erkänna.
Men varje gång jag baxar upp min stela kropp på den där plastbritsen och rullas in i röntgenapparatens runda trumma fylls sinnet av ett märkligt obehag. I normala fall har jag inga som helst problem med klaustrofobi, men att ligga i den där väsnandes maskinen med värmen pulserande kring kroppen är definitivt inte någon angenäm upplevelse.
Förra veckan var det dag för att av mina halvårsvisa återbesök i den varma och brummande röntgenapparaten. Och imorgon är det dags för återkopplingen hos läkaren. Jag har inte känt av några som helst förändingar i kroppen, allra minst några försämringar i måendet. Men det är fortfarande svårt att inte tänka tillbaka på beskedet jag fick efter min första röntgen, då när det var mitt livs första besök i just en magnetröntgen.
I somras gjorde jag mitt senaste återbesök och blev strax efter uppringd av den ansvarige läkaren, som lite skämtsamt talade om att man börjat med att kolla nacken där man inte inte hittat något. Därefter kontrollerade man hjärnan, där man inte heller hittade någonting. Jag hade faktiskt lite svårt att motstå frestelsen att skämta tillbaka och hävda att tomheten i huvudet blev jag varse om redan för 35 år sedan.
Men att det är svårt att inte våndas lite inför beskedet från varje magnetröntgen vore faktiskt likställt med att ljuga. Självfallet finns alltid tanken där om att man kan hitta hitta en början till en ny tumör. Varje gång tänker jag tanken att det kan vara inledningen till att tillvaron återigen ställs på sin spets och man får våndas kring utgången för vad ytterligare en tumör kan ställa till med. Kommer kroppen att orka med ytterligare en tuff behandling? Kommer nästa tumör vara lika godartad som den förra? Måste jag genomgå ytterligare en lång och påfrestande operation, eller räcker det med ”lite strålbehandling”? Kommer kroppen fixa den rehabilitering som krävs efter operationen?
Och efter varje besked om att man inte hittat några förändringar i samband med röntgen, är lättnaden lika stor. Världens champagnetillverkare lever i skrivande stund på mina röntgenundersökningar – detta då jag alltid firar med äkta champagne då jag får det positiva beskedet att röntgenapparaten inte hittat några förändringar som är annat än positiva.
 

 
Bilden lånad från Magnetröntgen