Ungdomsarbetslösheten existerar knappt

Nästan till leda får man dagligen höra om den ständigt växande ungdomsarbetslösheten. Ungdomarna har inget att göra på dagarna och driver istället runt på stan eller försoffas framför sina datorer och iPads med mobiltelefonen fastvuxen i örat. De senaste åren har ungdomsarbetslösheten legat i slängarna kring dryga 20 %. Visserligen räknas även studerande in i den här gruppen, men det är tydligen så man räknar av någon märklig anledning. Sverige ligger i vilket fall på en jämförelsevis hög nivå, över genomsnittet i Europa.
Anledningen? Ja, inte fasen är det frågan om att det saknas jobb i alla fall!! Nej, anledningen är snarare att dagens ungdomar är för klena för att alls klara av att jobba efter att ha gullats med genom hela systemet sedan deras curlingmorsa klämde ut dem någon gång strax innan millenieskiftet. Inställningen tycks generellt vara att om man inte kan bli youtubekändis eller heltidsbloggare (och då helst inom mode eller media, givetvis) får det liksom vara, det där med att arbeta. Något annat orkar man inte riktigt med.
Låt oss ta ett exempel, vi kallar honom Emil. Emil är 20 år och har tagit studenten från något udda, nischat program inom något påhittat yrkesområde på gymnasiet och har nu köpt en systemkamera för körkortspengarna som han fick i studentpresent av någon lite bättre bememdlad släkting. Körkort är överskattat och inte något som faktiskt är nödvändigt att ha enligt Emil.
Första tiden efter studenten spenderas med att fota diverse märkliga bilder av rostiga, metalliska föremål runt om i innerstan. Bilderna redigeras sedan på något trendigt café i SoFo, vilket självklart också sprids under hashtaggen #workinprogress på diverse sociala medier. Bilderna förmedlas sedan ut på anbdra medier, som Instagram, Snapchat och så visare  – allt i jakten på optimalt många följare och likes. Fotandet måste ju bli lönsamt, eller hur?!
Emil ägnar all sin vakna tid åt sitt låtsasjobb som aldrig kommer inbringa en enda krona. Slutligen bär det av ut till förorten för att foto slitna graffititags på diverse grå betongväggar. Streetart kallas det tydligen. Men Emil hinner inte vara i förorten särskilt länge, för ganska exakt där och då slutar hans låtsaskarriär abrupt. inom lopet av en timme sitter han på bussen tillbaka mot stan – nu utan systemkamera, rånad av några förortskids som har noll förståelse för Emils skapande.
När nu systemkameran blivit haschpengar knackar verkligheten på dörren, det är obönhörligen dags att ta sig i kragen och skaffa sig ett riktigt jobb. Något som blivit mycket lättare om Emil inte hade curlats genom livet och därmed formats till en person helt befriad från praktiska färdigheter och nödvändig livserfarenhet.
Och när han sen väl nedlåter sig till att besöka Arbetsförmedlingen, ser hans CV mer ut som en önskelista än en förteckning över tidigare erfarenheter. För helst av allt skulle han vilja ha ett jobb inom kultur och media. Gärna som genusjournalist eller radioprogramledare. Men oavsett vilket jobb det blir, får det absolut inte bli några tidiga morgnar! Han är nämligen rätt grinig på morgonen och måste få vakna i sin egen takt. Vidare så blir han lätt stressad och orolig under press, så det måste bli en arbetsplats utan chef eller några som helst tider eller deadlines att passa. Så är ju Emil vegetarian – så att arbetsplatsen är köttfri och kollegerna delar hans värdegrund är inget annat än en självklarhet, eller hur?! Sen får vi inte glömma kravet på vilorum då han måste ha regelbundna vilopauser under arbetsdagen.
 
Föga förvånande matchade inte Emils CV något ledigt jobb och det går bara att tillägga att Välkommen till verkligheten, snorunge! Det är bara så taskigt av skolsystemet och hans curlingmorsa att inte lära honom att hantera livet. Det hela hade garanterat gjort mindre ont då.
 

 
 

 
KÄLLA: Nyheter24
 
Bilderna lånade från ResuméGörans tankar och bagateller