Åter på banan

Snart har första dagen sedan återkomsten till civilisationen passerat. Det är något av en surrealistisk känsla att vara hemma igen, även om det även är lite kluvet givetvis. Under en dryg veckas tid har jag mer eller mindre varit avskärmad från omvärlden, med mobilförbud dagtid och knappt tid eller ork att titta på TV på kvällarna. Morgontidningar existerade knappt på garnisonen. Så har knappt hängt med alls i vad som skett i den stora världen utan Umeå garnison. Allt har kretsat kring utbildning, äta och sova.
Nu är packningen uppackad och smutstvätten ligger i tvättmaskinen. Det enda som påminner om att jag nyligen kommit hem är den tomma resväskan som står i hallen i väntan på att bli uppburen på vinden igen. Det är ju ett visst vemod i att inte ha orkat med hela utbildningen, men med tanke på hur fruktansvärt ont jag haft i rygg och höfter sen jag kom hem igår inser jag alltmer att det för tillfället var det bästa beslutet. Varje gång jag behövde vända mig i sängen inatt, vaknade jag med ett lättare skrik av smärta från höfterna. Ironiskt nog vaknade jag klockan sex och var klarvaken – exakt den tid då vi tvingats stiga upp varje morgon under utbildningen i Umeå. Om jag somnade om? Nej, självklart inte – kroppen är ju inställd på att vakna just denna tid. Fast den ovanan kommer det givetvis inte ta särskilt lång tid att bli av med om jag känner mig själv rätt. Det räcker med att återgå till jobbet och skiftgången så är kroppen tillbaka i gamla banor igen. 😁
En positiv överraskning kom i alla fall när jag ställde mig på vågen i morse och kunde konstatera att jag gått ner ungefär fem kilo under tiden i det militära. Att jag gått ner hade jag nästan räknat ut själv, men inte att det skulle vara så pass mycket. Målsättningen sedan länge har varit att till att börja med ta sig ner under 100-kilosträcket och nu är jag faktiskt bara några hekto från det målet. Hoppas bara att jag framöver kan ha sådan disciplin att jag kan hålla en diet och röra mig så mycket som det behövs för att fortsätta nedgången.
Tillvaron i Umeå var ju den totalt omvända mot hur det ofta ser ut i min vardag. Regelbundna vanor med sömn och mat, i princip inga sötsaker, ingen alkohol och jag var i princip på benen från morgon till kväll. Så mycket som jag rört mig dessa dagar har jag nog inte rört mig under per månad i normala fall.
Som det känns just nu vill jag ge utbildningen en chans till, bara jag hinner komma i form. Och i så fall kommer det bli under den varmare delen av året i en del av Sverige med lite gynnsammare klimat än det Umeå har. Men det blir en senare fråga, just nu återstår att komma tillbaka till vardagen igen.
 

 
Bilden lånad från Må bra